Tjafs: Drakar
Förr i Tiden, när världen mer liknade standardfantasy A1, var det få personer som gav sig i kast med en drake. Enbart en magiker specialiserad i att piska rumpa eller en mycket vältränad krigare förstärkt med magi hade mycket chans, så det var något när man gjorde när en drake blev en härjare , vilket är ungefär samma sak som sådana där tigrar som fick smak för människokött, typ: en sådan drake söker aktivt upp humanoida samhällen och plundrar dem och äter upp dom han slår ihjäl.
Undantaget var alverna, som än idag jagar drake som en sport. Dom hade ju varken TV eller golf, för att citera Kalle Anka.
Men skjutvapen, motorfordon och dylikt gjorde drakdödande enklare, och eftersom drakar besitter en form av intelligens blev drakar i allmänhet och härjare i synnerhet ovanligare; de höll sig undan från människor. Eftersom drakskinn, drakben och drakolja , ett fett som utvinns ur en körtel som sitter i svansen på draken, är användbara och värda mycket pengar, började man jaga mindre drakar kommersiellt.
När en uppfinningsrik person kom på pansarbrytande harpunkanoner och flygande drakslakterier blev drakjakten en industri, i synnerhet bland orcherna. Drakarna jagades under tidsperioden just innan det stora kriget så häftigt att man började ropa på en fångstkvot, framförallt från alver som ville fortsätta med sin ädla sport. Orchernas kungariken ratificierade aldrig de där kvoterna, dels för att ratificiering av internationella avtal är mesigt , dels för att drakjakten var av betydelse för orchisk krigsindustri.
Drakskinn och drakben har närmast metalliska egenskaper men är lätta som trä. Det finns moderna, billigare syntetmaterial (typ bakelit och så) men de är inte alls lika bra och så får man inte skjuta explosiva vapen när man tillverkar dem.
Drakolja har två transnormala egenskaper: i kroppen skyddar den substansen draken från att skadas av sin egen eld, samtidigt som det gör att en så stor varelse som en drake kan flyga. (Andra flygande stora kräk har liknande egenskaper men man får typ koka ned femtielva gripar innan man får nån olja att tala om, så det är det ingen som gör.) Man kan tillverka kemikalier som gör saker eldfasta eller ger dem mindre vikt (inte viktlöshet, men betydande procentminskningar). Däremot har drakoljan inget med drakars förmåga att andas eld eller etter att göra, det är en naturlig magisk förmåga.
Utan den intensiva drakjakten hade det således blivit mycket dyrare att hålla den orchiska luftflottan i stånd. Kriget drev upp priset rejält.
Drakjägare använder flamskyddade luftskepp med små jaktplan beväpnade med harpunkanoner. Dessa harpuner sitter inte fast i vajrar i kanonen, som valfångstharpuner, utan är avsedda av få draken att störta om de inte dödar den. Det är ett riskfyllt yrke, men betalar sig bra även för de vanliga aeronauterna. Drakfångstkaptener blir rika och har råd med större hjälmar.
Drakfångare kan vara en udda bakgrund om man till äventyrs vill vara en stridsvan pilot som faktiskt inte hade så många flygtimmar i själva kriget.
Erik