En gång kom ett konsultföretag och skulle sälja in sina tjänster till företaget jag jobbade på (25 år sen nu). De hette "17 centimeter" och var en kommunikationsbyrå som skulle analysera användarnas behov och föreslå lösningar.Det här är verkligen fascinerande. Jag var tidigare helt 100% övertygad om att alla över 7 år (eller så) omedelbart och med hyfsad precision kunde uppskatta, förstå och föreställa sig ett avstånd på 2 m, i alla längdriktningar (utom möjligtvis nedåt då vi självbevarelsedrift tenderar att överdriva de avstånden). Jag trodde att även de afantasi rimligen skulle kunna göra det utan problem.
Vid första mötet bad de alla oss (tre) att på frihand utan linjal rita ett streck, 17 cm långt på whyteboarden. Sen berättade de att det var just därför de hette "17 centimeter", för alla ritade olika långa streck, och det visar att alla är olika och tänker och resonerar olika.
Sen mätte vi.
En ritade ett streck som var 11 centimeter. En ritade ett streck som var 13 centimter. Jag ritade ett streck som var 17 centimeter. Visserligen kullkastade det inte deras pitch, men det var rätt gött att säga "vaddå, 17 centimeter är ju 17 centimeter."
Kan ha att göra med layouterfarenhet, samt att jag är utbildad kranförare och då var tvungen att kunna flytta 20-ton tunga stålrullar genom rätt trånga utrymmen och då uppskatta avstånd rätt korrekt. Och om dagarna sitter jag och pixel-bitchar så att våra produkter följer designen vi har tagit fram.
Så jag tror att sjukt mycket om hur vi uppskattar avstånd och relationer mellan objekt beror på om det är en vardagsuppgift eller inte.