Berätta om den gången du spelade en lärd man och det var fantastiskt

[God45]

I en kampanj som innefattar fysiskt riskabla situationer -- inte nödvändigtvis strid, men vilken sorts strapatser som helst -- känns det som om det förr eller senare blir rimligt att även en akademiker lär sig att hantera dem på något sätt. Jag är tämligen akademiskt lagd och inte överdrivet glad i att slåss, men hade jag kuskat runt som äventyrare hade jag antagligen åtminstone lärt mig att gömma mig undan faror och ta hand om mig själv i vildmarken. Att göra samtliga lärda till fackidioter som inte förmår hantera något utanför utbildningen är att göra dem sämre än de behöver vara.

Det här känns som en inneboende svaghet i skill system med många skills. Eftersom man måste ha skills för att kunna göra något så blir det att man måste ha många skills spenderade för att vara lärd brett nog att det spelar någon roll vilket gör att man inte plockar upp andra skills man behöver för att vara en fungerande äventyrare.

 

[Svarte Faraonen]

Det här känns som en inneboende svaghet i skill system med många skills. Eftersom man måste ha skills för att kunna göra något så blir det att man måste ha många skills spenderade för att vara lärd brett nog att det spelar någon roll vilket gör att man inte plockar upp andra skills man behöver för att vara en fungerande äventyrare.

Samtidigt är det väl också en styrka i system som bygger på "du blir bra på det du använder". När rollpersonens förbättring är mer knuten till vad som sker under äventyren, och mindre till spelarens val, så kommer ju den lärde som gömmer sig undan faror snart bli OK på att smyga och gömma sig, den oborstade barbaren som möter civilisationen efter hand lära sig mer sofistikerade manér, och så vidare. Det gör rollpersonerna mer välrundade och reflekterar deras erfarenheter bättre.

 

[Ram]

Jag spelade en lärd man när jag om spelade Oraklets fyra ögon. Hela vår grupp var väldigt svaga i strid. De andra spelade en tjuv, en köpman och en renodlad mentalist. Vi spelade väldigt försiktigt och metodiskt och spelade jättemycket på våra styrkor. Smygande och finna dolt, starka förhandlare, drogmakande och saker som syn och lyft för att finna alternativa metoder att kringgå problem.

Awesome är att ta i, men det var väldigt kul och annorlunda jämfört med hur vi brukade spela då.

 

[Skarpskytten]

Jag spelade en lärd man när jag om spelade Oraklets fyra ögon. Hela vår grupp var väldigt svaga i strid. De andra spelade en tjuv, en köpman och en renodlad mentalist. Vi spelade väldigt försiktigt och metodiskt och spelade jättemycket på våra styrkor. Smygande och finna dolt, starka förhandlare, drogmakande och saker som syn och lyft för att finna alternativa metoder att kringgå problem.

Awesome är att ta i, men det var väldigt kul och annorlunda jämfört med hur vi brukade spela då.

Det här låter som den bästa DoD(EDD)-gruppen ever!

 

[wilper]

I tex Burning Empires så är kunskapsfärdigheterna berättarmakt. Dvs du slår inte Historia för att få veta vad som hände, utan för att som spelare få bestämma vad som hände.

Det ändrar perspektivet helt och hållet.

Från att den Lärde mannen bara är ett språkrör som efter lyckade slag får läsa upp information från SL som hade varit tvunget att komma någon annan väg om rollen inte funnits, till att spelaren kan bli en aktiv deltagare i berättandet, från en unik plats med ena benet i spelarvärlden och det andra i spelledarvärlden.

Passar inte alla spelstilar, men skulle jag spela Lärd man så skulle det nog vara i ett sådant system.

Högläsning av handouts kan jag göra utan att lägga färdighetspoäng på det...

 

[Ram]

Det här låter som den bästa DoD(EDD)-gruppen ever!

Hehe! Jag kan säga att det var väldigt svårt att klara de tryckta äventyren till DoD med den gruppen! Jag bytte ut min gubbe mot en Illusionist efter O4Ö. Även med min lärde mans digra färdighetslista så var han alltför situationsberoende för att kunna bidra. Han var mer en prepper än en som var så användbar i ögonblicket så att säga.

För övrigt så är mentalister väldigt kul att spela!

 

[kaptendral]

I tex Burning Empires så är kunskapsfärdigheterna berättarmakt. Dvs du slår inte Historia för att få veta vad som hände, utan för att som spelare få bestämma vad som hände.

Det ändrar perspektivet helt och hållet.

Från att den Lärde mannen bara är ett språkrör som efter lyckade slag får läsa upp information från SL som hade varit tvunget att komma någon annan väg om rollen inte funnits, till att spelaren kan bli en aktiv deltagare i berättandet, från en unik plats med ena benet i spelarvärlden och det andra i spelledarvärlden.

Passar inte alla spelstilar, men skulle jag spela Lärd man så skulle det nog vara i ett sådant system.

Högläsning av handouts kan jag göra utan att lägga färdighetspoäng på det...

Det här låter riktigt grymt! Fate kan fungera på lite samma sätt, dvs att man kan skapa saker i fiktionen med hjälp av färdigheter. Det är dock häftigare i ett spel som jag antar Burning Empires är (eller DoD för den delen) där det finns en massa kunskapsfärdigheter som kan vara väldigt specifika.

 

[afUttermark]

Måns övertygade mig om hur förträffligt det skulle vara om man spelade lärd man i Burning wheel. Jag gjorde gubbe tog sååå jävla lång tid. Första spelmötet efter tio minuter möter vi lönnmördare. Måns har då tidigare tryckt på att man ska kunna prata ner motståndare och inte behöva slåss. Men tydligen var inte detta fallet i det här äventyret. Kniv i magen, ridå.

 

[afUttermark]

Jag spelade Gustavio Frankelhane, i Mua. Han var explorator, forntidsexpert och narkoman. Det var roligt.

 

[wilper]

Måns övertygade mig om hur förträffligt det skulle vara om man spelade lärd man i Burning wheel. Jag gjorde gubbe tog sååå jävla lång tid. Första spelmötet efter tio minuter möter vi lönnmördare. Måns har då tidigare tryckt på att man ska kunna prata ner motståndare och inte behöva slåss. Men tydligen var inte detta fallet i det här äventyret. Kniv i magen, ridå.

Ja, det skall till en väldigt speciell sorts sadist för att spelleda Burning Wheel. :-D

 

[Sömniga Isaac]

Jag spelade en gång en lärd person och det var det roligaste jag gjort. Helt plötsligt kunde jag få utlopp för allt jag finner spännande i rollspel och lägga mindre tid på det jag finner som minder intressant (strid). Var jag överflödig i strid? Absolut, men jag var inte overksam i strid. Min lärde kunde hålla sig i bakgrunden eller spela ut på sitt övermod för att hamna i situationer som kanske inte var helt optimala för han, men det gjorde endast att spelgruppen fick sig ett gott skratt. Utanför strider drevs han av sin lust att lära och sin lust att upptäcka. Han ville kartlägga, observera och lära sig om världens flora och fauna, han hade driv och lät sig inte hindras av små bagateller som hot om fasansfulla varelser i världen.

Det var kul och jag kände aldrig att jag skapade problem eller att det blev ett problem i striderna. Även som lärd kan du fortfarande interagera med din miljö även om du inte kan slåss. Du har möjlighet att fly i panik eller använda din list för att testa knep som tidigare fungerat. Gömma sig i buskage, kasta stenar för att locka bort hotet eller andra sätt att använda terrängen till din fördel då du inte är beväpnad med förmågan att strida.

 

[Skarpskytten]

Vilket system @svumpyn ?

 

[McKatla]

I spelgruppen är vi nästan alla förlästa akademiker, de flesta dessutom utan militärutbildning eller jägarexamen, så det blir mycket sällan någon har lust att spela något liknande. Då är det roligare att spela en lönnnmördare, en väderbiten stigfinnare eller liknande som skiljer sig mer dramatiskt från vår vanliga livsvärld. Men så, ibland, testar någon av oss ändå på en bildad RP utan stridskompetens. Oftast inte alls kul om jag skall vara ärlig. Trots att de flesta av oss är mellan 50 och 60 och har spelat rollspel sedan tidigt 80-tal spelar vi fortfarande med mycket strider – och gillar det (en kväll utan strid är alltid något av en besvikelse).

Därmed inte sagt att våra rollfigurer saknar djup. Inte alls! De är ofta komplexa, inte minst moraliskt, och kan drivas av stor idealitet, eller av trauman i det förflutna. Men de är nästan alltid handlingens män ock kvinnor, även om det kan vara nog så bildade också. Men just "också". Inte enbart bildade.

PS Med åren har vi dessutom kommit att spela med allt mer slimmade regler, och de lämnar oftare utrymme åt just mer komplexitet i personskapandet intressant nog.

 

[lupmet]

För många månar sedan (runt 250 st eller så), spelade jag inte en lärd man utan en lärd dvärg. Vi skulle spela DoD/EDD, men SL bestämmer sig för att vi skall använda GURPS för Ereb Altor. Det blev ganska intressant att spela Enhörningshornet förflyttat till Fontacilo (blev en del improviserad transkribering från Kandra, som t.ex. att vissa ledtrådar hänvisade till Kandras vapen), särskilt som alla varningar om fällor är på dvärgiska. (Jag har för mig att vi hade spelat Svavelvinter dessförinnan, med DoD91 men vi bytte till GURPS inför det här äventyret.)

Jag lärde mig dock avsky GURPS. Jag skaffade IQ 16 (ganska naturligt för en lärd dvärg) och tänkte att han skulle spela flöjt som en liten gimmick. Spela flöjt är en lätt färdighet, så om jag lade en halv poäng fick jag runt 15 eller så i FV. Det vill säga att jag kunde inte vara sämre än mästare på att spela flöjt. Vi upptäckte även att gruppens magiker hade poäng nog att köpa en massa lärdomsfärdigheter så att han duplicerade min dvärg, utöver all magi han kunde kasta. Det blev jättedåligt eftersom SL ofta lät honom komma till tals först och jag fick inte göra så mycket.

Lärdomen är att om en har tillräckligt med poäng är det bättre att göra en magiker, tror det gäller oavsett fantasyrollspel.

I vår nuvarande EDD-kampanj är en av rollpersonerna en munk/lärd man som dessutom vid det här laget blivit bra på att slåss. Den spelaren utnyttjar verkligen alla sina färdigheter och aktivt försöker hitta situationer där han kan få slå för dem (och därmed få erfarenhet). Till exempel kom de upp ur katakomberna under Nohstril in i en källare. De kunde inte komma ut ur det huset utan behövde gå ned igen och hitta en annan väg ut, men de ville ta reda på vilket hus det var. Den lärde munken använde Geologi för att studera husgrunden så att han skulle känna igen stenarna utifrån gatan senare.

 

[Leon]

Jag vet inte om akademiker i CoC räknas, de är ju närmast klassiker. Men där har jag många bra exempel

 

[entomophobiac]

Jag spelade en kartförsäljare som baxade runt på en handdragen vagn till bredden fylld med kartor. Allt från gamla till nya. De flesta skapade av mig själv från eget huvud. Att kränga kartor var kul, men att baxa runt på den sablarns vagnen skapade ett par tokiga scener.

 

[kaptendral]

Den lärde munken använde Geologi för att studera husgrunden så att han skulle känna igen stenarna utifrån gatan senare.

Ha, jag har spelat med en som iaf på halvt allvar hävdade att geologi var den bästa färdigheten i DoD. Kom ofta till användning vid precis såna där tillfällen.

 

[God45]

För många månar sedan (runt 250 st eller så), spelade jag inte en lärd man utan en lärd dvärg. Vi skulle spela DoD/EDD, men SL bestämmer sig för att vi skall använda GURPS för Ereb Altor. Det blev ganska intressant att spela Enhörningshornet förflyttat till Fontacilo (blev en del improviserad transkribering från Kandra, som t.ex. att vissa ledtrådar hänvisade till Kandras vapen), särskilt som alla varningar om fällor är på dvärgiska. (Jag har för mig att vi hade spelat Svavelvinter dessförinnan, med DoD91 men vi bytte till GURPS inför det här äventyret.)

Jag lärde mig dock avsky GURPS. Jag skaffade IQ 16 (ganska naturligt för en lärd dvärg) och tänkte att han skulle spela flöjt som en liten gimmick. Spela flöjt är en lätt färdighet, så om jag lade en halv poäng fick jag runt 15 eller så i FV. Det vill säga att jag kunde inte vara sämre än mästare på att spela flöjt. Vi upptäckte även att gruppens magiker hade poäng nog att köpa en massa lärdomsfärdigheter så att han duplicerade min dvärg, utöver all magi han kunde kasta. Det blev jättedåligt eftersom SL ofta lät honom komma till tals först och jag fick inte göra så mycket.

Lärdomen är att om en har tillräckligt med poäng är det bättre att göra en magiker, tror det gäller oavsett fantasyrollspel.

I vår nuvarande EDD-kampanj är en av rollpersonerna en munk/lärd man som dessutom vid det här laget blivit bra på att slåss. Den spelaren utnyttjar verkligen alla sina färdigheter och aktivt försöker hitta situationer där han kan få slå för dem (och därmed få erfarenhet). Till exempel kom de upp ur katakomberna under Nohstril in i en källare. De kunde inte komma ut ur det huset utan behövde gå ned igen och hitta en annan väg ut, men de ville ta reda på vilket hus det var. Den lärde munken använde Geologi för att studera husgrunden så att han skulle känna igen stenarna utifrån gatan senare.

Alltså, trollkarl är ju lösningen på något sätt. Ger du akademikern magi så är de värdefulla i en fight också. Problem solved.