Håller inte med. Personerna ser inte ut som något som på snabbt för tankarna åt någon av de större SF världar och hintar till något inspirerat av historiska främre orienten/arabvärlden i design. Rymdskeppet har dekorationer man inte brukar se på rymdskepp i andra SF-världar.
Bilder som ersättning för ord
- Thread starter Rickard
- Start date
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,069
Nu råkar det vara några ord på den här, men även om man tänker bort dem skulle det väl funka som äventyrsplats?
Dimfrost
Special Circumstances
"Ni är i ett helt enormt rum. Ljuset liksom sveper in högt uppifrån, som under katedralvalv fast stora nog att köra in rymdskepp under. Vilket någon också tycks ha gjort. Och vad som verkar vara en utsirad, utsmyckad kanonplattform öppnar eld mot er. Vad gör ni?"Nej, inte för den typen av bilder. Var så god. Försök själv.
Alltså jag förstår verkligen inte vad som är problemet här. Det är fantastiska bilder och precis sådana jag vill ha och antingen beskriver jag utifrån dem eller så visar jag dem; eller så inspireras jag bara. De ger en massa känsla och är helt nödvändiga för Coriolis, och en stor del av vad jag gillar med det spelet.
Oscar Silferstjerna
Sjunger i duschen
Det finns några emblematiska detaljer, men jag tycker inte att det räcker för att stimulera fantasin. Bilderna i MUA gestaltar i mina ögon settingen bättre.
Jag vill se mer ord-illustrationer i rollspel. De känns direkt mer användbara, eftersom det är ord jag anvnder när jag spelar. Istället för en bild på en ball brud med vapen, sätt in en riktigt välkomponerad beskrivning av en ball brud med vapen. Sätt upp den lite snyggt typografiskt så tjänar den dessutom till referensmärke, som jag tycker är en konstig anledning till att ha bilder, men okej.
Jag hade en period i min ungdom när jag läste en massa Sherlock Holmes-berättelser, och när jag sedan pratade engelska kände jag hur jag naturligt ville prata som i böckerna. Ord och uttryck kom naturligt för mig som användes i Doyles berättelser. Den effekten vill jag se spel skapa! Polaris är väl det som kommer närmast.
Jag hade en period i min ungdom när jag läste en massa Sherlock Holmes-berättelser, och när jag sedan pratade engelska kände jag hur jag naturligt ville prata som i böckerna. Ord och uttryck kom naturligt för mig som användes i Doyles berättelser. Den effekten vill jag se spel skapa! Polaris är väl det som kommer närmast.
Typ det här tycker jag rakt av är mer användbart än bilden. Skriv in detta i lite tjusig typografi och ta bort bilden. Klar förbättring! Sedan kan nog en proffsförfattare med lite tid göra ett ännu bättre jobb, för samma peng som man betalade illustratören. Här får jag ord som "kanonplattform" och "katedralvalv" som jag sedan kan använda i mina egna beskrivningar.
Tant Ragnar
Gamle usling
- Joined
- 23 Jun 2016
- Messages
- 2,495
Underbar! När jag skrev ner meningen tänkte jag precis på isometrisk karta, eller möjligen någon sorts flygplansbroschyr-ikoner.
Tre solar
Hero
- Joined
- 8 Mar 2014
- Messages
- 1,166
Jag håller med om att Coriolis är knepigt, och att det därför hade varit hjälpsamt om bilderna visade mer setting-detaljer. Men jag tycker ändå de tre exempelbilderna fungerar bra: vi förstår till exempel att det inte är en Blade Runner värld (inga ljusskyltar, inga reklamtryck), den är mellanöstern-inspirerad (text, inte bilder, som dekoration, huvudduk, kaftan), känslan är öde snarare än klaustrofobisk, saker är nygjorda, man har goggles, det finns inte alltid gravitation, osv.
För mig är det viktigaste i ett rollspel dess estetik. Dels känns det bortkastat att fantisera om saker som inte ger upphov till någon särskild känsla, men framförallt är ett välutvecklat estetiskt tema det främsta hjälpmedlet för att få oss att föreställa oss samma fantasi. Bilder är inte nödvändiga, men till jättestor hjälp. Framförallt är de en tydlig indikation på om spelet kommer fungera (för mig) eller inte: om jag tittar på bilderna och känner något, och om jag upplever att bilderna ryms inom samma tema, då kommer jag kunna befolka världen utifrån dessa bilder och känslor utan att veta vad klädesplaggen heter. Och omvänt, om spelet inte presenterar en tydlig estetisk vision, hur ska jag då våga lita på att äventyren är värda att upplevas?
För mig är det viktigaste i ett rollspel dess estetik. Dels känns det bortkastat att fantisera om saker som inte ger upphov till någon särskild känsla, men framförallt är ett välutvecklat estetiskt tema det främsta hjälpmedlet för att få oss att föreställa oss samma fantasi. Bilder är inte nödvändiga, men till jättestor hjälp. Framförallt är de en tydlig indikation på om spelet kommer fungera (för mig) eller inte: om jag tittar på bilderna och känner något, och om jag upplever att bilderna ryms inom samma tema, då kommer jag kunna befolka världen utifrån dessa bilder och känslor utan att veta vad klädesplaggen heter. Och omvänt, om spelet inte presenterar en tydlig estetisk vision, hur ska jag då våga lita på att äventyren är värda att upplevas?
Dimfrost
Special Circumstances
Och själv får jag många fler ord än så från bilden med. En estetik, en känsla som är djupare än bara den där beskrivningen.
Ja, folk är olika, såklart. Jag skulle nog kunna få något från den bilden. Jag ska försöka att inte vara så kategorisk. Men det vore ett rejält arbete. Jag skulle behöva sitta och titta på den, skriva ned saker, kanske slå upp lite ord, fundera över formuleringar. Så hade jag kunnat försöka omvandla den bilden till språk. Men då är det ju bekvämare för mig om någon annan gör det jobbet åt mig. Det är ju först när det är språk som jag kan använda det i rollspel. Och har jag ändå köpt ett spel så är det ju kul när det språket kommer från någon annan. Om jag själv ska omvandla bilden till språk så kommer jag ju att använda samma språk som jag är van vid.
Jag vill uppehålla mig lite vid det här. Jag kan hålla med om att man kan se rollspel som mestadels verbalt eftersom det ju är via uttalade ord vi oftast kommuncierar, men för mig är nog rollspel också i världigt hög grad mentalt. Det viktiga för mig när jag spelar är ju vad som pågår inuti mitt huvud, de inre bilder jag får i vad @Genesis ibland refererar till som min 3D-bio. Någonstans ska ju alla de där orden som vi byter med varandra omvandlas till bilder, till estetik, till en inre VR-upplevelse där jag i så hög grad som möjligt är min rollperson och känner det den känner.
Jag håller med om att Coriolisbilderna i tråden inte alls hjälper till att skapa beskrivningar, men jag förstår inte alls varför det skulle vara deras jobb. Om alla beskrivningar ändå syftar till att skapa inre bilder så tycker jag att bilder är en rätt bra genväg till att just skapa inre bilder utan att man måste använda ord.
När jag tänker Coriolis så ingår de där bilderna och alla som liknar dem definitivt i mitt mentala lexikon av stämningar och känslor. Det är med den palett sådana där bilder gett mig som mitt inre målar Coriolis' värld när jag ska uppleva och bo i den. Det är från dem 3D-bion lånar sin estetik. När jag spelar Coriolis och blundar, eller är som mest inne i flow, så är det sådär det ser ut för mitt inre öga. Även om de enskilda bilderna inte föreställer exakt det som händer i spelet.
Du skriver förvisso "om man inte visar bilderna för spelarna"; men som andra i tråden förstår jag inte varför man inte skulle göra det – att visa bilderna för spelarna gör ju att man inte behöver hitta orden för att beskriva den stämning man vill skapa.
Last edited:
Lemur
Chatbot som låtsas vara en lemur
- Joined
- 7 Sep 2015
- Messages
- 2,634
Det är intressant att se hur olika man tänker på sånt här. Jag är inte så noga med formuleringar när vi spelar, det brukar mer vara som ett pladdrigt samtal. Försöker att undvika att läsa texter innantill under spelets gång, då jag upplever att det drar ner för mycket på tempot, och föredrar därför att så mycket som möjligt är skrivet i punktform.
Och det här förklarar såklart till viss del varför jag inte har lika stor nytta av bilder. Jag har ju ingen 3D-bio. För mig är orden allt vi har i spelet. Så för mig är ju rollspel 100% verbalt. Det finns inget steg efter orden, och deras jobb är inte att skapa några inre bilder. Ordens jobb är att vara vackra och att berätta en historia. Så om bilderna inte gör orden vackrare eller historian bättre så är de totalt bortkastade på mig.
Som sagt ovan, då, för mig är hur du beskriver saker halva grejen. Jag hade kunnat spela med behållning ett spel där inget alls händer, tror jag, där vi bara beskriver saker, leker med ord och formuleringar. Tar man bort formuleringarna, medvetenheten i hur man uttrycker sig, och ersätter det med ett pladdrigt samtal, så är hela den estetiska dimensionen förlorad för mig. På samma sätt som om man tar bort bilderna för krank, misstänker jag. Den råa estetiska njutningen av att leka med språket, känslan av att använda sin förmåga, att anstränga sig, känslan av triumf och stolthet när man hittat en riktigt bra formulering, det är viktigt för mig. Plockar man bort detta så har man såklart berättelsen kvar; det är inte så att språket är det enda som betyder något. Men det blir lite som att automatiskt lyckas med alla slag i den där andra diskussionen. En del av det roliga i spelet, en del av utmaningen, försvinner. Och såklart hela den estetiska njutningen av vackert språk. Språk är liksom det vi gör runt bordet, för mig. Så att inte fästa sig vid det blir lite som att säga "Jag brukar bara köra lite på känn och låta folk lyckas om jag känner för det" till en blorb-spelare.
Jag förstår precis hur du menar, men inte riktigt. För mig beror det mycket på spelet. I vissa fall är just den säregna estetiken en viktig del av det som gör spelet unikt – Coriolis är för mig liksom Mutant:UA ett spel där just den visuella estetiken är en viktig del av det som gör spelet till spelet. Detsamma kan nog sägas om Hellboy och om Mutant Chronicles (där jag ju mycket hämtar mina inre bilder från Bergting och typ ingenting från de fläskiga färggranna muskelbilderna).
Spelar jag däremot till exempel Mutant City Blues eller Call of Cthulhu så spelar spelets bilder i princip ingen roll alls. De spelen skulle i princip kunna vara helt bildlösa för mig, för de saknar distinkt estetik och 3D-bion hämtar sin palett från helt andra källor (TV-serier, serietidningar, filmer, datorspel etc).
Jag fattar! Låter rimligt.
Rickard
Urverk speldesign
Jag tror det också handlar om vem som får bilderna i huvudet. Är det i regelboken kanske det bara är för spelledaren, medan jag tycker att allt som är i regelboken ska förmedlas till spelarna. Samma problem har jag med rollspel som försöker vara skönlitteratur. Det är lite att gå över bäcken för att hämta vatten om jag måste sitta och omtolka allting för att använda det till ett spelmöte. Det är en anledning varför Oktoberlandet inte flyger för mig.
Oscar Silferstjerna
Sjunger i duschen
Ett spår, som jag tycker borde utforskas mer, är serietidningsspåret. Det borde gå att göra fler spel som är eller nästan ser ut som serietidningar. Bildlösningarna kan verkligen göras okonventionella och intressanta på det viset. Förmodligen skulle AI-bilder vara särskilt lämpade eftersom de är billigare. Just serieliknande bilder verkar också vara hyfsat enkla att få till. Men det behövs förstås ändå en skicklig formgivare.
Det slog mig just att det hade varit intressant om man kunde göra en backstory för SLP eller en hel kampanj i serieform. Kanske slumpa ihop bilder (från kortlek?) som tillsammans utgör en seriesida. Texten kanske också kan genereras fram.
Det slog mig just att det hade varit intressant om man kunde göra en backstory för SLP eller en hel kampanj i serieform. Kanske slumpa ihop bilder (från kortlek?) som tillsammans utgör en seriesida. Texten kanske också kan genereras fram.
Last edited:
Jag ser inte riktigt varför bildera i regelboken bara skulle vara till för spelledaren? Som sagt finns det ju normalt inget som hindrar SL från att visa bilder, framför allt inte när de över helsidor eller uppslag. Sedan skulle jag absolut gärna se fler initiativ där stämningsfulla bilder fanns tillgängliga i högupplöst eller tryckt format så att man kunde avnjuta dem separat från regelboken.
När det gäller Oktoberlandet så ser jag det lite som att en av spelets USP:er är att det explicit riktar sig enbart till spelgrupper där alla är vana bokläsare som gillar att läsa. Det blir lite samma grej som ifall man har en hel spelgrupp där alla läst Belgarion eller så och sedan ska spela i den spelvärlden; man har en massa gemensamt språk och en gemensam förförståelse för världen. Och jag gillar tanken på att man utifrån en ibland ganska opålitlig berättare liksom som spelgrupp behöver snacka sig fram till vad som är "sant". Det blir lite kombination av bokklubb och rollspelsmöte. Inget man kan bara plocka upp och spela, utan ett spel med ganska mycket tuggmotstånd. Det är en av anledningarna till att jag skulle vilja spela Oktoberlandet någon dag.
Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
Sinisas grubblerier, som någon som både skriver mycket men också älskar att teckna.
Bilder är ju en ofantligt mycket snabbare metod för att kommunicera stora mängder information än vad text är. Som sådana är de kanske ovärderliga vid det första intrycket. Man tittar på ett omslag, bläddrar igenom en bok eller en kickstarter på tre minuter, och fattar: aha, det är en sån här värld, ett sånt här spel. Det funkar förvånansvärt bra till och med för mycket märkliga, surrealistiska världar. Är alla de där dyra, spektakulära illustrationerna meningsfulla därefter? Mja, det beror väl på ens temperament och inställning till vad ett rollspel är, som artefakt. Ett konstverk i egen rätt? Enbart ett verktyg som ska underlätta spel, som en bruksanvisning till en dammsugare? @Dimfrost kan ju uppenbarligen plocka ut en massa beskrivningar ur en bild -- katedralvalv, plattform, och så -- men jag är nog inte ensam om att misstänka att Dimfrost har FV 20 i att skriva målande och levande också utan en förlaga; för den som inte har samma förmåga kan det kanske vara vettigt med just stödord: "Salarna i den här rymdstationen har pelarvalv, väldiga, spegelblanka marmorgolv, avsatser som stupar ut mot mörka avgrunder, stora fönster som vetter mot den lokala stjärnan, så att schakt och bjälkar av ljus genomkorsar de höga, dunkla salarna. Metall är ofta rostig och ornamenterad med, ärrad, ärgad, utåldrig."
En annan reflektion. Bilder av strid, som den ifrån Coriolis och ett par av dem från Techno 2090, tror jag kan vara svåra att göra informationstäta därför att just våld är den mest grundläggande och så att säga omedelbara, eller omedierade, osublimerade nivån av mänsklig samvaro: vi tar till våld när samtal, list, kompromisser -- kultur och civilisation, i någon mening -- bryter samman. Därför är strid i sig självt liksom generiskt: det är trots allt inte jättestor skillnad på hur två ninjor slåss mot varandra och hur två alvriddare slåss mot varandra, eller på hur två cowboys skjuter på varandra och hur två rymdsmugglare skjuter på varandra; skillnaden -- informationen om världen -- finns i mycket högre grad i sådana aktiviteter som rollspelsillustrationer sällan föreställer: jämför sättet som ninjor nattar sina barn på med alvriddarna, som kanske inte ens sover, men lär sina barn meditera, eller nåt. Mina favoritbilder i rollspelsböcker är alltid de som inte föreställer strid eller våld och action. Bilden när de står och pratar om att eventuellt såga av en kille benet i DoD Expert säger mycket mer om vad DoD Expert var för sorts spel än tio bilder av strid, så att säga.
Bilder är ju en ofantligt mycket snabbare metod för att kommunicera stora mängder information än vad text är. Som sådana är de kanske ovärderliga vid det första intrycket. Man tittar på ett omslag, bläddrar igenom en bok eller en kickstarter på tre minuter, och fattar: aha, det är en sån här värld, ett sånt här spel. Det funkar förvånansvärt bra till och med för mycket märkliga, surrealistiska världar. Är alla de där dyra, spektakulära illustrationerna meningsfulla därefter? Mja, det beror väl på ens temperament och inställning till vad ett rollspel är, som artefakt. Ett konstverk i egen rätt? Enbart ett verktyg som ska underlätta spel, som en bruksanvisning till en dammsugare? @Dimfrost kan ju uppenbarligen plocka ut en massa beskrivningar ur en bild -- katedralvalv, plattform, och så -- men jag är nog inte ensam om att misstänka att Dimfrost har FV 20 i att skriva målande och levande också utan en förlaga; för den som inte har samma förmåga kan det kanske vara vettigt med just stödord: "Salarna i den här rymdstationen har pelarvalv, väldiga, spegelblanka marmorgolv, avsatser som stupar ut mot mörka avgrunder, stora fönster som vetter mot den lokala stjärnan, så att schakt och bjälkar av ljus genomkorsar de höga, dunkla salarna. Metall är ofta rostig och ornamenterad med, ärrad, ärgad, utåldrig."
En annan reflektion. Bilder av strid, som den ifrån Coriolis och ett par av dem från Techno 2090, tror jag kan vara svåra att göra informationstäta därför att just våld är den mest grundläggande och så att säga omedelbara, eller omedierade, osublimerade nivån av mänsklig samvaro: vi tar till våld när samtal, list, kompromisser -- kultur och civilisation, i någon mening -- bryter samman. Därför är strid i sig självt liksom generiskt: det är trots allt inte jättestor skillnad på hur två ninjor slåss mot varandra och hur två alvriddare slåss mot varandra, eller på hur två cowboys skjuter på varandra och hur två rymdsmugglare skjuter på varandra; skillnaden -- informationen om världen -- finns i mycket högre grad i sådana aktiviteter som rollspelsillustrationer sällan föreställer: jämför sättet som ninjor nattar sina barn på med alvriddarna, som kanske inte ens sover, men lär sina barn meditera, eller nåt. Mina favoritbilder i rollspelsböcker är alltid de som inte föreställer strid eller våld och action. Bilden när de står och pratar om att eventuellt såga av en kille benet i DoD Expert säger mycket mer om vad DoD Expert var för sorts spel än tio bilder av strid, så att säga.
Last edited:
Rickard
Urverk speldesign
I bilderna är allting av samma värde - jag måste göra en värdering att plocka ut saker men de måste även på samma gång följa samma tema som hela spelet. Så jag måste sitta och bryta ned bilderna i beståndsdelar för att hitta gemensam nämnare. Det är lite som konst och vad som gör bra och dålig konst. Exempelvis film: inte alla kan säga att en dålig film beror på A, B, och C utan de skrattar istället åt "glittrande vampyrer" och "it's morbius time" medan de hurrar åt (egentligen) fåniga saker som "Witness me".