Vissa människor får mer av en kick av djup research, andra får det av Hollywood.
Det här känns precis så reduktionistiskt som det brukar bli kring det här ämnet.
Antingen är du universitetsakademiker eller så tittar du endast på Michael Bay-film!
Som spelkonsument tycker jag det är ganska ointressant vilken research som lagts på någonting. Om ett spel ger mig inspiration att spela det (vilket inte kräver så mycket för min del) så kommer jag prova det välvilligt och med glädje. Men samma ögonblick som vi slagit oss ned runt bordet så kommer jag nog inte lägga så mycket tanke kring spelets
fakta, eftersom det mest konsekventa runt spelbord är att allt kommer bli annorlunda ändå. Storskurken blir en kompis; missförstånd leder till strid med di snälla; den tokviktiga artefakten fumlas ned på havsbottnen. Vi kommer vara för upptagna med att agera och reagera för att lägga så mycket tanke på detaljerna och vissa av dem kommer spelare eller spelledare ha mycket coolare idéer för än vad spelets skribenter hade—och då säger jag inte nej.
Som spelkonstruktör, även om jag är lekman bland rollspelsskribenterna på den här sidan, så kan jag absolut fördjupa mig i någonting för att försöka tolka det på ett sätt som känns äkta för min egna del. Men i så fall är jag mer fokuserad på spelbarhet och på upplevelsen runt spelbordet än på att förmedla alla detaljer. Bästa exemplet är nog
Fyra StuG (konventsscenario), där jag läste flertalet böcker och samlade på mig massor med anteckningar, men där ganska lite av det är med på något konkret sätt i scenariot i sig annat än som listor och kalendrar som den hågade kan välja att använda. Det handlade mer om att informera valet av karaktärer, ordval, etc., än att något nödvändigtvis måste vara "rätt".
Att tycka saker är intressanta, att nörda ned sig i något, är väl varför vi också väljer att käfta om saker här i slutänden. Mitt problem är att det lätt uttrycks som att det ena är potatismos med grädde och det andra är handwaving eller Michael Bay.
