Coffe_Kanon
Swordsman
Kan det bli mer klassiskt än StarZinger? Skulle inte tro det. Också är Cyborg 009 är icke att förglömma!
(Ändrade rubriken. -Gurgeh)
Nekromanti Barnprogram
- Thread starter Coffe_Kanon
- Start date
(Ändrade rubriken. -Gurgeh)
Re: Det obegripliga Pokémon
Och, om man ville vara lite mera vuxen, så kunde man kolla på Robotech för att de hade coola robotar men sedan drömma mardrömmar för att det var så läskigt när de kom till (var det jorden?) och allt var dött eller åtminstone jättekonstigt...
DÄR har vi bra barn-anime. Inte nåt jävla pluttinutt-mjäk, utan grejer man faktiskt kunde känna obehag inför och faktiskt känner visst obehag inför än idag.
Det mjäkas alldeles för mycket med barn idag. Jag tror att barn mår bra av att se barnprogram som är obehagliga och skrämmer dem ibland.
Näppeligen!
Och, om man ville vara lite mera vuxen, så kunde man kolla på Robotech för att de hade coola robotar men sedan drömma mardrömmar för att det var så läskigt när de kom till (var det jorden?) och allt var dött eller åtminstone jättekonstigt...
DÄR har vi bra barn-anime. Inte nåt jävla pluttinutt-mjäk, utan grejer man faktiskt kunde känna obehag inför och faktiskt känner visst obehag inför än idag.
Det mjäkas alldeles för mycket med barn idag. Jag tror att barn mår bra av att se barnprogram som är obehagliga och skrämmer dem ibland.
Re: Det obegripliga Pokémon
Visst är det otrevligt just då, men det är ganska mycket barn tycker är obehagligt som de likförbannat mår bra av att lära sig resp. bli utsatta för. Begränsad tillgång på pengar, att borsta tänderna, etc.
Jag tror att barn mår bra i längden av en lagom mängd obehagligheter. Barn som aldrig får uppleva något läskigt blir den typ av mjäkiga vuxna som undviker alla otrevliga samtalsämnen eller som blundar för det faktum att världen i stort är en ganska jävla otrevligt ställe.
Jag mådde dåligt i månader och år över vissa avsnitt starzinger. Jag tror inte att det gjort mig till en sämre människa i efterhand.
Visst är det otrevligt just då, men det är ganska mycket barn tycker är obehagligt som de likförbannat mår bra av att lära sig resp. bli utsatta för. Begränsad tillgång på pengar, att borsta tänderna, etc.
Jag tror att barn mår bra i längden av en lagom mängd obehagligheter. Barn som aldrig får uppleva något läskigt blir den typ av mjäkiga vuxna som undviker alla otrevliga samtalsämnen eller som blundar för det faktum att världen i stort är en ganska jävla otrevligt ställe.
Coffe_Kanon
Swordsman
Re: Det obegripliga Pokémon
Ett exempel skulle kunna vara att lära utsatta unga flickor att även deras killkompisar skulle kunna utsätta dem för en våldtäkt. Statistiskt så är det ju bevisat att våldtäkt oftast blir utfört av personer som offret känner, alltså kanske man gör klokt i att som tolv-trettonårig ung flicka (ja de dricker faktiskt också sprit numera) inte supa skallen av sig på en festmed folk man "känner" och däcka på någon soffa. Men icke, alla är godtrogna och tror det bästa om allt och alla hela tiden.
Lite mera "people = shit" -mentalitet är vad unga behöver.
//Coffe_Kanon - mästaren i barnuppfostran har talat!
Måste säga att jag håller med. Man skyddar inte barnen genom att dölja sanningen för dem man skyddar antingen sig själv som förälder, eller så skyddar man obehagligheterna. Dessutom kan lite upplevda obehagligheter, eller åtminstonde avslöjandet av obehagligheter göra en människa försiktigare.
Ett exempel skulle kunna vara att lära utsatta unga flickor att även deras killkompisar skulle kunna utsätta dem för en våldtäkt. Statistiskt så är det ju bevisat att våldtäkt oftast blir utfört av personer som offret känner, alltså kanske man gör klokt i att som tolv-trettonårig ung flicka (ja de dricker faktiskt också sprit numera) inte supa skallen av sig på en festmed folk man "känner" och däcka på någon soffa. Men icke, alla är godtrogna och tror det bästa om allt och alla hela tiden.
Lite mera "people = shit" -mentalitet är vad unga behöver.
//Coffe_Kanon - mästaren i barnuppfostran har talat!
Re: Det obegripliga Pokémon
ha ha, nu låter du som Arne Anka.
För övrigt så tänker jag verkligen beskydda min dotter så länge jag kan. (även om hon råkat få se saker hon inte borde sett.. hon är ju en listig filur, och har nog mer koll på populärkultur än många vuxna, trots sin ringa ålder...) För att hon ska bli stark och trygg. Tror du har tokfel, och du får gärna backa upp dina åsikter med fakta, om du har några.
ha ha, nu låter du som Arne Anka.
För övrigt så tänker jag verkligen beskydda min dotter så länge jag kan. (även om hon råkat få se saker hon inte borde sett.. hon är ju en listig filur, och har nog mer koll på populärkultur än många vuxna, trots sin ringa ålder...) För att hon ska bli stark och trygg. Tror du har tokfel, och du får gärna backa upp dina åsikter med fakta, om du har några.
Rising
Vila i frid
Re: Det obegripliga Pokémon
Jag har hört att i den nya Pokemonfilmen så blir Misty gangbangad av hennes två mankeys när hon varit på föräldrafri fest hos Team Rocket och fått droger nedhällda i sin lemonad; så den verkar gå i den linje du efterfrågar.
/Rising
åtminstone så hände det i en dröm jag hade.
Jag har hört att i den nya Pokemonfilmen så blir Misty gangbangad av hennes två mankeys när hon varit på föräldrafri fest hos Team Rocket och fått droger nedhällda i sin lemonad; så den verkar gå i den linje du efterfrågar.
/Rising
åtminstone så hände det i en dröm jag hade.
Re: Det obegripliga Pokémon
Men annars håller jag med, det är betydligt farligare med unga killar/män som de umgås med än "äldre som lurar buskarna" i kvällstidningsstil...
vaddå numera? Tonåringar idag är ju nykterister jämfört med 70-talet.
Men annars håller jag med, det är betydligt farligare med unga killar/män som de umgås med än "äldre som lurar buskarna" i kvällstidningsstil...
Re: Det obegripliga Pokémon
Eller, för att vara snällare: jag förstår att du som förälder tycker så, det är fullt naturligt att vilja skydda sitt barn. Däremot är jag glad att föräldrar idag inte lyckas sådär jättebra alla gånger.
Att du är förälder innebär ingalunda att du har några extra meriter; tvärtom dras du med handikapp i och med att föräldrar är notoriskt skitdåliga på att faktiskt se saker hos sina ungar eller fatta vad som är bra för dem. Att bli förälder innebär tydligen i 99 fall av 100 att man totalt tappar självdistansen och framförallt förmågan att se den egna relationen till barnet i någon form av perspektiv.
Eller, för att vara snällare: jag förstår att du som förälder tycker så, det är fullt naturligt att vilja skydda sitt barn. Däremot är jag glad att föräldrar idag inte lyckas sådär jättebra alla gånger.
På vilket sätt blir man stark och trygg av att inte vara med om obehagliga saker alls? Styrka och trygghet utgår från att se världen som den är och säga "jag fixar det", inte att gå runt i nåtslags skyddad bubbla.
Du också.
Coffe_Kanon
Swordsman
Re: Det obegripliga Pokémon
Bah! Mjäkigt. Har sett värre på newgrounds...
Coffe_Kanon
Swordsman
Re: Det obegripliga Pokémon
Verkar det inte klokt att skydda henne från verklig skada genom att blottlägga all skit i världen, så att hon inte blir alldeles för godtrogen?
Min godtrogenhet försvann ungefär i högstadiet då jag gick i en klass som verkligen bevisade hur avskyvärda folk kan vara (vart mobbad i princip hela tiden). Ingen unge ska behöva gå igenom något sånt, men det kan vara nog så bra att veta att människor faktiskt är ansvariga för all skit i världen. Så om barnet ifråga har turen att slippa mobbning i skolan eller annan väldigt påfrestande ögonöppnare, så är det upp till föräldrarna att visa hur världen kan vara.
Ungar i vårt avlånga i-land har det för bra helt enkelt så de blir godtrogna och tar alla våra säkerheter som självklara, de är ungefär lika försvarslösa som en dator med bara windows brandvägg.
Jag vet inte, jag uttalar mig inget mer om föräldraskap då erfarenheten är för liten, men jag vet iallafall att jag har hellre en unge som är lika misstänksam, paranoid och obenägen att lita på folk som jag är än ett godtroget potentiellt våldtäktsoffer...
Men om du håller med så måste du väl förstå att det blir rätt svårt att "skydda" din dotter från den stora stygga världen och samtidigt avslöja för henne att hennes killkompisar kan vara nästa våldtäktsman och hon offret.
Verkar det inte klokt att skydda henne från verklig skada genom att blottlägga all skit i världen, så att hon inte blir alldeles för godtrogen?
Min godtrogenhet försvann ungefär i högstadiet då jag gick i en klass som verkligen bevisade hur avskyvärda folk kan vara (vart mobbad i princip hela tiden). Ingen unge ska behöva gå igenom något sånt, men det kan vara nog så bra att veta att människor faktiskt är ansvariga för all skit i världen. Så om barnet ifråga har turen att slippa mobbning i skolan eller annan väldigt påfrestande ögonöppnare, så är det upp till föräldrarna att visa hur världen kan vara.
Ungar i vårt avlånga i-land har det för bra helt enkelt så de blir godtrogna och tar alla våra säkerheter som självklara, de är ungefär lika försvarslösa som en dator med bara windows brandvägg.
Jag vet inte, jag uttalar mig inget mer om föräldraskap då erfarenheten är för liten, men jag vet iallafall att jag har hellre en unge som är lika misstänksam, paranoid och obenägen att lita på folk som jag är än ett godtroget potentiellt våldtäktsoffer...
Re: Det obegripliga Pokémon
Vad ni krånglar till det med er svartvita debattstil. Ni har ju rätt allihop, lika mycket som ni har fel.
Ja, det är bra att utrusta barn så att de inte blir godtrogna och utnyttjade.
Ja, det är viktigt att barn har en grundtrygghet och faktiskt slipper exponeras för hemskheter under de tidiga levnadsåren. Den som arbetat på förskola med flyktingbarn vet vad jag menar.
Vad ni krånglar till det med er svartvita debattstil. Ni har ju rätt allihop, lika mycket som ni har fel.
Ja, det är bra att utrusta barn så att de inte blir godtrogna och utnyttjade.
Ja, det är viktigt att barn har en grundtrygghet och faktiskt slipper exponeras för hemskheter under de tidiga levnadsåren. Den som arbetat på förskola med flyktingbarn vet vad jag menar.
This is Pokémon
Nu har ni börjat prata en del om uppfostran snarare än fenomenet Pokémon i den här tråden. Eftersom det här är Kulturforumet så rekommenderar jag er att antingen startar en ny tråd på OT-forumet eller höra av er till lämplig moderator så att han kan bryta ut er diskussion och flytta den.
Nu har ni börjat prata en del om uppfostran snarare än fenomenet Pokémon i den här tråden. Eftersom det här är Kulturforumet så rekommenderar jag er att antingen startar en ny tråd på OT-forumet eller höra av er till lämplig moderator så att han kan bryta ut er diskussion och flytta den.
Re: Det obegripliga Pokémon
nog finns det ganska många barn som ser aldeles för många program de inte har någon möjlighet att värja sig mot.
Eftersom jag tror du överdriver blir jag lite mindre orolig, men om det verkligen är så att du menar precis det du säger då blir jag orolig.
Barn har viss förmåga att skydda sig själva och bortse från hemska saker, men överlag blir barn utsatta för ett väldigt stort mediebrus som kan vara svårhanterligt och skrämmande.
mindre mjäkande tror jag leder till mer osäkra och rädda barn.
mer mjäkande, våga mjäka, ta inte inte med det där tuffkomplexet många som vuxna har till barnen också.
Jag tror många vuxna har tuffkomplex, som de för över till barnen.
Inte för barnens skull utan för att de vuxna ska kunna känna sig tuffa och trendiga eller motvals eller vad det kan vara.
Bombu
jag misstänker att du skriver så här för att provocera, men är ändå inte riktigt säker...
nog finns det ganska många barn som ser aldeles för många program de inte har någon möjlighet att värja sig mot.
Eftersom jag tror du överdriver blir jag lite mindre orolig, men om det verkligen är så att du menar precis det du säger då blir jag orolig.
Barn har viss förmåga att skydda sig själva och bortse från hemska saker, men överlag blir barn utsatta för ett väldigt stort mediebrus som kan vara svårhanterligt och skrämmande.
mindre mjäkande tror jag leder till mer osäkra och rädda barn.
mer mjäkande, våga mjäka, ta inte inte med det där tuffkomplexet många som vuxna har till barnen också.
Jag tror många vuxna har tuffkomplex, som de för över till barnen.
Inte för barnens skull utan för att de vuxna ska kunna känna sig tuffa och trendiga eller motvals eller vad det kan vara.
Bombu
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Re: Det obegripliga Pokémon
Jag tycker det finns en viss poäng i vad krank säger -- man ska inte skygga från att i media riktade till barn kunna ha vissa tragiska element. Det tror jag inte är dåligt för barnet. Däremot finns det en massa saker som är såväl skrämmande/obehagliga som dåligt gjorda, vilket verkligen inte är bra för barn. Sådana saker brukar för det mesta vara gjorda utifrån någon form av vuxenperspektiv -- ett klockrent exempel är H C Andersens Flickan med svavelstickorna, vilken verkligen bara är en saga om hjälplöshet och död, med en hinna av smetig "vuxen" sentimentalitet över. Jag tror att det barn framför allt mår bra av är sagor och liknande där barnet är protagonisten, förmår agera och faktiskt ändra något*. Berättelser där protagonisten (som barnet identifierar sig med) bara tillåts agera inom en högst begränsad "egen liten värld" gav åtminstone aldrig mig samma tillfredställelse. Så, gärna lite tragedi, men absolut inte hopplöshet, deprotagonisering eller liknande.
*Detta är en uppfattning som grundas i mina egna personliga erfarenhet av vad jag gillade och inte gillade som barn, samt en genomläsning av Bettelheims The Uses of Enchantment för några år sedan. Jag kunde alltså ha bättre på fötterna.
Jag tycker det finns en viss poäng i vad krank säger -- man ska inte skygga från att i media riktade till barn kunna ha vissa tragiska element. Det tror jag inte är dåligt för barnet. Däremot finns det en massa saker som är såväl skrämmande/obehagliga som dåligt gjorda, vilket verkligen inte är bra för barn. Sådana saker brukar för det mesta vara gjorda utifrån någon form av vuxenperspektiv -- ett klockrent exempel är H C Andersens Flickan med svavelstickorna, vilken verkligen bara är en saga om hjälplöshet och död, med en hinna av smetig "vuxen" sentimentalitet över. Jag tror att det barn framför allt mår bra av är sagor och liknande där barnet är protagonisten, förmår agera och faktiskt ändra något*. Berättelser där protagonisten (som barnet identifierar sig med) bara tillåts agera inom en högst begränsad "egen liten värld" gav åtminstone aldrig mig samma tillfredställelse. Så, gärna lite tragedi, men absolut inte hopplöshet, deprotagonisering eller liknande.
*Detta är en uppfattning som grundas i mina egna personliga erfarenhet av vad jag gillade och inte gillade som barn, samt en genomläsning av Bettelheims The Uses of Enchantment för några år sedan. Jag kunde alltså ha bättre på fötterna.
Re: Det obegripliga Pokémon
Det jag snackat om hela tiden är grejer som Starzinger, Robotech, Trasdockorna, Vilse i Pannkakan och Ika i Rutan.
Så, om det är en stråman du vill slåss mot, ta den någon annanstans.
Jag tror att många vuxna har barnkomplex, och inte vågar se världen som den ser ut. Man blundar, stoppar fingrarna i öronen och lever tryggt i sin lilla bubbla. Man tänker helst inte på flyktingbarnen, miljöförstöringen eller fattigdomen. Man ser helst inte hur det samhälle man dagligen hjälper till att fortsätta bygga upp maler sönder svaga, fattiga och andra mindre bemedlade. Det är en obehaglig trend som jag misstänker handlar om uppfostran.
Barnprogram, säger jag ju. Jag tycker att barnprogram ska kunna vara obehagliga och skrämmande. inte alltid, inte hela tiden, och inte obehagliga a' krigsskadade-flyktingbarn. Jag talar om en motpol till gullig-gräsligheten i barnprogram av idag.
Det jag snackat om hela tiden är grejer som Starzinger, Robotech, Trasdockorna, Vilse i Pannkakan och Ika i Rutan.
Så, om det är en stråman du vill slåss mot, ta den någon annanstans.
Jag tror att många vuxna har barnkomplex, och inte vågar se världen som den ser ut. Man blundar, stoppar fingrarna i öronen och lever tryggt i sin lilla bubbla. Man tänker helst inte på flyktingbarnen, miljöförstöringen eller fattigdomen. Man ser helst inte hur det samhälle man dagligen hjälper till att fortsätta bygga upp maler sönder svaga, fattiga och andra mindre bemedlade. Det är en obehaglig trend som jag misstänker handlar om uppfostran.
Re: Det obegripliga Pokémon
jag förstår bättre vad du menar och kan hålla med dig i viss mån.
tyvär har jag inte sett de flesta av de program du raddar upp, vilse i pannkakan har jag sett för typ jättelängesen och jag tyckte då det var både jobbigt och ångestskapande,
kanske är det en nyttig form av ångest jag vet inte.
Idag är tid en bristvara för många, eller rättare många anser att tid är en bristvara, och därför används tv som en barnpassare utan vuxen tillsyn, och då är jag tveksam till om vilse i pankakan är ett lyckat program.
Om man har vuxna till hands som man kan tala med kan det funka mycket bättre, sen beror det ju på barnens ålder.
Överlag tycker jag barn ska titta ganska lite på tv. men det gäller vad jag tycker om vuxna också.
Det du säger om barnkomplex gäller ju åt andra hållet också, det dåliga samvetet som gör att jag för att känna mig bättre överöser barnet med riktig information, om miljöförstöring flyktingbarn, fattigdom och mänsklig misär.
Det tror jag inte nödvändigtvis blir lyckat.
och som sagt, jag har inte sett så mycket av det du kallar sin trygga lilla bubbla, men det finns nog.
Däremot finns det en rejäl brist på tid, plus att man försöker få in väldigt mycket på väldigt begränsad tid.
Sen blir det väldigt ofta (i min värld) att man ska överkompensera det man upplevde som en brist i sin egen barndom, kände jag mig som en tönt ska mitt barn vara jättetuft, kände jag att jag fick göra vad som helst ska jag sätta väldigt tydliga gränser. osv.
Jobbigt jag måste läsa vad du skriver också
jag förstår bättre vad du menar och kan hålla med dig i viss mån.
tyvär har jag inte sett de flesta av de program du raddar upp, vilse i pannkakan har jag sett för typ jättelängesen och jag tyckte då det var både jobbigt och ångestskapande,
kanske är det en nyttig form av ångest jag vet inte.
Det du tar upp här är viktigt och jag tror barn måste få se världen som den ser ut, men det är också viktigt att finnas med som vuxen på ett hörn,
Idag är tid en bristvara för många, eller rättare många anser att tid är en bristvara, och därför används tv som en barnpassare utan vuxen tillsyn, och då är jag tveksam till om vilse i pankakan är ett lyckat program.
Om man har vuxna till hands som man kan tala med kan det funka mycket bättre, sen beror det ju på barnens ålder.
Överlag tycker jag barn ska titta ganska lite på tv. men det gäller vad jag tycker om vuxna också.
Det du säger om barnkomplex gäller ju åt andra hållet också, det dåliga samvetet som gör att jag för att känna mig bättre överöser barnet med riktig information, om miljöförstöring flyktingbarn, fattigdom och mänsklig misär.
Det tror jag inte nödvändigtvis blir lyckat.
och som sagt, jag har inte sett så mycket av det du kallar sin trygga lilla bubbla, men det finns nog.
Däremot finns det en rejäl brist på tid, plus att man försöker få in väldigt mycket på väldigt begränsad tid.
Sen blir det väldigt ofta (i min värld) att man ska överkompensera det man upplevde som en brist i sin egen barndom, kände jag mig som en tönt ska mitt barn vara jättetuft, kände jag att jag fick göra vad som helst ska jag sätta väldigt tydliga gränser. osv.