Cissi said:
2) Jag har också, från media framförallt men också från div kortare rapporter jag snubblat över, fått till mig att mycket utav det som händer i skolan i dag kan man "skylla" föräldrarna för. Inte att de uppfostrar sina barn fel utan att deras inställning till utbildning smittar barnen. Om föräldrarna inte prioriterar utbildning och tycker att det är viktigt, varför ska då barnen bry sig? Någon sa tidigare att barn från hem med studievana har det lättare i skolan, på samma sätt tänker jag att barn från hem där de vuxna inte tycker att utbildning är viktigt påverkar barnen att inte tycka att utbildning är nått att lägga ner tid på.
Tror ni att man kan komma åt problemen genom att öka föräldrarnas studiemotivation? Att de ska bli mer stöttande och framförallt intresserade av sina barns utbildning och se att det är viktigt, är det viktigt?
Jag upplever att det väldigt, väldigt lätt blir så att media och tyckare söker syndabockar i form av grupper eller individer, trots att problemen i ganska hög grad är strukturella.
Barn till föräldrar som saknar studievana klarar sig sämre i skolan; det är ett faktum. Som är helt förståeligt: Arbetarklassföräldrar har ofta vuxit upp i ett samhälle där det var lätt för att få jobb trots att man saknade utbildning, det finns en stark antiintellektuell ådra inom arbetarklassen. Dessutom saknar man de mentala verktygen - strategierna för att kämpa när det är svårt, lära sig saker som är tråkiga, lägga upp en plan, sätta av tid till studier, och överhuvudtaget att ta tag i sitt lärande.
Skolan kan här försöka motverka detta genom att täcka upp det föräldrarna inte kan ge, men det finns gränser. Och när vi gör det beskylls vi för att fokusera för mycket på de "dåliga" eleverna och inte ge de "bra" tillräckligt med utmaningar.
I mina ögon vore det självklara att arbeta för att minska klasskillnader och uppvärdera kunskap, men det är en svårare samhällsfråga. En bra början kanske kunde vara en skolminister som inte aktivt nedvärderar pedagogisk forskning, till exempel. Och som inte tycker att ungdomar ska fortsätta sorteras utifrån yrke (i Gy11 får yrkesprogrammen såpass lite historia att de omöjligt kan förstå det moderna samhället, än mindre delta i samhällsdebatten).
Cissi said:
Påverkar det barnens energi? Orkar de koncentrera sig i skolan? Kan de prioritera själva?
Det här är huvudanledningen till varför jag inte tror att gårdagens lösningar fungerar för dagens problem. Samhället har förändrats radikalt vad gäller tillgängliga aktiviteter och liknande. För att inte tala om facebook, twitter, mobilspel, och så vidare.
Många elever har problem här. Föräldrarna saknar ofta egentlig förståelse för det nya kulturella landskapet (återigen; inte deras fel) och kan inte ge dem de verktyg de behöver för att kunna prioritera.
Cissi said:
Sammanfattning: Vilka förutsättningar har våra barn att tillgodogöra sig pedagogernas arbete i skolan? Har de fått med sig inställning, attityd, stöd, prioriteringar, tid och förutsättningar hemifrån? Och spelar hemmet egentligen någon roll?
Enligt pedagogisk forskning är föräldrarnas studievana och utbildningsnivå den enskilt starkaste predikatorn för betyg. Den forskare som är mest i ropet just nu, John Hattie, säger så men han är definitivt inte den förste eller den ende.