Nekromanti Bästa stridssystemet?
- Thread starter Max Raven
- Start date
Rising
Vila i frid
Det är förstås olika beroende på vad man vill uppnå med striderna i rollspelet. Men de här är några system som gjort ett stort intryck på mig, av väldigt olika anledningar:
Usagi Yojimbo's taktikkort
Wushu-strider, där två samurajer står och blänger på varandra, för att sedan ta varsina språng mot varandra - PANG - och sedan landa på varsin sida, innan en av de tu faller ihop i en kaskad av blod... Sånt är svårt att hantera med de flesta typer av stridssystem. Usagi Yojimbo lyckades utmärkt med ett snabbt och dramatiskt kortsystem som fungerade särskilt bra när en överlägsen kämpe mötte två barbarer, och var tvungen att assignera kort mot dem båda.
Snabbt, enkelt och väldigt lämpligt för att man skall leverera coola repliker innan man vänder upp sina kort och visar vilka taktiker man valt att använda.
BRP
Det finns inga finesser här. Ett dumt system som är skittråkigt att använda vanilla. Men BRP är guld när stridsförhållande är konstiga och man snabbt behöver modda med framhöftade modifikationer för kämpen som tvingas fäkta i motljus, killen som tvingas försöka använda ett svärd när han slåss mot en jätteål under vatten, kvinnan som gjutit ner sina silverörhängen till improviserade kulor och laddat sin musköt med dessa för att besegra en varulv... osv, osv, osv. Strider i BRP handlar om att hitta på sätt att bättra på ens odds, och det leder hela tiden till att man som spelledare måste hitta på modifikationer för monster som fått sina ben ihopslingrade av en bola eller som fått en paj i ansiktet. Det gamla hederliga BRP gör så bra är just att det är så strömlinjeformat och simpelt att det är enkelt att höfta modifikationer och hitta på specialregler på stående fot åt den sortens situationer.
Rolemaster
Vi mötte en björn en gång i MERP, och blev så djävla skiträdda att folk bara flydde för full hals, tryckte ner sina kompisar på marken i hopp om att björnen skulle äta upp dem istället, och klättrade upp i träd. Anledningen till det var för att hela gruppen i föregående session hade blivit helt tillintetgjord på ett splatter-slapstick-artat sätt i en strid mot några vakthundar. Rolemaster var ett helt otympligt, ospelbart system med fem hundra miljoner olika tabeller, fullpackade med resultat som lystmätet vältrade sig i blodtörstiga beskrivningar av kritiska skador som kunde drabba förlorarna i en strid. Jag har länge *hatat* den sortens speldesign, men det går inte att förneka att det var oerhört roligt och skrämmande att spela med sådana regler, och att det gav en särskild känsla åt spelsessionerna. När man kan se på ens rollformulär att ens vapen gör 2T6 skada och att det inte är mer med det, så vet man ju liksom exakt vad det är som gäller. Men Rolemaster liksom döljer och obfuskerar så mycket av stridsmekaniken att det hela kändes mycket mer organiskt och levande. Väldigt kul, och förmodligen mer passande i själva Rolemaster (vilket jag bara spelat en gång, och inte kommer ihåg så mycket av) än Sagan om Ringen, vilket ju har en setting som inte alls passar överrens med den sortens regler.
D&D4E
Det är inte ett suveränt spelmässigt system. Inte på långa vägar. Men det är bäst. Jag har aldrig spelat något annat rollspel där jag känt mig utmanad i striderna; där jag klandrat mig själv för dåliga val och känt mig genuint belönad när en god strategi visat sig framgångsrik.
Usagi Yojimbo's taktikkort
Wushu-strider, där två samurajer står och blänger på varandra, för att sedan ta varsina språng mot varandra - PANG - och sedan landa på varsin sida, innan en av de tu faller ihop i en kaskad av blod... Sånt är svårt att hantera med de flesta typer av stridssystem. Usagi Yojimbo lyckades utmärkt med ett snabbt och dramatiskt kortsystem som fungerade särskilt bra när en överlägsen kämpe mötte två barbarer, och var tvungen att assignera kort mot dem båda.
Snabbt, enkelt och väldigt lämpligt för att man skall leverera coola repliker innan man vänder upp sina kort och visar vilka taktiker man valt att använda.
BRP
Det finns inga finesser här. Ett dumt system som är skittråkigt att använda vanilla. Men BRP är guld när stridsförhållande är konstiga och man snabbt behöver modda med framhöftade modifikationer för kämpen som tvingas fäkta i motljus, killen som tvingas försöka använda ett svärd när han slåss mot en jätteål under vatten, kvinnan som gjutit ner sina silverörhängen till improviserade kulor och laddat sin musköt med dessa för att besegra en varulv... osv, osv, osv. Strider i BRP handlar om att hitta på sätt att bättra på ens odds, och det leder hela tiden till att man som spelledare måste hitta på modifikationer för monster som fått sina ben ihopslingrade av en bola eller som fått en paj i ansiktet. Det gamla hederliga BRP gör så bra är just att det är så strömlinjeformat och simpelt att det är enkelt att höfta modifikationer och hitta på specialregler på stående fot åt den sortens situationer.
Rolemaster
Vi mötte en björn en gång i MERP, och blev så djävla skiträdda att folk bara flydde för full hals, tryckte ner sina kompisar på marken i hopp om att björnen skulle äta upp dem istället, och klättrade upp i träd. Anledningen till det var för att hela gruppen i föregående session hade blivit helt tillintetgjord på ett splatter-slapstick-artat sätt i en strid mot några vakthundar. Rolemaster var ett helt otympligt, ospelbart system med fem hundra miljoner olika tabeller, fullpackade med resultat som lystmätet vältrade sig i blodtörstiga beskrivningar av kritiska skador som kunde drabba förlorarna i en strid. Jag har länge *hatat* den sortens speldesign, men det går inte att förneka att det var oerhört roligt och skrämmande att spela med sådana regler, och att det gav en särskild känsla åt spelsessionerna. När man kan se på ens rollformulär att ens vapen gör 2T6 skada och att det inte är mer med det, så vet man ju liksom exakt vad det är som gäller. Men Rolemaster liksom döljer och obfuskerar så mycket av stridsmekaniken att det hela kändes mycket mer organiskt och levande. Väldigt kul, och förmodligen mer passande i själva Rolemaster (vilket jag bara spelat en gång, och inte kommer ihåg så mycket av) än Sagan om Ringen, vilket ju har en setting som inte alls passar överrens med den sortens regler.
D&D4E
Det är inte ett suveränt spelmässigt system. Inte på långa vägar. Men det är bäst. Jag har aldrig spelat något annat rollspel där jag känt mig utmanad i striderna; där jag klandrat mig själv för dåliga val och känt mig genuint belönad när en god strategi visat sig framgångsrik.
solvebring
Superhero
BRP - enkelt, snabbt, okomplicerat. (Bekvämast)
D&D 3.5 - Rakt och tydligt. (Enda D&D-version jag spelat). (Mest översiktligt)
BfS* - Kreativt, underhållande, målande. (Roligast)
* Nu har ju inte Berättelser från Staden något stridssystem i direkt bemärkelse. Det har däremot ett system som bygger på konflikter i allmänhet, vilken då inkluderar strid. Det system som finns bygger på att ta fram och lösa (berätta/måla upp) konflikter på ett mycket kreativa sätt.
D&D 3.5 - Rakt och tydligt. (Enda D&D-version jag spelat). (Mest översiktligt)
BfS* - Kreativt, underhållande, målande. (Roligast)
* Nu har ju inte Berättelser från Staden något stridssystem i direkt bemärkelse. Det har däremot ett system som bygger på konflikter i allmänhet, vilken då inkluderar strid. Det system som finns bygger på att ta fram och lösa (berätta/måla upp) konflikter på ett mycket kreativa sätt.
solvebring
Superhero
Dra ditt spelkort så får vi se. 
Svårt.Max Raven said:
Mycket svårt.
Delvis för att jag ännu inte hittat ett stridssystem någon annan tillverkat som jag stått ut med att använda mig av omodifierat...
Jag får nog säga WoD. Vampire, Revised Edition ("tredje" utvåvan) är den variant jag har mest erfarenhet av. Det systemet är, oavsett vad diverse gnällputtar hävdar, rätt strömlinjeformat. Basen är sjukt enkel, framför allt jämfört med BRP och dess jäkla motståndstabell och oändliga tärningsslag för träffområden och dylikt trams. WoD's strids- och skadesystem är snabbt och enkelt, det är en baggis att rulla tärning, slå skada, klart. Specialförmågor ger specialregler, visst, men specialreglerna är nästan alltid varianter av samma tema, förutsägbara, så man kan höfta helt vilt.
Det är det enda stridssystem jag stött på som har varit tradsim och samtidigt varit lätt, snabbt och flexibelt nog för min smak. Framför allt lätt - de flesta stridssystem jag läser framstår för mig som oerhört klumpiga tingestar. Jag hatar regelsystem som tar tid och uppmärksamhet.
Rickard
Urverk speldesign
Matiné - för att jag har skrivit det.
Nä, men seriöst. Vill man kunna strida genom att greppa ett dryckesglas och slå det i huvudet på någon med samma modifikation som om man skulle ha dragit sitt svärd, då är Matiné ett system för dig.
Vill man kunna volta över ett bord och tackla någon medvetslös mot en vägg, precis lika lätt som att bara gå fram till personen och slå till den. Då är antagligen Matiné ett system för dig.
Systemet anpassar sig efter vad spelarna vill göra, snarare än att spelarna måste tänka "Jag måste anfalla med mitt svärd, för annars får jag inte min bonus för det" eller "Jag får inte springa bort från fienden, för då får den ett gratisslag" eller "Vad coolt det varit om personen stått i trappan men nu har spelledaren sagt att alla är på golvet så då är det så också".
Ett friare system. Ett enkelt system. Framförallt ett snabbt system. Jag gillar det stridssystemet bäst då det ger mig som spelare friheten att kunna få göra vad jag vill.
/Han som annars nämner Feng Shui, men av precis samma orsaker förutom möjligtvis det där första med dryckeskärlet för det systemet är inte lika fritt
Nä, men seriöst. Vill man kunna strida genom att greppa ett dryckesglas och slå det i huvudet på någon med samma modifikation som om man skulle ha dragit sitt svärd, då är Matiné ett system för dig.
Vill man kunna volta över ett bord och tackla någon medvetslös mot en vägg, precis lika lätt som att bara gå fram till personen och slå till den. Då är antagligen Matiné ett system för dig.
Systemet anpassar sig efter vad spelarna vill göra, snarare än att spelarna måste tänka "Jag måste anfalla med mitt svärd, för annars får jag inte min bonus för det" eller "Jag får inte springa bort från fienden, för då får den ett gratisslag" eller "Vad coolt det varit om personen stått i trappan men nu har spelledaren sagt att alla är på golvet så då är det så också".
Ett friare system. Ett enkelt system. Framförallt ett snabbt system. Jag gillar det stridssystemet bäst då det ger mig som spelare friheten att kunna få göra vad jag vill.
/Han som annars nämner Feng Shui, men av precis samma orsaker förutom möjligtvis det där första med dryckeskärlet för det systemet är inte lika fritt
Jag måste nog säga att jag har haft roligast med den scriptade striden i BW.
Annars säger jag BRP (med alla varianter) av den anledning som Rising skrev här. Och WFRP ed-1, samma sak där.
Gillade även stridssystemet i Iron Heroes. Som en råare, mer gritty version av D&D. Fortfarande taktiskt, men med rostiga svärd.
Annars säger jag BRP (med alla varianter) av den anledning som Rising skrev här. Och WFRP ed-1, samma sak där.
Gillade även stridssystemet i Iron Heroes. Som en råare, mer gritty version av D&D. Fortfarande taktiskt, men med rostiga svärd.
Det kanske inte är det bästa stridssystemet men jag tyckte att Noirs system är det mest befriande just pga att du beskrev vad som hände/ vad din karaktär gjorde först när allt tärnings rullande var klart.
I den stora majoritet av rollspel och BRP i synnerhet så brukar striderna (speciellt om du misslyckas)följa den här mallen.
Du:Jag voltar upp på bordet samtidigt samtidigt som jag drar mina pistoler och sätter en kula i huvudet på skurken. Misslyckas med slaget.Nä, det gjorde jag inte.
I Noir så bestämde du bara handlingarna som du vill utföra innan du slog och sen beroende på utfallet så fick du sen bestämma och beskriva vad som hände.
Du:Nu är det min tur så då förflyttar sig min karaktär, drar vapen och skjuter.Lyckas med slaget.Jag voltar upp på bordet samtidigt samtidigt som jag drar mina pistoler och sätter en kula i huvudet på skurken.
Även om det var väldigt ovant att vända på allt i början så fick i alla fall jag känslan av att det var så här man alltid borde ha gjort och att det i mitt tycke gav mer fart och nerv till striderna. Plus att det var nästan lika kul att misslyckas som att lyckas eftersom även det skedde på ett mer "poetiskt" sätt än bara "nä, det gjorde jag inte."
Sen så vet jag inte hur bra Noirs system var rent regelmässigt.
I den stora majoritet av rollspel och BRP i synnerhet så brukar striderna (speciellt om du misslyckas)följa den här mallen.
Du:Jag voltar upp på bordet samtidigt samtidigt som jag drar mina pistoler och sätter en kula i huvudet på skurken. Misslyckas med slaget.Nä, det gjorde jag inte.
I Noir så bestämde du bara handlingarna som du vill utföra innan du slog och sen beroende på utfallet så fick du sen bestämma och beskriva vad som hände.
Du:Nu är det min tur så då förflyttar sig min karaktär, drar vapen och skjuter.Lyckas med slaget.Jag voltar upp på bordet samtidigt samtidigt som jag drar mina pistoler och sätter en kula i huvudet på skurken.
Även om det var väldigt ovant att vända på allt i början så fick i alla fall jag känslan av att det var så här man alltid borde ha gjort och att det i mitt tycke gav mer fart och nerv till striderna. Plus att det var nästan lika kul att misslyckas som att lyckas eftersom även det skedde på ett mer "poetiskt" sätt än bara "nä, det gjorde jag inte."
Sen så vet jag inte hur bra Noirs system var rent regelmässigt.
solvebring
Superhero
Finns ju iof ingenting i BRP som hindrar att man gör så som du beskriver med Noir.
Däremot, beroende på spelledare och dödlighet i spelet så kan man ju ha oturen att man inte plockar nog många KP i skallen på snubben vilken då överlever.
... Nu handlar det ju dock om färdiga system i sig och inte om moddar.
solvebring
Superhero
chryckan said:
Rickard
Urverk speldesign
Det krävs ett system som håller allting öppet. I Feng Shui ska spelledaren säga svårighetsgraden för mooks (namnlösa hantlangare) och slår spelaren fem över svårighetsgraden får den beskriva på vilket sätt mooken blir utslagen.chryckan said:
Det fungerar inte riktigt lika bra i DoD, dels för att det först måste följas upp med ett träffområdesslag och ett skadeslag* och sedan måste spelaren vänta på att spelledaren ska kontrollera att motståndaren blir utslagen och då ge sitt godkännande till att spelaren får beskriva handlingen.
Det blir för segt.
/Han som redan nämnt Matiné som också kör med beskrivning efter slaget
* Notera att tre tärningsslag efter varandra faktiskt är precis som ett tärningspottsystem
Christoffer
It's all pig.
Förhoppningsvis gör vi det inte. För vart beskrivningen ligger, eller för den del vem som beskriver, har väldigt lite med handlings- eller konfliktresolution att göra. Skillnaden ligger bara i när resolutionsmekaniken kickar igång, och vad den löser.
Christoffer
It's all pig.
Ingen överraskning kanske, men:
Burning Wheel -
Fight!: Älskar att det känns farligt, att en dolk faktiskt innebär en stor risk, det är inte enbart en fnysning och en liten fyrasidig ynktärning. Jag älskar att det är osäkert vad som kommer ske, man blir alltid överraskad, förvånad och väldigt sällan blir saker exakt så som man planerat. Positioneringen och utnyttjandet av miljöer är en av de saker som är helt magiska i Fight!, dock utnyttjas de alldeles för lite.
Range and Cover: Bästa versionen i något spel ever för avståndsstrid?
Burning Empires -
Firefight!: BE har aldrig rullat igång, däremot har jag spelat en eller två Firefight!s, och jag måste säga att så som jag ser dem, så är de helt fantastiska. Det skapar verkligen de där tre sidorna med trupprörelser, kommunikation, spaning, osv som finns i serien tillsammans med inzoomningar när något väljer att skjuta. Det är verkligen helt fantastiskt hur systemet jobbar på flera olika nivåer och tillåter oss att i en mening berätta hur våra pansarsvävare närmar sig byn från alla håll, hur vi stör ut fiendens kommunikation osv, och för att i nästa beskriva hur krypskytten i skogen tar sikte och drar av ett skott och fäller någon på motståndarsidan. Mums!
Riddle of Steel - Förvisso bara läst quickstartreglerna, vilka jag gillar skarpt. Små, pilliga och dödliga. Hur Spiritual Attributes samverkar med resten av systemet och gör att även en krigsherre som vunnit slag efter slag för sitt rikes säkerhet faktiskt riskerar att bli brutalt nedstucken av en simpel tjuv i hamnkvarteren, gör det riktigt trevligt.
Storming the Wizard's Castle - Man får slå stora nävar med olikafärgade tärningar. Det kan ju inte vara dåligt. Gillar framförallt hur de fyra olika tärningspoolerna samverkar och hur färdighetsslag under en strid kan vara lika viktigt som de faktiska attackslagen. Att stridssystemet sen skall byggas om för att likna magisystemet i samma spel gör det inte sämre.
FATE: Jag vill gilla FATE, men jag har svårt att göra det. Misstänker att det till stor del är att jag spelat det alldeles för lite och inte har kläm på alla tekniker som att stacka aspekter osv. Men jag gillar det i tanken, de få gånger vi haft strider i praktiken kändes det som BRP.
Trollbabe: Så jag misslyckades med mitt slag, jag får beskriva hur banditen svingar sitt svärd och river upp mina byxor, men precis då (kryssar av buret föremål) slänger jag påsen med salt mot honom, den öppnas och träffar honom i ansiktet (kryssandet gör att jag får slå om), och jag misslyckas igen, så han slår den åt sidan, torkar av sitt ansikte och kastar sig över mig, vi faller bakåt (kryssar min kumpan, Torva), men precis då griper Torva in, hon rycker tag i banditen och (slår om och misslyckas) osv osv osv. Trollbabe är nog ett av världens bästa rollspel.
Burning Wheel -
Fight!: Älskar att det känns farligt, att en dolk faktiskt innebär en stor risk, det är inte enbart en fnysning och en liten fyrasidig ynktärning. Jag älskar att det är osäkert vad som kommer ske, man blir alltid överraskad, förvånad och väldigt sällan blir saker exakt så som man planerat. Positioneringen och utnyttjandet av miljöer är en av de saker som är helt magiska i Fight!, dock utnyttjas de alldeles för lite.
Range and Cover: Bästa versionen i något spel ever för avståndsstrid?
Burning Empires -
Firefight!: BE har aldrig rullat igång, däremot har jag spelat en eller två Firefight!s, och jag måste säga att så som jag ser dem, så är de helt fantastiska. Det skapar verkligen de där tre sidorna med trupprörelser, kommunikation, spaning, osv som finns i serien tillsammans med inzoomningar när något väljer att skjuta. Det är verkligen helt fantastiskt hur systemet jobbar på flera olika nivåer och tillåter oss att i en mening berätta hur våra pansarsvävare närmar sig byn från alla håll, hur vi stör ut fiendens kommunikation osv, och för att i nästa beskriva hur krypskytten i skogen tar sikte och drar av ett skott och fäller någon på motståndarsidan. Mums!
Riddle of Steel - Förvisso bara läst quickstartreglerna, vilka jag gillar skarpt. Små, pilliga och dödliga. Hur Spiritual Attributes samverkar med resten av systemet och gör att även en krigsherre som vunnit slag efter slag för sitt rikes säkerhet faktiskt riskerar att bli brutalt nedstucken av en simpel tjuv i hamnkvarteren, gör det riktigt trevligt.
Storming the Wizard's Castle - Man får slå stora nävar med olikafärgade tärningar. Det kan ju inte vara dåligt. Gillar framförallt hur de fyra olika tärningspoolerna samverkar och hur färdighetsslag under en strid kan vara lika viktigt som de faktiska attackslagen. Att stridssystemet sen skall byggas om för att likna magisystemet i samma spel gör det inte sämre.
FATE: Jag vill gilla FATE, men jag har svårt att göra det. Misstänker att det till stor del är att jag spelat det alldeles för lite och inte har kläm på alla tekniker som att stacka aspekter osv. Men jag gillar det i tanken, de få gånger vi haft strider i praktiken kändes det som BRP.
Trollbabe: Så jag misslyckades med mitt slag, jag får beskriva hur banditen svingar sitt svärd och river upp mina byxor, men precis då (kryssar av buret föremål) slänger jag påsen med salt mot honom, den öppnas och träffar honom i ansiktet (kryssandet gör att jag får slå om), och jag misslyckas igen, så han slår den åt sidan, torkar av sitt ansikte och kastar sig över mig, vi faller bakåt (kryssar min kumpan, Torva), men precis då griper Torva in, hon rycker tag i banditen och (slår om och misslyckas) osv osv osv. Trollbabe är nog ett av världens bästa rollspel.
CapnZapp
Myrmidon
- Joined
- 3 Apr 2008
- Messages
- 4,015
Det är förvisso inte unikt alls för Noir.chryckan said:
Men jag gillar det inte.
Varför bemöda sig hitta på en bättre beskrivning än "jag hugger. jag hugger igen" om det inte finns en chans det påverkar utgången av mina handlingar?
(Har inte spelat Noir, men samma tänk - resultatet före beskrivningen - finns ju i ett så väsensskilt system som D&D 4E. Där orkade jag snabbt inte längre försöka modda beskrivningarna av powersarna, just eftersom det saknade all betydelse.)
Smaken är olika, iofs... men jag håller med dig. Jag vill också berätta i förväg vad jag vill försöka göra, så det jag hittar på kan påverka mina chanser. Har prövat några gånger att spela efter "Noir-metoden".. men jag tyckte inte det var kul. Kändes mest krystat också. Lite "vafan, killen är ju död, låt oss gå vidare i handlingen" efter ett tag.CapnZapp said:
Sen finns det inget som hindrar att man målar ut det som hände efteråt också. Allt det här var underförstått i gamla, tidiga, spel. Det var så det spelades.