Nekromanti "Avtrubbad" och "Kul"?

[Anarchclown]

Det kan ju finnas massor med förklaringar. Typ att man inte älskade upplägget första gången och därför känner att en gång räcker. Att man tror att man aldrig kommer att ha lika roligt igen. Att man är för artig för att säga nej rakt av.

Återigen kan man ta äventyr som exempel. Om man spelat ett äventyr en gång och kände att äventyret var aningen rälsat och inte så jävla roligt så kanske man inte vill spela igen. Om man däremot hade skitkul och insåg att man kunde spela det på ett helt annat sätt så kanske man vill spela igen. Personlig smak och upplevelse spelar i allmänhet lite för stor roll för att bygga något större underlag för rollspelande. Till och med WOTC som har lagt ner en hel del energi på forskning om rollspel har ju ibland helt missat planen när de trott sig anpassa sig efter kundunderlaget.

 

[RasmusL]

Det kan ju finnas massor med förklaringar. Typ att man inte älskade upplägget första gången och därför känner att en gång räcker. Att man tror att man aldrig kommer att ha lika roligt igen. Att man är för artig för att säga nej rakt av.

Återigen kan man ta äventyr som exempel. Om man spelat ett äventyr en gång och kände att äventyret var aningen rälsat och inte så jävla roligt så kanske man inte vill spela igen. Om man däremot hade skitkul och insåg att man kunde spela det på ett helt annat sätt så kanske man vill spela igen. Personlig smak och upplevelse spelar i allmänhet lite för stor roll för att bygga något större underlag för rollspelande. Till och med WOTC som har lagt ner en hel del energi på forskning om rollspel har ju ibland helt missat planen när de trott sig anpassa sig efter kundunderlaget.

Men gör de faktorer du gav som exempel att man känner att spelet är "spelat" eller bara "dåligt"?

 

[GnomviD]

Får jag fråga om omgångarna Polaris skiljt sig från varandra rörande de teman som utforskats?

Ja, till viss del skiljer det sig, men Polaris är ett väldigt fokuserat spel, med vissa antaganden, så berättelserna har i min erfarenhet alltid kretsat kring svek, egoism, korruption, brödramord, tragisk kärlek, och undergång. Eftersom att reglerna styr berättelsen längs vissa linjer (berättelsen kan bara sluta med undergång, och du kommer dit genom att svika ditt folk och dina löften som riddare) blir det snudd på oundvikligt att berättelserna blir likartade. Att berättelserna blir annorlunda varje gång är inte allt, för grejen är ju att känslan - den där vämjeliga, skamliga - blir densamma varje gång. Det är som det borde, för att uppnå den där känslan är ju hela poängen med att spela spelet. Man (jag) spelar ju inte rollspel så mycket för berättelsen rent intellektuellt, som för känslan som framkallas i en av berättelsen.

Då är ju Polaris i änden av spel som är starkt tematiskt fokuserade, och egentligen inte lämnar så mycket utrymme åt spelaren att göra som hen vill.

Och på tal om vad ni varit inne på tidigare, så går det ypperligt att förlänga ett spels livstid genom att ändra det. Hacket Thou art but a warrior ändrar Polaris setting från stjärnriddare på nordpolen till muslimska riddare i spillrorna av Cordobakalifatet, och anpassar reglerna lite. Det är en förhållandevis liten förändring, men det spelar väldigt annorlunda och gör att man som spelare får en betydligt annorlunda känsla av spelet. (Montsegur 1244 har sin motsvarighet i Witch - the Road to Lindisfarne.)

 

[GnomviD]

Men gör de faktorer du gav som exempel att man känner att spelet är "spelat" eller bara "dåligt"?

Om man har haft jättekul med ett äventyr eller spel men inte känner att man behöver spela om det känner man rimligtvis inte att det är dåligt.

 

[DeBracy]

*När man spelar spel som Svart av Kval, Vit av Lust, Medan Världen Går Under, Polaris, Montsegur 1244 och liknande, är det roligast första gången man spelar dem? Kan man "förbruka" spel genom att bli avtrubbad inför de problem de lyfter fram?

Jag har spelat alla de här spelen utom Svart av kval… och har lite olika tankar om dem.

Polaris har jag spelat 4-5 gånger, och jag har hunnit börja känna att jag är mätt på det. Det känns som att jag har skapat de riddare av isfolket som jag har i mig, och att jag nog skulle låta det vila ett tag. Jag spelade dock Thou Art But A Warrior (ett hack där man är muslimska riddare i Al-Andalus kring 1000-talet) och det var en helt annan grej. Det är inte svek och oundviklig undergång jag mätt på (Polaris teman), för jag känner absolut att jag kan spela fler omgångar till av Thou Art… (tillräckligt många för att pyttsa pengar i kampanjen på IndieGoGo som pågår 13/1 eller så).

I Montsegur 1244 finns det en fast uppsättning roller. Jag har spelat 5-6 av dem på de 3-4 gånger jag spelat (man har två roller per spelare, den ena åker lite i baksätet så att säga). När jag få ett erbjudande om att spela det nu så tvekar jag. Inte för att jag upplevt historien, utan för att jag vet hur mycket jag måste vara beredd att ge för att det ska bli riktigt jävla bra. Jag måste göra riktiga personer av alla rollerna, jag måste engagera mig i deras problem, jag måste göra deras problem riktigt påtagliga. Att slöspela Montsegur är inte värt tiden. Jag har fortfarande ospelade roller kvar, och skulle nog kunna tänka mig att spela några igen, så jag kommer spela det igen nån gång.

Att spela Medan världen går under är inget jag behöver tveka över alls. Där vet jag att set-up kommer skaka fram nåt coolt (för vi går inte vidare innan vi har nåt coolt), och jag vet att slutresultatet kommer bli en rätt solid sammanhängande story (brukar som max sakna 2-3 små scener, såna man bara får med i director's cut av filmerna).

Varför ser det ut såhär för mig? Bra fråga. I Polaris är det delvis jag själv som för in de teman som kommer dominera min rollpersons historia, men det kan vara någon av de andra också. Jag skapar dock min rollperson i en numer välbekant miljö, och den är sig ganska lik från gång till gång.

I Montsegur 1244 finns en väldigt stark ramberättelse (belägringen av borgen, katarernas fall) men jag tycker det på sätt och vis är frigörande. Vi vet hur den delen slutar, så vi kan låta spelet handla mer om andra saker. Vilka saker det blir beror dels på vilka roller spelarna har valt, dels på vilka kort som kommer upp (och det finns rätt många kort så det är rätt osannolikt att man ser samma saker varenda gång). Att byta roll och att spela det med nya människor tillför också att upplevelsen blir annorlunda. Att tro, ett av spelens verkligt centrala teman, är något som resonerar hos mig är förstås något som ytterligare hjälper till att hålla omspelsvärdet rätt högt på det här spelet som på ytan kanske skulle verka mest begränsat.

Spelar man Medan världen går under sällan som jag gör så tror jag de aspekter man väljer definierar spelupplevelsen mycket mer än den ganska snäva formen för spelandet. Spelar man ofta kan jag tänka mig att formen gör sig mer påmind och man känner sig begränsad av att spelet är så pass inrutat, trots att setting och teman kan skilja stort mellan omgångarna.

Jag tror inte jag tyckte första omgången var den bästa med något av dessa spel. Första omgången av Montsegur 1244 var en kraftfull upplevelse helt klart, men jag är böjd att tycka att en senare spelomgång ändå trumfar som helhetsupplevelse (och morgonen efter den spelade jag den troligen bästa omgång av Medan världen går under som jag någonsin spelat).

 

[RasmusL]

Får jag fråga om omgångarna Polaris skiljt sig från varandra rörande de teman som utforskats?

Ja, till viss del skiljer det sig, men Polaris är ett väldigt fokuserat spel, med vissa antaganden, så berättelserna har i min erfarenhet alltid kretsat kring svek, egoism, korruption, brödramord, tragisk kärlek, och undergång. Eftersom att reglerna styr berättelsen längs vissa linjer (berättelsen kan bara sluta med undergång, och du kommer dit genom att svika ditt folk och dina löften som riddare) blir det snudd på oundvikligt att berättelserna blir likartade. Att berättelserna blir annorlunda varje gång är inte allt, för grejen är ju att känslan - den där vämjeliga, skamliga - blir densamma varje gång.

Men har det med spelet eller spelarnas förväntningar att göra? Jag har bara spelat en omgång Polaris men jag är inte säker på om jag känner igen känslan du beskriver; vi hade nog mer vanmakt än vämjelighet.

Det är som det borde, för att uppnå den där känslan är ju hela poängen med att spela spelet. Man (jag) spelar ju inte rollspel så mycket för berättelsen rent intellektuellt, som för känslan som framkallas i en av berättelsen.

Då är ju Polaris i änden av spel som är starkt tematiskt fokuserade, och egentligen inte lämnar så mycket utrymme åt spelaren att göra som hen vill.

Och på tal om vad ni varit inne på tidigare, så går det ypperligt att förlänga ett spels livstid genom att ändra det. Hacket Thou art but a warrior ändrar Polaris setting från stjärnriddare på nordpolen till muslimska riddare i spillrorna av Cordobakalifatet, och anpassar reglerna lite. Det är en förhållandevis liten förändring, men det spelar väldigt annorlunda och gör att man som spelare får en betydligt annorlunda känsla av spelet. (Montsegur 1244 har sin motsvarighet i Witch - the Road to Lindisfarne.)

Det där är ju väldigt intressant! Om man genom att puffa lite på ett spels färg kan skapa en annan upplevelse bör mycket vila i spelarnas förväntningar och att man låter sig låsas av färgen som ges, eller?

Vår Montsegur-omgång var lite jäktad men jag kände spontant att det fanns jättemycket att utforska i form av alla personliga relationer, religionen in action, livet vid fronten, sorg, militära manövrar, med mera som troligen skulle ta många genomspelningar att ta sig igenom och som skulle sätta färg på hela spelet.

Witch skulle vara kul att testa och kul att någon hackat Montsegur 1244 , det blir tusan inte mycket kvar om man tar bort färgen från spelet

 

[RasmusL]

Tackar, spännande läsning! Kan man spela ett spel 4-6 gånger så anser i alla fall jag att det har högt omspelningsvärde (och i alla fall inte "förbrukas")!

Hur brukar du tänka när du spelar en andra och tredje gång för att förnya spelupplevelsen?

 

[wilper]

[OT] M1244-hack

Du kan köpa Witch genom http://www.ukroleplayers.com/witch . NNO testade det för ett halvår sen eller så. Det var trevligt, men jag tyckte väl inte att det nådde riktigt samma nivå som orginalet.

Annars är The Daughters of Verona också ett M1244-hack, och det har du väl testat?

 

[RasmusL]

Re: [OT] M1244-hack

Du kan köpa Witch genom http://www.ukroleplayers.com/witch . NNO testade det för ett halvår sen eller så. Det var trevligt, men jag tyckte väl inte att det nådde riktigt samma nivå som orginalet.

Annars är The Daughters of Verona också ett M1244-hack, och det har du väl testat?

Jag tar nog det lite piano med Witch då och försöker få till ett en andra och kanske en tredje vända Montsegur först.

Det har jag testat ja, två gånger och en tredje är planerad

 

[Nässe]

Jag tycker det finns en jättebra tanke i Play Unsafe där författaren pratar om att många gånger då vi tror oss beröra "spännande" och "farliga" teman så är vi egentligen väldigt säkra, trygga och fega- och hanterar inte alls frågor som berör oss. Jag misstänker att detta kan påverka omspelbarheten i många story now spel- alltså att man tror sig ha gjort något som man egentligen inte gjort...

Jag tröttnade jättemycket på att spela AW tills jag insåg att jag spelade en cliché, något "som- om -igt". Det ska vara mystiska andefenomen med jättelika skumma warlords och märkliga Mutant-aktiga namn på saker och ting. AW blev först kul igen när vi körde en väldigt allvarlig version som utspelade sig i Sverige efter katastrofen och vi spelade "riktiga" människor istället för stereotyper. Då kom det upp viktiga och jobbiga teman som kändes viktiga, och plötsligt rockade spelet igen.

Jag har själv inte spelat Svart av kval- men jag kan tänka mig att det finns en designtanke att man ska spela obehagliga och svåra känslor. Det är lätt att tänka sig att man drar på en växel till och en växel till av hemskheter för att öka spelintensiteten, istället för att leta efter vad som faktiskt berör, och vad som är att själv vara "naken" som spelare.

Hur läskigt är det egentligen att spela bestialiska mord? Inte särskilt. Jag tror att man behåller tjusningen genom att iscensätta sådant som på riktigt är läskigt, för oss spelare vid bordet.

Med en sådan utgångspunkt så tror jag att de flesta spel är väldigt omspelbara- även om det handlar om en väldigt liten box.

Och det ska väl också sägas, vilket pratas om lite här i tråden, att ytterst få story now spel är gjorda för att spelas en gång. Jag vet faktiskt inget.

/ Nässe

 

[DeBracy]

Hur brukar du tänka när du spelar en andra och tredje gång för att förnya spelupplevelsen?

Ja, det är ju lättare frågat än svarat … Genom att se till att omständigheterna är annorlunda? Annan roll, andra medspelare, kanske ett outtalat mål (”Den här gången ska jag vara en skurk!”), osv.

Medan världen går under hjälper till med det här genom att man gör kollektiv prep som aldrig blir likadan två gånger. Montsegur 1244 gör det genom korten och karaktärerna. Polaris ger nog minst stöd, det måste komma från mig eller någon av de andra spelarna mer individuellt eftersom det inte är kollektiv prep på samma sätt, utan man bidrar individuellt med bifigurer till de andras rollpersoner.

 

[RasmusL]

Hur brukar du tänka när du spelar en andra och tredje gång för att förnya spelupplevelsen?

Ja, det är ju lättare frågat än svarat …

Ja, ledsen för kompispassen

Genom att se till att omständigheterna är annorlunda? Annan roll, andra medspelare, kanske ett outtalat mål (”Den här gången ska jag vara en skurk!”), osv.

Medan världen går under hjälper till med det här genom att man gör kollektiv prep som aldrig blir likadan två gånger. Montsegur 1244 gör det genom korten och karaktärerna. Polaris ger nog minst stöd, det måste komma från mig eller någon av de andra spelarna mer individuellt eftersom det inte är kollektiv prep på samma sätt, utan man bidrar individuellt med bifigurer till de andras rollpersoner.

Tror du att man måste ha nydanande i åtanke när man gör det här eller kommer även spel som Polaris att skapa nya förutsättningar genom gruppdynamiken?

Jag jagar lite efter tips & trix i form av tankemönster jag kan bjuda mig mina medspelare på för att öka chanserna för att varje genomspelning blir unik.

 

[DeBracy]

Tror du att man måste ha nydanande i åtanke när man gör det här eller kommer även spel som Polaris att skapa nya förutsättningar genom gruppdynamiken

Det kan nog vara bra att ha det, att gå in med avsikten att jaga nåt nytt, men jag vet inte om det är helt nödvändigt. Jag skulle tippa att de tre första rollpersonerna man gör till ett spel som Polaris kommer skilja sig automagiskt eftersom man i regel inte vill upprepa sig, men sen kanske man gått igenom sina vanliga variationer. Då måste det till något annat.

Som sagt är ju inte förberedelseprocessen inte så hemskt kollektiv i Polaris (varje spelare skriver dit nån på någon annans papper), utan den dyker snarare upp i spel där. När jag har sett dig spela en SLP och du har sett mig spela samma SLP, då kanske vi båda fått en ny bild av den personen och kan ta den vidare. Det här leder till att inledningen i spelet kan vara lite trevande innan SLP:erna landar på rätt ställe, och innan vi hunnit känna in vilka konflikter och teman som resonerar hos oss spelare.

På det sättet särskiljer sig ju Polaris mot de andra två spelen jag talat om som ju är tänkta att vara klara på samma kväll: här är den tänkta speltiden ett par spelmöten där det bör finnas tid för att de här konflikterna ska kunna slå rot och blomma ut (idealt i alla fall). Trevandet tillsammans med riterna i spelandet tror jag är en rätt givande kombination. Jag har tyvärr bara spelat komprimerade enskottare så jag har inga erfarenheter att dela med mig av.

 

[Mogger]

Nej, jag tror inte att man (jag) blir avtrubbad eller mätt på ett spel enbart på de grunderna. Jag har självt spelat mitt polisdramaspel massor av gånger, och visst, det blir ofta dåliga snutar, droger, våld, tärande äktenskap, polisheder etc, men så länge vi spelar på riktigt, så länge vi vill bli och blir berörda så spelar det ingen roll.

För att återvända till filmexempel, för mig blir inte Street Kings dålig för att LA Confidential finns. Vilket kanske även gäller Ellroys orginal.

 

[RasmusL]

Nej, jag tror inte att man (jag) blir avtrubbad eller mätt på ett spel enbart på de grunderna. Jag har självt spelat mitt polisdramaspel massor av gånger, och visst, det blir ofta dåliga snutar, droger, våld, tärande äktenskap, polisheder etc, men så länge vi spelar på riktigt, så länge vi vill bli och blir berörda så spelar det ingen roll.

För att återvända till filmexempel, för mig blir inte Street Kings dålig för att LA Confidential finns. Vilket kanske även gäller Ellroys orginal.

Härligt att höra! Vad tror du kan vara problemet för någon som upplever att spelen "förbrukas"? Har du några fler fina länkar eller tankar om djärvt spelande som du tror kan vara relevanta?

 

[Svarte Faraonen]

Härligt att höra! Vad tror du kan vara problemet för någon som upplever att spelen "förbrukas"? Har du några fler fina länkar eller tankar om djärvt spelande som du tror kan vara relevanta?

Jag tror att Basenanji har en poäng när han ovan diskuterar långkörarkampanjer. Om man inte tänker hur många spelmöten kan jag spela utan hur många sammanhållna historier kan jag spela tror jag att det kan bli jämnare mellan indie och trad -- en person som blir mätt efter två-tre spelsessioner i Montsegur 1244, där varje session är en avslutad historia, kanske även blir mätt efter två-tre långkörarkampanjer, som också utgör avslutade historier utslagna på ett dussintal spelmöten, i Eon eller D&D.

 

[Mogger]

Härligt att höra! Vad tror du kan vara problemet för någon som upplever att spelen "förbrukas"? Har du några fler fina länkar eller tankar om djärvt spelande som du tror kan vara relevanta?

Jag vågar inte uttala mig om varför andra har andra spelupplevelser. Jag tror inte heller att det är ett problem, eller ens något vi måste lista ut. Varför väljer någon att ägna sig åt kattutställningar istället för att hänga på krogen? Jag vet inte, och handen på hjärtat så bryr jag mig inte. Jag tycker att det är bra att vi gillar olika. Världen blir lite roligare så.

Men, spelar man My Life With Master som en berättelse om underhuggares uppror mot sin härskarinna rätt upp och ner så blir det nog som Krille säger. Om man däremot spelar mot sin karaktärs issues (kärlek, utanförskap m.m.) så får vi något helt annat. Återigen, om vi ser på film så är ju utanförskap, maktlöshet, kärlek m.m. teman som återanvänds gång på gång.

Ska jag gissa kan det röra sig skillnaden mellan att spela äventyret och karaktären. De flesta ligger nog någonstans mitt emellan, men för oss som inte bryr oss nämnvärt om äventyret spelar det ingen roll hur kulissen ser ut. Story Now handlar om det som ligger bakom kulissen, och trad (sim) lyfter i allmänhet fram kulissen och visar att det inte alls är en kuliss utan en riktig värld!

 

[RasmusL]

Tack alla som bidragit! Lite olika åsikter i frågan har lyfts fram och en del tips delats ut och även om jag inte fick så mycket teorilänkar så jag är nöjd.

Om jag försöker mig på att sammanfatta lite:
Att "förbruka" ett rollspel går inte men det går att under en period bli "mätt" på dem. För att undvika mättnad kan det vara bra att ha förändring i åtanke i spel utan strukturerad setup som skapar nya situationer och mättnad på färg kan minskas kraftigt genom att fokusera på karaktärerna och deras historier snarare än på kulisserna. Någon som protesterar här?

Om det är någon mer som har något att tillägga i frågan så tveka inte!

 

[GnomviD]

Ska jag gissa kan det röra sig skillnaden mellan att spela äventyret och karaktären. De flesta ligger nog någonstans mitt emellan, men för oss som inte bryr oss nämnvärt om äventyret spelar det ingen roll hur kulissen ser ut. Story Now handlar om det som ligger bakom kulissen, och trad (sim) lyfter i allmänhet fram kulissen och visar att det inte alls är en kuliss utan en riktig värld!

Det ligger nog någonting i det där. När jag tänker efter lite är det spel med en definierad dramaturgi och slut - spel där man kanske lättare spelar berättelsen, så att säga - jag blivit trött på. Äventyr/spel med en definierad utgångspunkt men som lämnar slutet öppet kan jag spela snudd på hur mycket som helst innan jag blir trött.

 

[Genesis]

Böh, skummat igenom tråden lite snabbt. Kan säga att jag tycker inte att det blir genomspelat efter en omgång, även med hårt fokuserade spel. Ofta känner jag att jag behöver två-tre, kanske fyra omgångar för att riktigt hitta temat och utforska det från ett par olika vinklar. Sedan spelar jag gärna annat ett tag, men kommer senare gärna tillbaka till spelet. Men det är klart att jag inte har lust att spela oneshots i samma spel vecka efter vecka. Men spelar jag typ Svart av kval så föredrar jag att dra ut på det i tre-fyra spelmöten. Vi körde Psychodrame här i Örebro för ett tag sedan och drog ut det på fyra möten, tror jag. Jättegivande!

Åh, och appropå Psychodrame är det ett exempel på ett spel där reglerna ger en metod med vilken man kan utforska ett tema. Men temat väljer du själv. Det kan ge mer återspelningsvärde. Shock: Social Science Fiction är ett annat sådant spel, även om jag tycker att det är halvbra genomfört.

Jag tycker att de flesta Story-Now-spel med fördel kan kläs av sin settingskrud. Då kan man använda mekaniken för att utforska helt andra teman som ändå fungerar på samma sätt. Ta till exempel Svart av kval. Enda anledningen till att det är vampyrer med är för att spelet började som "Vampire på Genesis vis". Men mekaniken är jättelös, och det enda den gör är att den fokuserar på människor (nåja) som inte helt kontrollerar sitt eget agerande. Byt ut vampyrerna mot missbrukare (spel- sex- eller narkotikamissbrukare) som försöker att få ihop sina liv samtidigt som missbruket driver dem till handlingar de senare ångrar. Eller vad sägs om vita affärsmän i Uganda som slits mellan att vara goda människor och makten som finns i korruption och utnyttjande av andra människor? Precis samma mekanik, samma typ av tema, men det ger en helt annan känsla. Och för att fräscha upp det ännu mer (speciellt om man är som jag och går igång på mekanik) så kan man göra en liten modifikation av mekaniken som drar spelet åt en lite annorlunda riktning.