Självklart kan man döda någon med en påk, särskilt om man fortsätter dunka dem i huvudet när de är sanslösa. Men en av de huvudsakliga poängerna med en är att den inte behöver göra det, vilket i sin tur gör en rejäl käpp socialt accepterat i t.ex. viktorianskt England, och man kan fortfarande ”thrash those ruffians to within an inch of their lives”.
För mig hade ju fokus snarare varit på äventyrarens relation med döden (hon har varit nära många gånger, men nu kommer den krypande och fördärvande istället för ridande på en stålklinga), henner religion och syn på livet efter detta, flashbackscener till hennes förflutna, besök från hennes kamrater, som dock måste resa iväg för att rädda världen och lämna henne ensam, den spirande men dödsdömda romansen med värdshusvärden som tar hand om henne, och så vidare. Kanske kommer det att sluta med att hon ber om att bli satt i sadeln för att rida ut mot fienderna och dö i strid, likt el Cid!Kan bli riktigt bra, speciellt om den sängliggande besitter kunskaper eller färdigheter (magi?) som resten av gruppen absolut behöver. Då måste de konka med sig sängen på äventyret. Perfekt om det är grottröj på schemat
En lite kul grej är att uppdelningen i Lätta och Tunga vapen i DoD2-3 (84-87) faktiskt tar hand om rätt mycket av det här. Olika yrken har färdigheter i olika vapen, många vapen är för dyra att börja med om man inte är riddare och har så stort startkapital, och Tunga vapen betraktas som militära och därför inte lämpliga i sociala sammanhang. I ett hack har jag utvecklat det till en uppdelning i Enkla, Lätta, Tunga, som avgör vilken färdighet som används (där några är baserade på SMI, några på STY), vilka yrken som använder dem från början och vad som är socialt acceptabelt eller uppmärksammat.
- Vad som är socialt acceptabelt. Man går inte runt med en Forest bill till vardags, det vore en offensiv handling och skulle dra till sig uppmärksamhet. Det är ett militärt vapen.
- Praktikaliteter. Det är lättare att ha ett enhandssvärd i bältet och händerna fria när man knatar på stan eller rider. En simpel stav kan vara bra när man är ute och vandrar, men inte en pålyxa.
- Status/samhällsklass. Tvåhandsvärd speciellt har status kopplat till sig, vilket även kan medföra att bönder inte kan ha dem.
- Ekonomi. En del vapen är dyra.
- Lagar. Lite samma som socialt accepterat och status, men ibland finns det tydliga lagar (och ibland följer man dom
- Tradition, trender och kultur. Under medeltiden så fanns det klara skillnader i vilka vapen man föredrog i olika länder, samhällsklasser eller grupperingar. Grupper av unga, uttråkade och ofta fulla bråkstakar i England kunde dra omkring på kvällarna med svärd och bucklare (varifrån trodde i Swashbuckler kom ifrån?).
Kan bli riktigt bra och spännande även om man lämnats till att förtvina i ensamhet.
Speciellt om mannen, trollkarlen, lämnats att förtvina i ensamhet i Dungeonen ditsläpad av polarna som ville ha en magisk portal öppnad. Nu har han hjälpt dem med att öppna portalen och de har gått igenom. Nu ligger han där i sängen, ensam och snart i mörker eftersom facklan håller på att slockna. Råttorna har börjat samlas utanför facklans sken, de dräglar av hunger. Såret värker och febern tilltar. Det luktar vidrigt av såret och av avföringen i sängen. Törsten är outhärdlig. Plötsligt ler mannen... om de bara hade vetat vart portalen leder...
Jo, det är olika färdigheter. Jag kan inte ha ett slagsvärd när jag äventyrar/krigar, och sedan ett kortsvärd när jag går runt i staden.
Jag nämnde inte uppdelningen i en färdighet per vapen och det var heller inte vad jag avsåg.
Gissar att en boxare eller shaolin-munk skulle säga att det gör skillnad.
Åtminstone stridstränad och kombinerad med rustning.
Ja, eftersom parera betyder mer än att ”ta smällen ”.
Houdini dog av att bli överraskad och inte hinna.
Ja, eftersom defensiva manövrar kräver att musklerna spänns.
Varken shaolin-munkar eller boxare har nog speciellt mycket erfarenhet av penetrerande skador eller skärande hugg (jämförelsen var ju hugg mot griskadaver)
