Bästa filmscenerna

[Troberg]

Vilka tycker ni är de bästa filmscenerna i filmhistorien? Det handlar inte om hela filmer, utan scener som varit banbrytande och bara så jäkla bra.

Länk till scenen är ett krav i den här tråden!

Mina favoriter:

* Once upon a time in the West, slutstriden. Filmen som tyvärr kom i skuggan av "dollar-filmerna". Leone som bäst, och hela scenen koreograferad efter Morricones musik. Hela scenen är typ 9 minuter lång, men fighten är ungefär en sekund, och ändå är hela scenen spänd som en fiolsträng. Det sägs inte ens 10 ord, ändå berättar den allt som behövs för att sy ihop storyn.

* Star Wars, A new hope, inledningen. Etablerar världen, good guys, bad guys och vem som är starkast på bygget. Klassisk.

* Inglorious Basterds, inledningen. En kombination av magnifikt skådespeleri och fantastiskt kameraarbete. Den ger kalla kårar.

* Blade Runner, tears in the rain. Hela scenen är perfekt, och Rutger Hauer levererar den perfekt. Vilken annan skådespelare som helst skulle gjort den mer högtravande, mer "Shatner", men han levererar den nästan som en pojke, det lyser genom att han bara är sex år gammal.

* A Clockwork Orange, intro. Så mycket sägs med så små medel, och det sätter direkt stämningen för hela filmen.

* Apocalypse Now, helikopterscenen. Alltså, egentligen så skulle hela den här filmen kunnat vara med, men måste man välja, så...

* Alien, intro och uppvakning. Den scenen säger direkt "Det här är inte Star Trek, det är inte Star Wars, det här är SF som kavlar upp ärmarna och vågar skita ner sig.".

 

[Oldtimer]

*The Crow, där Eric visar att han inte bara är en blodtörstig hämnare, utan även vill passa på att göra gott med de krafter kråkan gett honom.

 

[JohanL]

* Once upon a time in the West, slutstriden.

Öppningsscenen!

 

[Henke]

 

[Henke]

 

[Troberg]

Öppningsscenen!

Båda är klassiska, men måste jag välja en så är det slutstriden. Den känns mer representativ för filmen.

 

[God45]

Djävulens monolog från The Devil's Advocate

 

[God45]

”I deny you” monologen från The Lion in Winter:

 

[Franz]

Egentligen har du redan nämnt många av mina favoritscener (Apocalypse Now, Once Upon a Time in the West, Alien etc.) så jag får istället posta mina favoritscener näst efter de du redan nämnt

Massakern på polisstationen i första Terminator. För det första är scenen helt otrolig vad gäller klippning och tempo! Men bortsett från det rent tekniska så är det dessutom första gången vi får se Terminator visa sig ”full power”, det blir tydligt att den i princip är helt ostoppbar vilket ökar spänningen i filmen vid helt rätt tidpunkt.

Det är svårt att välja en favoritscen ur Ringen-trilogin, det finns så många bra. Jag velar mellan denna och Sams tal i De Två Tornen. Men jag tror denna vinner på grund av att alla inblandade får möjlighet att visa hur modiga de egentligen är. Alla gör sitt bästa helt osjälviskt när det verkligen gäller och det tycker jag är fint.

Godzilla från 1954 är den bästa Godzillafilmen i hela världen och nog den bästa monsterfilmen! Men det bästa i filmen är inte när Godzilla attackerar staden, det är hur det skildras efteråt. Skildringen är gravallvarlig och man drar sig inte för att visa döda kroppar, föräldralösa barn och andra barn som förmodligen kommer dö av radioaktiv strålning. När man dessutom vet att detta är tydligt inspirerat av atombomberna som släpptes ett decennium tidigare blir det hela extra drabbande.

Ett tema i filmer som jag tycker är lika obehagligt som fascinerande är destruktiva relationer. Possession är min absoluta favoritfilm i den ”genren” det finns många minnesvärda scener i den filmen, men detta är nog scenen jag tycker är mest träffande, den blandar sorg, ilska och genans med riktigt mörk humor.

Jag återkommer med fler scener!

 

[Henke]

 

[Henke]

 

[God45]

 

[Henke]

 

[The Airborne Toxic Event]

Jag tänker direkt på duschscenen i Psycho. Den satte ribban för alla skräckfilmer efter.

Slutet på the Searchers när John Waynes karaktär har tagit tillbaka den försvunna flickan. Alla andra går in för att fira detta och han vänder sig om och går sakta iväg.

Ryktet säger att scenen med taxin är helt improviserad av Pacino när den råkade komma lite för nära honom. Briljant om så är fallet.

 

[Henke]

 

[Henke]

 

[Rymdhamster]

Ho boy!

Jag älskar Showdown at the House of Blue Leaves från Kill Bill. Jag älskar hela det där konceptet från gamla samurajfilmer och westernfilmer med korta, explosiva dueller. Och konstrasten mellan den här scenen, och det totala kaos som ledde upp till den tycker jag är så slående. Som plötslig tystnad efter ett intensivt rockcrescendo.

Att scenen fortsätter med extra kontraster (Svart/vitt vs Gult/Svart). Sen med musiken till det! ag har ingen större längtan efter att se om Kill Bill-filmerna. Men den här scenen ser jag om rätt ofta. Jag tycker den är ett vacker mästerverk.

------------------------------------------------------

Och hur kan jag nämna den utan att också ta med en av de mest fundamentala duellscenener någonsin, från Sju Samurajer. Det är väldigt enkel. Den är kort. Men det är just det jag älskar med den. Jag nämnde westerns ovan, det är verkligen känslan jag får här (kanske inte så märkligt att denna film genererat minst två western-remakes).

Det här, och duellen ovan, är två saker som jag så ofta finner mig sakna i rollspel och alltid strävar efter att uppnå.

------------------------------------------------------

Okej, jag kan inte ha med de två scenerna och prata om dueller utan att nämna den abslut mest stilsättande duellen jag någon sett, tror jag (ja, jag vet. Det var sagt "bästa scenerna" och här kommer jag med 10 minuter långa filmklipp. Sorry!).

Tre pers, alla mot alla, ingen kan lita på nån. Jag älskar Sergios filmer! Han har framförallt fattat det här med unika karaktärer. Även tvärs över torget (torg? på en kyrkogård?) ser kan lätt skillnad mellan de tre karaktärerna. Och det går rakt igenom hela filmen. Varje enskild karaktär som dyker upp, stor som liten, går inte att missta för någon annan karaktär.

Och musiken! Musiken! Ennio ! Det här är en av mina absoluta favoritfilmer. Jag önskar bara jag kunde få tag på en kärleksfullt återställd, remastrad version av den urpsrungliga klippningen. Jag avskyr den här förlängda versionen med uråldra Clint och Wallach, och fusk-Lee.

------------------------------------------------------

Sen för att bryta av med något helt annat (Fast det fortfarande på sätt och vis är en duell). Casablanca är en av mina favoritfilmer. Jag avstod från att se den så länge för att den verkade så gammal och seg. Men jag älskar den nu.

Och det här är en av mina favoritscener. Den var stark redan innan jag visste något om filmen. Men när man dessutom kommer ihåg att den här scenen spelades in medan 2:a världskriget fortfarnade pågick (1942), och typ ALLA skådisar som man ser sjunga är faktiska europeiska krigsflyktingar som troligtvis förlorat nära och nära kära.

jag börjar grina varenda gång.

------------------------------------------------------

Och slutligen något lite lättsammare (om man ignorerar hela filmens tema och slut, så klart). Jag älskar Romeo+Juliet (den med DiCaprio). jag tycker det funkar så bra att para ihop lite ålderdomlig engelsk dialog med nästan tidlöst modern estetik. Introt med titelkort, vapensköldarna på pistolmagasinen... alltså, allt är så over the top och utflippat men jag verkligen ÄLSKAR det! Men så älskar jag teater också.

 

[Mekanurg]

2001: den här scenen visar på ett vardagligt sätt att vi är i kosmos:

 

[Mekanurg]

Schindlers List. Den här scenen gör så jäkla ont i själen varje gång jag ser den.

 

[Henke]