Nekromanti "Avtrubbad" och "Kul"?

[RasmusL]

Jag hade en diskussion med Cissi lådan som vi både kändes värd att ta vidare till en tråd, särskilt som vi har så mycket kunnigt folk på ämnet här på forumet!

Grundfrågan var något i stil med:

*När man spelar spel som Svart av Kval, Vit av Lust, Medan Världen Går Under, Polaris, Montsegur 1244 och liknande, är det roligast första gången man spelar dem? Kan man "förbruka" spel genom att bli avtrubbad inför de problem de lyfter fram?

Exempel:
Svart av Kval, Vit av Lust är, när det spelas som ett one-shot, ett spel som i min erfarenhet får väldigt mörka teman med mycket blod, död och sex och avsmaken inför detta är en del av upplevelsen. Problemet är dock att det efter N:te spelomgångar blir "gammalt" med bestialiska mord och otrevligheter, det tappar sin effekt och det eskalerar i nivå från gång till gång, även om man gör en ansats att börja från scratch vid varje tillfälle. Hur behåller man tjusningen när detta sker?

För mig personligen bygger mycket av tjusningen i sådana här spel på att utforska sådant som är läskigt och känsligt och att göra detta med och inför en grupp. En period kan exempelvis ultravåld eller tonårskärlek eller något annat tema vara spännande men i längden slits de ut, eller i alla fall så slits liknande applikationer av sagda teman ut och jag tror inte att lösningen är att fortsätta att knuffa dem ut till sina extremer, där finns bara Avtrubbadland.

Istället söker jag efter nya saker som känns spännande och läskiga. För mig är att spela känslomässiga teman med bara en motspelare (scen eller helt spel) något som är läskigt och obekvämt och därför känns det givande och nytt. När det är klart finns det andra teman, andra mörker och ljus att dyka in i och det är väl i slutändan att "spela djärvt" det handlar om? Just i Svart av Kval, Vit av Lust är bestkommandon och ankare verktyg för att provocera fram känslomässiga kval och det finns andra vägar än ultravåld att gå även där! Framför allt är våldet i sig inte det viktiga, det viktiga är de känslor som är förknippade med våldet, vad man offrar för att uppnå något annat.

Jag är bara nybörjare när det kommer till de här ämnena och jag undrar nu vilka visdomsord ni som kan det här har att bjuda på rörande problemet, lösningar, att undvika det och hur man bibehåller kulet spelomgång efter spelomgång!? Jag ser gärna att ni uttrycker er här men det går lika bra att länka till andras utläggningar!

Själv kommer jag med en ett par länkar som varit givande för mig. Har ni kommentarer rörande dessa är de också välkomna!

http://playpassionately.wordpress.com/
http://adept-press.com/ideas-and-discourse/big-model/ (artiklarna om Story Now)
http://gamingaswomen.com/posts/2012/09/play-boldly-let-yourself-be-vulnerable/

 

[Krille]

*När man spelar spel som Svart av Kval, Vit av Lust, Medan Världen Går Under, Polaris, Montsegur 1244 och liknande, är det roligast första gången man spelar dem? Kan man "förbruka" spel genom att bli avtrubbad inför de problem de lyfter fram?

Definitivt. Vissa spel är gjorda för att spelas en gång. Efter det är ju problemen framlyfta och "lösta".

Det är lite av poängen med nästan hela indiescenen. Man spelar dem en gång, och sen är de spelade.

 

[RasmusL]

Det är lite av poängen med nästan hela indiescenen. Man spelar dem en gång, och sen är de spelade.

Är det? jag har sällan sett det utskrivet i något spel att det är "One use only" som gäller?

Alltså: varför skulle det vara "poängen med nästan hela indiescenen"?

 

[Krille]

Det är lite av poängen med nästan hela indiescenen. Man spelar dem en gång, och sen är de spelade.

Är det? jag har sällan sett det utskrivet i något spel att det är "One use only" som gäller?

Nä, det behövs liksom inte. Det brukar ge sig själv av att många av dem är satta till en premiss, och när den är klar så känns det mer naturligt att leta upp en annan premiss och prova den istället än att köra om samma premiss igen.

Det är lite som att när man har sett Memento så känns det mer naturligt att titta på exempelvis Being John Malkovich istället för att se om Memento. Det är naturligtvis inte heller utskrivet nånstans.

 

[RasmusL]

Det är lite av poängen med nästan hela indiescenen. Man spelar dem en gång, och sen är de spelade.

Är det? jag har sällan sett det utskrivet i något spel att det är "One use only" som gäller?

Nä, det behövs liksom inte. Det brukar ge sig själv av att många av dem är satta till en premiss, och när den är klar så känns det mer naturligt att leta upp en annan premiss och prova den istället än att köra om samma premiss igen.

Det är lite som att när man har sett Memento så känns det mer naturligt att titta på exempelvis Being John Malkovich istället för att se om Memento. Det är naturligtvis inte heller utskrivet nånstans.

Ja alltså, om det nu är så som du säger är det med andra ord inget mer att prata om. Spel är spelade när de är spelade och bör inte spelas igen.

 

[Anarchclown]

Det är väl för att en del indiespel är mer som scenarion eller äventyr (om man talar klassiska termer) än simulationsmotorer. Exemplet äventyr är en ganska bra jämförelse. Även om ett äventyr är helt fantastiskt så spelar man förmodligen inte om det omedelbart med exakt samma grupp av spelare, eftersom alla vet vad det går ut på.

 

[RasmusL]

Det är väl för att en del indiespel är mer som scenarion eller äventyr (om man talar klassiska termer) än simulationsmotorer. Exemplet äventyr är en ganska bra jämförelse. Även om ett äventyr är helt fantastiskt så spelar man förmodligen inte om det omedelbart med exakt samma grupp av spelare, eftersom alla vet vad det går ut på.

Jag håller med, indiespel kan inte spelas om. Eftersom att varje spel har samma grundvariabler kommer det att bli samma historia med samma teman hela tiden, lite som Drakar och Demoner.

 

[Svarte Faraonen]

Det är väl för att en del indiespel är mer som scenarion eller äventyr (om man talar klassiska termer) än simulationsmotorer. Exemplet äventyr är en ganska bra jämförelse. Även om ett äventyr är helt fantastiskt så spelar man förmodligen inte om det omedelbart med exakt samma grupp av spelare, eftersom alla vet vad det går ut på.

Jag håller med, indiespel kan inte spelas om. Eftersom att varje spel har samma grundvariabler kommer det att bli samma historia med samma teman hela tiden, lite som Drakar och Demoner.

Beror väl på vad man menar med den torftiga termen "indiespel". Jag upplever inte det problemet med Apocalypse World, Burning Wheel eller Solar System, till exempel.

 

[RasmusL]

Det är väl för att en del indiespel är mer som scenarion eller äventyr (om man talar klassiska termer) än simulationsmotorer. Exemplet äventyr är en ganska bra jämförelse. Även om ett äventyr är helt fantastiskt så spelar man förmodligen inte om det omedelbart med exakt samma grupp av spelare, eftersom alla vet vad det går ut på.

Jag håller med, indiespel kan inte spelas om. Eftersom att varje spel har samma grundvariabler kommer det att bli samma historia med samma teman hela tiden, lite som Drakar och Demoner.

Beror väl på vad man menar med den torftiga termen "indiespel". Jag upplever inte det problemet med Apocalypse World, Burning Wheel eller Solar System, till exempel.

Ja, det är en skitterm som jag vanligen undviker, shame on me.

Jag har inte testat de spelen, jag kanske får göra det och se om de kan erbjuda något även spelmöte två, jag är så trött på spel som Eon, DND, WoD, etc som bara har en historia att bjuda på.

 

[Vimes]

Det är väl för att en del indiespel är mer som scenarion eller äventyr (om man talar klassiska termer) än simulationsmotorer. Exemplet äventyr är en ganska bra jämförelse. Även om ett äventyr är helt fantastiskt så spelar man förmodligen inte om det omedelbart med exakt samma grupp av spelare, eftersom alla vet vad det går ut på.

Jag håller med, indiespel kan inte spelas om. Eftersom att varje spel har samma grundvariabler kommer det att bli samma historia med samma teman hela tiden, lite som Drakar och Demoner.

Beror väl på vad man menar med den torftiga termen "indiespel". Jag upplever inte det problemet med Apocalypse World, Burning Wheel eller Solar System, till exempel.

Ja, det är en skitterm som jag vanligen undviker, shame on me.

Jag har inte testat de spelen, jag kanske får göra det och se om de kan erbjuda något även spelmöte två, jag är så trött på spel som Eon, DND, WoD, etc som bara har en historia att bjuda på.

Fast det var väl inte det du skulle diskutera i tråden?

Ligger det inte något i att starkt fokus ger mindre omspelbarhet? Jag tycker det låter fullt rimligt.

 

[Krille]

Jag håller med, indiespel kan inte spelas om. Eftersom att varje spel har samma grundvariabler kommer det att bli samma historia med samma teman hela tiden, lite som Drakar och Demoner.

Beror väl på vad man menar med den torftiga termen "indiespel". Jag upplever inte det problemet med Apocalypse World, Burning Wheel eller Solar System, till exempel.

Det är jag som är den skyldige, eftersom jag skrev "indiescenen" och inte "story now-scenen". Mea culpa. (Och faen vet om man kan säga att det gäller heller. Men ni vet vad jag menar.)

Men det finns också en härlig syrlighet i Elmrigs post, i synnerhet slutklämmen "lite som i Drakar och Demoner". Jag antar att han uttrycker att han menar att man faktiskt inte får samma historia med samma teman hela tiden ens i story now-spel.

Och det har han naturligtvis rätt i, även om jag också tycker att likheterna mellan omgångarna är såpass stora att den stingsliga premissen tappar sin stuns andra gången. Och jag tycker att liknelsen med att spela om äventyr är klockren. Men det är min åsikt, mitt resonemang och min preferens, inte något universellt faktum.

 

[RasmusL]

Fast det var väl inte det du skulle diskutera i tråden?

Ligger det inte något i att starkt fokus ger mindre omspelbarhet? Jag tycker det låter fullt rimligt.

jag tycker att de tär en fråga om skala, inget mer.

 

[RasmusL]

Jag håller med, indiespel kan inte spelas om. Eftersom att varje spel har samma grundvariabler kommer det att bli samma historia med samma teman hela tiden, lite som Drakar och Demoner.

Beror väl på vad man menar med den torftiga termen "indiespel". Jag upplever inte det problemet med Apocalypse World, Burning Wheel eller Solar System, till exempel.

Det är jag som är den skyldige, eftersom jag skrev "indiescenen" och inte "story now-scenen". Mea culpa. (Och faen vet om man kan säga att det gäller heller. Men ni vet vad jag menar.)

Men det finns också en härlig syrlighet i Elmrigs post, i synnerhet slutklämmen "lite som i Drakar och Demoner". Jag antar att han uttrycker att han menar att man faktiskt inte får samma historia med samma teman hela tiden ens i story now-spel.

Och det har han naturligtvis rätt i, även om jag också tycker att likheterna mellan omgångarna är såpass stora att den stingsliga premissen tappar sin stuns andra gången. Och jag tycker att liknelsen med att spela om äventyr är klockren. Men det är min åsikt, mitt resonemang och min preferens, inte något universellt faktum.

Absolut, det är inte meningen att vara otrevlig även om jag gick igång på den väldigt övertydliga liknelsen om filmer som jag kände inte riktigt stämde med mina erfarenheter av dessa två medium för att förmedla historier.

 

[RasmusL]

Men ok, lite mer utförligt:

Montsegur 1244 äger rum under belägringen av Montsegur. Det finns en tidslinje och det finns karaktärer. Det är världen och förutsättningarna.

Drakar & Demoner bjuder på Ereb Altor, raser och en del karaktärer. Det är världen och förutsättningarna.

Är det verkligen så att vi inte kan berätta historier med olika teman i samma "låda"? Kan en låda vara så liten att den endast rymmer ett fåtal teman?

 

[RasmusL]

Det är väl för att en del indiespel är mer som scenarion eller äventyr (om man talar klassiska termer) än simulationsmotorer. Exemplet äventyr är en ganska bra jämförelse. Även om ett äventyr är helt fantastiskt så spelar man förmodligen inte om det omedelbart med exakt samma grupp av spelare, eftersom alla vet vad det går ut på.

Äventyr, absolut, men den här typen av spel är, i alla fall i mina ögon, den direkta antitesen till ett skrivet äventyr. Spelet utforskar de teman spelarna är intresserad av just den spelomgången och händelseförloppet måste formas efter de val spelarna gör.

Rent allmänt så är jag inte helt emot iden att ett spel kan förbrukas men jag har inte sett några argument för varför det skulle vara på det sättet. Att det "säger sig självt" hjälper mig inte, "Jo min erfarenhet är att X och Y och Z vilket ger att spel blir förbrukade" däremot är sådant som får mig att förstå.

 

[Anarchclown]

Defintivt inte. Men om du bygger ett scenario som är "den sista stormingen i Montsegur" och det mänskliga lidandet detta skapar det. Med regler för hur lidande påverkar människor, så blir detta mycket mer som att spela Spindelkonungens pyramid, med regler för pyramiden och de som befinner sig i den (Vill alltså inte hävda att dessa exempel är lika i övrigt). Inom premissen belägring går det givetvis att spela fler och fler storys, så länge inte rollerna är satta.

Mitt exempel på ett spel inom samma ballpark som vi väl talar om här och som jag spelat är Fiasco. Vi har spelat ubåt under vattnet som har stannat med något hemskt utanför. Chansen är ganska liten att ett så begränsat scenario skulle vara lika kul att spela en andra gång. Anledningen till att Fiasco blivit så populärt är då istället att man faktiskt kan byta scenario i det.

Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar, men jag hoppas inte det. Min erfarenhet av indie är ringa.

Editförlåt, story now).

 

[Basenanji]

Definitivt. Vissa spel är gjorda för att spelas en gång. Efter det är ju problemen framlyfta och "lösta". Det är lite av poängen med nästan hela indiescenen. Man spelar dem en gång, och sen är de spelade.

...och när jag läser det där förstår jag bättre varför tradscenen fortfarande kan få mitt rollspelar-jag att sprattla till lyckligt. Jag vill spela lååånga kampanjer av episka mått och som innehåller den klassiska hjältevandringen från enkel och okunnig till världsvis och hero. Att köra ett one-shot känns för mig som det kändes för Christer Petterson (RIP) när han var som mest heroinabstinent när någon erbjöd honom att lukta på en John Silver utan filter som plåster på såren. Visst, man vill inte vara utan det, men satan vad sugen man blir på the real stuff.

Men som svar till OP: jag hoppas verkligen att man ska kunna spela indiespel under längre tid, det handlar väl då om i vilken takt spelandet/erfarenheterna/känslorna/dramat utvecklas?

 

[GnomviD]

Är det verkligen så att vi inte kan berätta historier med olika teman i samma "låda"? Kan en låda vara så liten att den endast rymmer ett fåtal teman?

Ja, ett hårdrälsat story before-äventyr kan vara för snävt för att vara roligt att spela om. Nå, skämt åsido: jag känner definitivt igen mig i det som sägs, om än till en mindre mängd. Vissa fokuserade spel vill jag inte spela jättemycket på en gång, då jag känner mig nöjd med saker och ting.

Montsegur 1244 är ett kul spel, som jag har spelat ett par gånger och, eftersom det var ett tag sen, kan tänka mig att spela igen. Polaris älskar jag, men när jag för nåt år sen hade spelat det ett halvdussin gånger på inte så länge löste överfyllnadsskyddet ut och det fick vila, tills jag kände suget att spela det igen. Medan det vilar spelar vi annat för att variation. Tacksamheten med tradspel är väl helt enkelt att det finns en större möjlighet att variera berättelserna inom ramen för spelet, så man kan få det utan att behöva byta spel. Det kan man inte med Montsegur.

(För att fortsätta med filmliknelsen: Prinsessan Mononoke är en av mina absoluta favoritfilmer, och jag ser den nog minst en gång om året. Men jag skulle aldrig palla att se den varje vecka.)

 

[Anarchclown]

Ungefär det jag ville ha sagt fast av någon som faktiskt spelat mer än några enstaka sessioner av speltypen som omnämns.

 

[RasmusL]

Defintivt inte. Men om du bygger ett scenario som är "den sista stormingen i Montsegur" och det mänskliga lidandet detta skapar det. Med regler för hur lidande påverkar människor, så blir detta mycket mer som att spela Spindelkonungens pyramid, med regler för pyramiden och de som befinner sig i den (Vill alltså inte hävda att dessa exempel är lika i övrigt). Inom premissen belägring går det givetvis att spela fler och fler storys, så länge inte rollerna är satta.

Mitt exempel på ett spel inom samma ballpark som vi väl talar om här och som jag spelat är Fiasco. Vi har spelat ubåt under vattnet som har stannat med något hemskt utanför. Chansen är ganska liten att ett så begränsat scenario skulle vara lika kul att spela en andra gång. Anledningen till att Fiasco blivit så populärt är då istället att man faktiskt kan byta scenario i det.

Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar, men jag hoppas inte det. Min erfarenhet av indie är ringa.

Editförlåt, story now).

Nej, jag ser det tyvärr inte.

Fiascoexemplet faller även på att en hel del av de som spelar mycket har favoritplayset som de återvänder till gång på gång (story-games.com, jag kan rota fram tråden).