Berätta för mig om Mutant Chronicles

[Cyberhest]

Vilket skulle vara skönt om det fick ett avslut genom att vi älskar detta spel just som ett rollspel att rollspela med ...

Okej, jag hänger inte med i svängarna riktigt. Kan du omformulera dig så att farbror fattar?

 

[Quadrante]

Okej, jag hänger inte med i svängarna riktigt. Kan du omformulera dig så att farbror fattar?

Poetisk rättvisa. Om det här blir ett flaggskepp för rollspelande skulle det vara en snygg känga mot den tendens du tog upp … satsa på det som ger kosing och låta rollspelandet tyna bort.

 

[afUttermark]

Vad jag minns mest är att Mogger sålde mina böcker i tron att det var hans.

 

[entomophobiac]

Vad har du för minnen av det som du vill dela med dig av?

Två.

Det första är en lagerlokal i Lunas lite sämre distrikt. Kulmen på en operation mot Bauhaus (eller var det Capitol?). Jag går i mellanstadiet, och Algerothboken har nyligen kommit ut, så två av rollpersonerna är kättare utan de övriga spelarnas vetskap. I den här källaren använder de sina mörka krafter, sin nekrobionik, eller vad tusan det nu hette. Striden som följer är brutal, otippad, och svinhäftig. Mer än så minns jag inte, men fröet till att spela med mycket gruppkonflikter var sått och det har jag gjort återkommande sen den där internstriden.

Skurk. Som rollperson! I HEMLIGHET! Det var något nytt, något tufft, något som kändes lite vuxnare och ballare än det där Drakar och demoner som alla andra rollspelare i min umgängeskrets vurmade för men som en inbiten contrarian (undertecknad) inte ville veta av.

Det andra är en grupp soldater som får ett uppdrag på Venus och skeppas ut i tystnad för att undersöka megakorpopamparnas nya inmutning. Värmen slår som en vägg mot dem när helikopterns dörrar öppnas, och sedan måste de hanka sig fram genom djungeln mot en rökpelare i horisonten. Machetes, apor som försöker knycka förnödenheter, och mygg stora som getingar. Väl framme visar det sig att det inte alls är en rökpelare utan kondens från ett uråldrigt övervuxet tempel som en bunt enfaldiga klåparforskare försökt öppna med våld utan framgång. Här finns också ett labb i bästa Moreauanda med genetiskt framställda stridsmonster som löpt amok. Men den riktiga upptäckten vilar inne i templet, som rollpersonerna lyckas ta sig in i: mörkrets andra sigill, som rollpersonerna bryter, och som släpper loss ondare ondska.

Första delen av kampanjen The Venusian Apocalypse, som jag har väldigt starka minnen av. Antagligen för att det är den första kampanj jag någonsin preppade (full med post-its som fortfarande sitter kvar i boken) och för att det som hände därefter inte finns skrivet någonstans överhuvudtaget--kampanjen blev vår kampanj på alla tänkbara sätt.

###

Mutant Chronicles är väldigt likt Kult på ett specifikt sätt: det vet inte vad det vill vara. Du kan ha noiragenter på månen som träffar skumma blondiner på kontor där takfläkten inte orkar vispa undan cigarettröken. Men du kan också ha eldstrider med nefariter och räkna gatlingpiporna på alla balltuffa pangpang i lösbladssystemet som uppstod först på vapensidorna.

Mutant Chronicles är helt enkelt coolare än det förtjänar vara!

 

[JohanL]

Siege of the Citadel var också ett riktigt jäkla imponerande spel för sin tid - semi-coop långt innan det blev ett begrepp, och en roterande Overlord på ett sätt som andra spel fortfarande inte lärt sig är bra (Overlord-app är mest skräp).

 

[Rickard]

• Vad har du för minnen av det som du vill dela med dig av?

En av mina spelledare älskade bland annat att spelleda Call of Cthulhu och även Mutant Chronicles. Jag spelade en reporter som hade fått ett scoop från senaste uppdraget och ville publicera det. Svaret blev att vår mishima-torped fick uppdraget att ta livet av mig. Spelledaren i princip kastade sitt äventyr ut ur fönstret och det blev en jäkla massa intriger och jagande. Det slutade med att min rollperson, anklagad för att vara kättare, fick en kula i huvudet av torpeden. Ett spelmöte som levt kvar i över 20 år.

Ett scenario som min spelledare körde inspirerade mig när jag själv var spelledare i Mutant Chronicles-världen.

 

[Franz]

Det bästa med Mutant Chronicles är att @Magnus Seter om jag förstår det rätt snodde jobbet från sig själv när han skrev reglerna

 

[Magnus Seter]

Det bästa med Mutant Chronicles är att @Magnus Seter om jag förstår det rätt snodde jobbet från sig själv när han skrev reglerna

Hehe, ja det stämmer.

 

[Dilandau]

Det är nästan som att MC var två olika spel. Antingen spelade vi ”frilansare”, och alla äventyr började i princip med att vårt ”kontor” blev attackerat av okända, och sen blev det en lång rad av olika pang-pang-scener som ofta slutade med att vi hittade nån sorts sekt eller monster eller något.

Eller så spelade vi soldater på specialuppdrag bakom fiendens linjer på Venus eller på någon rymdbas.

Generellt väldigt mycket Mörkret-monster och action, väldigt lite detektivarbete och mysterier.

Rollpersonerna var nästan alltid super-soldater av olika slag. Spelade vi ens någon gång utan minst en doomtrooper som rollperson?

 

[terje]

Utöver WH40K har jag länge tänkt att MC har likheter med två andra spel från slutet av 80 / början av 90: Buck Rogers XXVC (cyberpunk-ish med retro-look, krig i solsystemet, äventyr på venus och mars) och Dark Conspiracy (cyberpunk-ish med retro-look, mänskligheten hotas av demoniska väsen efter att en inter-dimensionell port öppnats på Jupiters måne Io).
Men sånna likheter bleknar naturligtvis när man ställer ett antal typiska fanntasy-världar intill varandra med tolkien-folkslag, monster från klassisk myt och samhällen inspirerade av västeuropeisk medeltid...

 

[Cyberhest]

Poetisk rättvisa. Om det här blir ett flaggskepp för rollspelande skulle det vara en snygg känga mot den tendens du tog upp … satsa på det som ger kosing och låta rollspelandet tyna bort.

Aaah, då är jag med!

Hehe, ja det stämmer.

Utveckla gärna!

Siege of the Citadel var också ett riktigt jäkla imponerande spel för sin tid - semi-coop långt innan det blev ett begrepp, och en roterande Overlord på ett sätt som andra spel fortfarande inte lärt sig är bra (Overlord-app är mest skräp).

Så kan det nog vara, men jag tror att när det begav sig så tänkte vi att det var som HeroQuest (det första hobbyspelet jag spelade) fast coolare pga skjutvapen och rymden.

 

[Theo]

Det låter rimligt. Vibben som Target Games verkligen gav på 90-talet var att man ville hitta nästa Nya Grej att tjäna pengar på, medan man lät rollspelshobbyn långsamt dö ut, eftersom det inte var tillräckligt lönsamt.

Jag hade redan slutat följa Äventyrsspel/Target vid det laget men den bilden framträder också mycket tydligt i intervjuklippen i Äventyrsspel: Bland mutanter, drakar och demoner.

 

[Gerkub]

Så, mystiken tätnar. Det var alltså ett beställningsjobb.

”Gör det som 40k. Gör det snyggt, inga lösa trådar.”

Men en massa frågor kvarstår. Hur kunde @Magnus Seter sno jobbet från sig själv? Vad har det att göra med Mutant? Vilka andra saker var det influerat av? Kult? Noirfilmer? Hur gick skapandet till?

 

[krank]

Det jag tänker kan funka som moral här är väl att intention faktiskt inte spelar någon roll. Jag vet inte alls hur tankarna gick när det begav sig och jag kan inte säga att jag bryr mig så mycket heller (plus: tänker inte spekulera). MEN: Även OM det nu skulle vara 100% snöd vinstdrift som låg bakom utvecklingen av Chronicles så…

…var det ju fortfarande mitt första rollspel. Det som drog in mig i hobbyn och som jag fortfarande har varma känslor för. Fortfarande än idag läser böckerna till och inspireras av.

Man kan lära sig en läxa från Hasbro, som ju ville tjäna lite kosing på att importera ett par-tre olika japanska grupper av japanska plastgubbar som kunde förvandla sig till saker. De anlitade en animationsfirma som fick göra lite tv-reklam och gav Marvel lite pengar för att skriva fyra nummers story kring gubbarna. Ingen brydde sig, bara ännu en cash-grab, right? Sen blev det poppis, men några år senare ville man göra en "refresh" av leksakerna dvs slänga ut det gamla och lägga till nya gubbar så ungarna fick skäl att köpa nytt och inte nöja sig med de leksaker de hade. Så när man då gjorde en film om sina plastgubbar lät man ett gäng av karaktärerna dö. Inte var det väl nån som brydde sig om de här? Det var ju bara plastgubbar…

(Men ja, Optimus Primes död i Transformers The Movie traumatiserade en hel del barn, och Hasbro lärde sig att folk bildar emotionella band till allt möjligt)

 

[Gerkub]

Det jag tänker kan funka som moral här är väl att intention faktiskt inte spelar någon roll.

Verkligen! Det finns en massa exempel på det, inte bara rollspel, utan populärkultur i allmänhet, i arkitektur, osv. Tycker det är intressant när saker nästan får sitt eget liv, som inte riktigt var menat från början.

 

[Magnus Seter]

Utveckla gärna!

Ni som redan hört denna lilla anekdot 800 gånger kan hoppa över det här inlägget.

När jag bodde i Storbrittanien skrev jag lite rollspel på min lilla skrivmaskin. Jag köpte också de rollspelstidningar jag kom över. I en av dem fanns en lite annons om att det nya bolaget Heartbreaker sökte någon som kunde skriva ett scifi-rollspel till dem. Jag tyckte väl att jag var rätt haj på att skriva efter att ha skrivit för R.Talsorian och Target Games, så jag skickad ett brev där jag erbjöd mina tjänster.

Efter en stund fick jag ett artigt brev där de tackade för min ansökan, men att de tyvärr redan hade en annan kandidat i åtanke.

När jag sedan flyttade hem till Sverige tog jag upp kontakten med Target Games igen. Då berättade de att de hade ett projekt som de ville att jag skulle göra, ett nytt scifi-spel ... tillsammans med en engelsk nystartad studio som hette ... Heartbreaker.

Så jag blev ratad för att de redan bestämt sig för att jag skulle skriva spelet.

 

[Franz]

Ni som redan hört denna lilla anekdot 800 gånger kan hoppa över det här inlägget.

När jag bodde i Storbrittanien skrev jag lite rollspel på min lilla skrivmaskin. Jag köpte också de rollspelstidningar jag kom över. I en av dem fanns en lite annons om att det nya bolaget Heartbreaker sökte någon som kunde skriva ett scifi-rollspel till dem. Jag tyckte väl att jag var rätt haj på att skriva efter att ha skrivit för R.Talsorian och Target Games, så jag skickad ett brev där jag erbjöd mina tjänster.

Efter en stund fick jag ett artigt brev där de tackade för min ansökan, men att de tyvärr redan hade en annan kandidat i åtanke.

När jag sedan flyttade hem till Sverige tog jag upp kontakten med Target Games igen. Då berättade de att de hade ett projekt som de ville att jag skulle göra, ett nytt scifi-spel ... tillsammans med en engelsk nystartad studio som hette ... Heartbreaker.

Så jag blev ratad för att de redan bestämt sig för att jag skulle skriva spelet.

Berättade du för starter och Heartbreaker att de oavsiktligt lyckats få dig att sno ditt eget jobb, eller höll du det för dig själv?

 

[Magnus Seter]

Berättade du för starter och Heartbreaker att de oavsiktligt lyckats få dig att sno ditt eget jobb, eller höll du det för dig själv?

Jag minns inte faktiskt.

 

[Lemur]

Jag hade ett spel som grabb som hette Mutant R.Y.M.D. Det var mitt coolaste spel. Det var typ MC va?

 

[JohanL]

Jag hade ett spel som grabb som hette Mutant R.Y.M.D. Det var mitt coolaste spel. Det var typ MC va?

Första steget på vägen.

Jag gillar egentligen RYMD bättre - det är inte fullt så tokigt.