Elmrig said:
*När man spelar spel som Svart av Kval, Vit av Lust, Medan Världen Går Under, Polaris, Montsegur 1244 och liknande, är det roligast första gången man spelar dem? Kan man "förbruka" spel genom att bli avtrubbad inför de problem de lyfter fram?
Jag har spelat alla de här spelen utom
Svart av kval… och har lite olika tankar om dem.
Polaris har jag spelat 4-5 gånger, och jag har hunnit börja känna att jag är mätt på det. Det känns som att jag har skapat de riddare av isfolket som jag har i mig, och att jag nog skulle låta det vila ett tag. Jag spelade dock
Thou Art But A Warrior (ett hack där man är muslimska riddare i Al-Andalus kring 1000-talet) och det var en helt annan grej. Det är inte svek och oundviklig undergång jag mätt på (Polaris teman), för jag känner absolut att jag kan spela fler omgångar till av
Thou Art… (tillräckligt många för att pyttsa pengar i
kampanjen på IndieGoGo som pågår 13/1 eller så).
I
Montsegur 1244 finns det en fast uppsättning roller. Jag har spelat 5-6 av dem på de 3-4 gånger jag spelat (man har två roller per spelare, den ena åker lite i baksätet så att säga). När jag få ett erbjudande om att spela det nu så tvekar jag. Inte för att jag upplevt historien, utan för att jag vet hur mycket jag måste vara beredd att ge för att det ska bli riktigt jävla bra. Jag måste göra riktiga personer av alla rollerna, jag måste engagera mig i deras problem, jag måste göra deras problem riktigt påtagliga. Att slöspela
Montsegur är inte värt tiden. Jag har fortfarande ospelade roller kvar, och skulle nog kunna tänka mig att spela några igen, så jag kommer spela det igen nån gång.
Att spela
Medan världen går under är inget jag behöver tveka över alls. Där vet jag att set-up kommer skaka fram nåt coolt (för vi går inte vidare innan vi har nåt coolt), och jag vet att slutresultatet kommer bli en rätt solid sammanhängande story (brukar som max sakna 2-3 små scener, såna man bara får med i director's cut av filmerna).
Varför ser det ut såhär för mig? Bra fråga. I
Polaris är det delvis jag själv som för in de teman som kommer dominera min rollpersons historia, men det kan vara någon av de andra också. Jag skapar dock min rollperson i en numer välbekant miljö, och den är sig ganska lik från gång till gång.
I
Montsegur 1244 finns en väldigt stark ramberättelse (belägringen av borgen, katarernas fall) men jag tycker det på sätt och vis är frigörande. Vi vet hur den delen slutar, så vi kan låta spelet handla mer om andra saker. Vilka saker det blir beror dels på vilka roller spelarna har valt, dels på vilka kort som kommer upp (och det finns rätt många kort så det är rätt osannolikt att man ser samma saker varenda gång). Att byta roll och att spela det med nya människor tillför också att upplevelsen blir annorlunda. Att tro, ett av spelens verkligt centrala teman, är något som resonerar hos mig är förstås något som ytterligare hjälper till att hålla omspelsvärdet rätt högt på det här spelet som på ytan kanske skulle verka mest begränsat.
Spelar man
Medan världen går under sällan som jag gör så tror jag de aspekter man väljer definierar spelupplevelsen mycket mer än den ganska snäva formen för spelandet. Spelar man ofta kan jag tänka mig att formen gör sig mer påmind och man känner sig begränsad av att spelet är så pass inrutat, trots att setting och teman kan skilja stort mellan omgångarna.
Jag tror inte jag tyckte första omgången var den bästa med något av dessa spel. Första omgången av
Montsegur 1244 var en kraftfull upplevelse helt klart, men jag är böjd att tycka att en senare spelomgång ändå trumfar som helhetsupplevelse (och morgonen efter den spelade jag
den troligen bästa omgång av Medan världen går under som jag någonsin spelat).