Minnen, osorterade:
Någon gång i högstadiet, åttan eller nian nånstans (tror jag det var), så hände något som var helt nytt för mig: på något sätt hamnade jag i en situation där jag fick vara med. Jag var rätt utstött/mobbad överlag och saknade helt social kompetens, men det var ett litet gäng som drog med mig och spelade lite Kampen om Citadellet. Sedan fick jag också hänga med och spela Mutant Chronicles. Vad jag minns var det också så att de andra spelat andra spel innan, typ DoD och kanske Mutant och sådant. Men för mig var det här något helt nytt.
Jag har minnen av att spendera mycket tid med den söndriga grundboken, lusläsandes all lore. I efterhand har en av mina dåvarande medspelare beskrivit det som att jag var den förste av oss att liksom bry mig om lore/story/karaktär. Vi var en spretig grupp, där någon mest ville köra militäruppdrag, en annan var en typisk social spelare som mest sitter i bakgrunden, ytterligare en mest ville opta gubbar…
Ett av de första program jag minns att jag programmerade ihop var i Visual Basic 3, där jag byggde ett program för att slumpa grundegenskaper och räkna ut Skadebonus och sådant till Mutant Chronicles.
Jag minns att jag någon gång spelledde första delen i den officiella kampanjen Venusian Apocalypse, men att de efterföljande nog aldrig blev av.
Jag minns den återkommande känslan av att spendera lång tid med att förbereda äventyr som sen aldrig blev riktigt bra, som jag ville.
Jag minns att jag en gång spelade kättare. Vi hade köpt Algerothboken och självklart ville jag vara hemlig kättare. Men det är svårt att i längden vara hemlig när man har en massa coola krafter. Det hela slutade typ med att jag vid något tillfälle haft ihjäl en massa mooks och stod där i en gränd med blodiga klor när de andra rollpersonerna rundade hörnet och såg mig. Och jag: "…i can explain"
Jag minns någon gång då vi skulle skapa brödraskapare (antar att vi just köpt den boken). De andra fick magianvändande powermonster. Jag misslyckades gång på gång med uppväxthändelser och fick spela ett kasst mähä. Detta är fortfarande det tillfälle jag minns varje gång jag ska diskutera problemet med obalans pga slump i grupper.
Jag minns att jag hittade på en egen nefaritfurste, Kah'Baal, och ritade en ganska ful teckning av honom. Honom spelade jag senare, när vi under gymnasietiden spelade en "nefaritkampanj". Spelarna träffades aldrig, det var PvP och vi intrigerade mot varandra. Det var ganska mycket player skill och jag var dålig. Jag blev grundlurad flera gånger och det gick… obra. Men det var en kul kampanj som jag har övervägande positiva minnen av. Och jag gillar konceptet.
Jag minns att det enda jag typ någonsin snattat/stulit är Ilianboken och någon av Venusian Apocalypse-böckerna på den lokala leksaksbutiken. Jag skämdes redan då extremt mycket.
Det där borde du ha på baksidan av Luna!