Blade Runner och cyberpunk

[Oscar Silferstjerna]

Ett sätt att förstå Bladerunner är att fråga sig: vad var det verkligt nya med filmen? En del är det visuella. Filmens version av ett LA såg helt enkelt jäkligt häftig och framtida ut. Samtidigt var dystopin rotad i samtiden; Ronald Reagan var president i USA. I filmen fanns en visualiserad parodi på nyliberal Reaganomics. Det var reklam överallt; det kommersiella hade tagit över. Självklart var skurken en stenrik kapitalist och replikanterna, hans förslavade proletärer, en konsekvens av hyperkapitalismens råhet. Filmen låg i allra högsta grad i tiden, trots att den tycktes handla om (eller faktiskt också handlade om) en möjlig framtid. Kopplingarna till Alien, som kom ett par år tidigare, är påtagliga (megacorporations, space truckers istället gör snutar och replikanter), även om Alien var en skräckfilm i rymden och inte alls neon noir i L. A.

Man kan också fråga sig: vad är det som INTE var nytt i Bladerunner? Självklart de klassiska film noir-referenserna. Deckard som deppig Marlowesque snut i trenchcoat, Rachael som kanske femme fatal, regnet över staden Los Angeles. Bladerunner är en lek med konventioner från 40-talets klassiska film noir. Samtidigt blir det gamla också nytt eftersom den visuella ramen är ny och märkligt nog fortfarande känns fräsch, drygt 40 år senare. Det var cyberpunk innan genren var riktigt etablerad.

Om all cyberpunk innehåller allt detta? Knappast, men en del, särskilt visuella, finns kvar som genretroper. Liksom kritiken mot hyperkapitalistismen. Jag tror dock att film noir-referenserna är mer påtagliga i särskilt originalfilmen. Hur väl rollspelet tar sig an det klassiska noir-arvet tror jag blir helt avgörande för hur bra spelet blir. Det vore också intressant om poliskorruption och Reaganomics kunde påverka spelet på något påtagligt vis, kanske även i spelmekaniken.

 

[krank]

Boken kom 1968 även om filmen naturligtvis tillförde mycket eget.

Ja, boken är ju inte så cyberpunk — mer klassiskt Dicksk weird scifi. Det är ju filmen som ger den distinkta visuella stilen och även mycket av Noirkänslan. Överlag gör filmen om så mycket att boken nästan är oigenkännlig — jag hade läst boken när jag såg filmen och det var först flera år senare jag insåg att det fanns en koppling.

 

[Rymdhamster]

Såg boken mer som postapokalyptisk, i samma stuk som Mad Max 1; ett samhälle i aktivt förfall, inte särskilt långt ifrån att inte vara ett samhälle längre (om än kanske något längre ifrån än i MM1).

Filmen tycker jag är mycket cyberpunk, om än inte sett från punkarnas synvinkel utan från corpo-torpeden som jagar dem.

Hade filmen varit gjord ur replikanternas synvinkel hade den verkligen varit klassisk cyberpunk av standardmall (om än mästerligt utförd sådan) i mina ögon.

 

[Gamiel]

Hade filmen varit gjord ur replikanternas synvinkel hade den verkligen varit klassisk cyberpunk av standardmall (om än mästerligt utförd sådan) i mina ögon.

Med ursäkt om man börjar röra sig från trådens huvudämne, men vad är "klassisk cyberpunk av standardmall"? För större delen av de klassiska Cp verk jag kan tänka känns inte som de har inte en plot eller huvudpersoner som du beskriver.

Filmen tycker jag är mycket cyberpunk, om än inte sett från punkarnas synvinkel utan från corpo-torpeden som jagar dem.

Bortsett från lowtech gänget i Johnny Mnemonic, hur mycket Cp historier har egentligen "punkarna" som något viktigt?

 

[krank]

Bortsett från lowtech gänget i Johnny Mnemonic, hur mycket Cp historier har egentligen "punkarna" som något viktigt?

De flesta klassiska cyberpunkbäcker jag läst fokuserar mycket mer på lowlifes – på punkarna, hackarna, rebellerna, etc. Gibsons romaner är ett exempel. Jag brukar rekommendera den fantastiska novellsamlingen Mirrorshades om man kan få tag på den.

Blade Runner skiljer sig just genom att huvudpersonen i nån mån är en auktoritetsfigur. Och det kommer ju delvis från Dicks bok, som inte är cyberpunk.

 

[Gamiel]

Gibsons romaner är ett exempel

Kan bara tala för Nuromancer för den e den enda jag har läst, men där känns ingen av huvudkaraktärerna som punkare, de må vara utanför systemet men de har inget politiskt eller socialt intresse o det som driver dem är pengar/hot. O det de gör förändrar inte situationen för någon på marken.

Blade Runner skiljer sig just genom att huvudpersonen i nån mån är en auktoritetsfigur.

Likt Ghost in the Shell, eller Appleseed, eller Judge Dredd, eller RoboCop, med mera. O i Snow Crash så må huvudkaraktärerna vara frilansare men de samarbetar med auktoriteten för att stoppa skurkarna från att rasera samhället,

 

[Franz]

Det finns en del ytterligare verk inom cyberpunken där huvudpersonen är någon form av auktoritet. I boken Ambient av Jack Womack är det exempelvis så. Och Ghost in the shell som är en av mina favoritfilmer (animen från 90-talet alltså). Jag tror det finns många cyberpunkhistorier med såväl auktoriteter som lowlifes i huvudrollen.

EDIT: Skrev samtidigt som @Gamiel så det blev kanske lite upprepande.

 

[krank]

Kan bara tala för Nuromancer för den e den enda jag har läst, men där känns ingen av huvudkaraktärerna som punkare, de må vara utanför systemet men de har inget politiskt eller socialt intresse o det som driver dem är pengar/hot. O det de gör förändrar inte situationen för någon på marken.

Fast inget av det där har väl med att "vara punkare" att göra? Man måste knappast ha något politiskt eller socialt intresse eller vara ute efter att förändra någon situation, för att vara punkare. Punken handlar mycket mer om attityd och yta – visst har det funnits politiska punkare, och i sverige definitivt, men det är knappast något kännetecknande.

Att vara småkriminell utanför systemet och ha en "fuck the system"-attityd där man inte konformerar till vad megakorpsen eller staten vill – det är definitivt punk.


EDIT: Jag är alltså egentligen helt ointresserad av att typ påstå att Blade Runner "inte är cyberpunk" och givetvis är det inte så att alla klassiska cyberpunkberättelser handlar om lowlives och cyberpunkare, men för mig är det definitivt en av de saker jag associerar med "klassisk cyberpunk". Och för mig hade det därmed absolut varit så att Blade Runner känts mer "klassisk cyberpunk" om det varit en berättelse mer från de utsattas sida än från en av slavjägarnas.

 

[Rymdhamster]

Med ursäkt om man börjar röra sig från trådens huvudämne, men vad är "klassisk cyberpunk av standardmall"? För större delen av de klassiska Cp verk jag kan tänka känns inte som de har inte en plot eller huvudpersoner som du beskriver.

Lowlives som tar en risk för att skaffa sig ett bättre liv.
Lowlives som hjälper varandra för att de är lowlives.
(lowlives som föråder varandra för att de är lowlives är också vanligt i cyberpunk, men förekommer kanske inte direkt här)
Lowlives som hamnar i konflikt med en av samhällets powerplayers.
Lowlives som i viss mån vinner den konflikten (inte mycket till vinst, men att sånna saker visar sig vara dubbeleggade svärd känns också vanligt).
Corpo-agenter som försöker hitta och döda dessa lowlives.
Frågan om ifall AI har rätt till liv eller inte och i vilken utsträckning.
Karaktärer som letar sig fram genom lager efter lager av "bulvaner" och agenter för att nå sitt mål.
Heists.

Det enda jag egentligen saknar för att bladerunner ska vara 100% cyberpunk är någon form av virtual reality/matrix/digitalt nätverk och lite flashig cybernetik, men tycker detta vägs upp lite av coola bildbehandlingsprogram och artificiella djur =)

Jag rekommenderar verkligen djupare studier i Gibsons noveller! Mycket bra där!

 

[Oscar Silferstjerna]

Men grejen är väl snarare att cyberpunk knappt ens fanns som genre när Bladerunner kom? Cyberpunk då skulle kanske vara Moebius serier och något verk till, men knappast en kommersiellt etablerad genre. Jag tror snarare att det var just Bladerunner, som blev startskottet för genren cyberpunk. Någon ”klassisk cyberpunk” fanns inte 1982. Däremot har filmen senare blivit en klassiker.

Vad som dock var etablerat innan Bladerunner kom var film noir och dess mer sentida efterföljare neo noir. Ridley Scott har i flera intervjuer beskrivit Bladerunner som en Marlowesque film, vilket är en uppenbar koppling till Raymond Chandlers detektiv Philip Marlowe. Flera av Chandlers romaner var 1982 sedan länge filmatiserade flera gånger som just film noir med bl.a. Humphrey Bogart och Robert Mitchum i rollen som Marlowe. Den som har sett någon av dessa filmer kan enkelt se hur Scott har använt sig av sina föregångare. Bladerunner var dessutom från början skriven för Mitchum - och inte för Harrison Ford. Kopplingarna till både Chandlers figur och klassisk film noir är alltså uppenbara.

Vad gäller inslaget av punkare - är inte de (som de porträtteras i filmen) mest en modern version av alla mer eller mindre kriminella marginalfigurer som finns i klassisk film noir från 40-talet? Jag tänker alltså på figurer som gangsters, vagabonder och bedragare (arketypisk low-life). Typiskt för film noir är också att huvudpersonerna är moraliskt komplexa. Det är inte bara goda eller onda, utan existerar i en moralisk gråskala. Alltså precis om Deckard och replikanterna. Så det punkiga inslaget kan, trots de mer sentida spretiga frisyrerna, ha betydligt äldre rötter. Det visuella är bara en del. Vilken funktion de punkiga replikanterna har i filmens handling tycker jag är mer talande.

 

[Gamiel]

Fast inget av det där har väl med att "vara punkare" att göra? Man måste knappast ha något politiskt eller socialt intresse eller vara ute efter att förändra någon situation, för att vara punkare. Punken handlar mycket mer om attityd och yta – visst har det funnits politiska punkare, och i sverige definitivt, men det är knappast något kännetecknande.

Att vara småkriminell utanför systemet och ha en "fuck the system"-attityd där man inte konformerar till vad megakorpsen eller staten vill – det är definitivt punk.

Jag skulle säga att "fuck the system" är ett socialast intresse, även om det inte är så produktivt - även om det också kan ses säger något om antingen den dåliga värld punkarna befolkar eftersom de inte ser någon annan utväg än "fuck the system" som något bättre, eller att punkarna har en sådan negativ världsbild att de inte ser vad bra grejer man kan göra utanför "fuck the system".

Lowlives som tar en risk för att skaffa sig ett bättre liv.
Lowlives som hjälper varandra för att de är lowlives.
(lowlives som föråder varandra för att de är lowlives är också vanligt i cyberpunk, men förekommer kanske inte direkt här)
Lowlives som hamnar i konflikt med en av samhällets powerplayers.
Lowlives som i viss mån vinner den konflikten (inte mycket till vinst, men att sånna saker visar sig vara dubbeleggade svärd känns också vanligt).
Corpo-agenter som försöker hitta och döda dessa lowlives.
Frågan om ifall AI har rätt till liv eller inte och i vilken utsträckning.
Karaktärer som letar sig fram genom lager efter lager av "bulvaner" och agenter för att nå sitt mål.
Heists.

Det enda jag egentligen saknar för att bladerunner ska vara 100% cyberpunk är någon form av virtual reality/matrix/digitalt nätverk och lite flashig cybernetik, men tycker detta vägs upp lite av coola bildbehandlingsprogram och artificiella djur =)

Jag rekommenderar verkligen djupare studier i Gibsons noveller! Mycket bra där!

Fast hur många klassiska cyberpunk historier har det du beskriver?

Om vi tar Neuromancer som exempel så gör huvudkaraktärerna det inte för att skaffa sig ett bättre liv - Case gör det under hot, Molly för pengarna o hon verkar ha en standard taxa, o Armitage är en spoiler - de hjälper inte varandra för att de är lowlife utan för att de är hyrda att göra det. Ja, de hamnar i konflikt med en av samhällets maktspelare men det är för att de är hyrda av en annan (typ) maktspelare, och man kan ju inte säga att de vinner även om de avslutar uppdraget.

 

[Leon]

Spontant tanke, men definieras inte Cyberpunk snarare av antagonisterna/motståndet än av huvudkaraktärerna? Det är inte huvudpersonens motivation, utan den omöjliga situation denne hamnar i (hot, våld, offer för systemet) som är fokus.

 

[Gamiel]

Spontant tanke, men definieras inte Cyberpunk snarare av antagonisterna/motståndet än av huvudkaraktärerna? Det är inte huvudpersonens motivation, utan den omöjliga situation denne hamnar i (hot, våld, offer för systemet) som är fokus.

Jag skulle mer säga att det är själva världen än varken protagonisterna eller antagonisterna

 

[Oscar Silferstjerna]

Cyberpunk är, enligt Wikipedia, en "combination of lowlife and high tech". Jag tycker att det är en bra formulering, som fångar vad det handlar om. Förmodligen är det inte heller oväsentligt att termen lät cool när den kom. Punken hade funnits ett par år, men antagligen inte i kombination med cyber. Cyberpunk var alltså en ny och ball term.

I svensk dagspress dök termen cyberpunk upp först i december 1987. Alltså fem år efter Bladerunner. Hur mycket tidigare termen etablerades på engelska vet jag inte, men jag gissar på något år.

För sökningen i (nästan all) svensk dagspress, se KB:s databas: https://tidningar.kb.se/?q= cyberpunk&sort=asc

 

[Gamiel]

Cyberpunk är, enligt Wikipedia, en "combination of lowlife and high tech". Jag tycker att det är en bra formulering, som fångar vad det handlar om. Förmodligen är det inte heller oväsentligt att termen lät cool och ny när den kom.

I svensk dagspress dök termen cyberpunk upp först i december 1987. Alltså fem år efter Bladerunner. Hur mycket tidigare termen etablerades på engelska vet jag inte.

För sökningen i (nästan all) svensk dagspress, se KB:s databas: https://tidningar.kb.se/?q= cyberpunk&sort=asc

Fast det är ju inte själva genren vi försöker diskutera utan begreppet "klassisk cyberpunk av standardmall". Grejen är ju att exemplet @Rymdhamster ger är något som jag har hör beskrivas tidigare men det är väldigt få Cp-historier som jag har läst/set passar den, vilket gör att jag undrar över hur klassiks och/eller standard den typen av historia egentligen är.

 

[Oscar Silferstjerna]

Fast det är ju inte själva genren vi försöker diskutera utan begreppet "klassisk cyberpunk av standardmall". Grejen är ju att exemplet @Rymdhamster ger är något som jag har hör beskrivas tidigare men det är väldigt få Cp-historier som jag har läst/set passar den, vilket gör att jag undrar över hur klassiks och/eller standard den typen av historia egentligen är.

Jo, men för att förstå vad ”klassisk cyberpunk av standardmall” är tror jag att det är bra att först ringa in vad som menas med termen cyberpunk. I mina ögon finns det en hel del begreppsförvirring i den här tråden. Att sätta in saker i sitt historiska sammanhang tror jag kan göra att det hela klarnar. I det här fallet handlar det bland annat om att Bladerunner är en neo noir-film. Cyberpunk verkar ha varit en etikett som har lagts på först i efterhand, möjligen flera år senare. Det tror jag är väsentligt.

 

[krank]

Jag skulle säga att "fuck the system" är ett socialast intresse, även om det inte är så produktivt - även om det också kan ses säger något om antingen den dåliga värld punkarna befolkar eftersom de inte ser någon annan utväg än "fuck the system" som något bättre, eller att punkarna har en sådan negativ världsbild att de inte ser vad bra grejer man kan göra utanför "fuck the system".

Så det är "att ha ett socialt intresse" att vägra ha ett socialt intresse? Om man hatar samhället och tycker att det kan dra åt helvete så är det "att ha ett socialt intresse?

…Right. Jag tror att jag kliver av här, faktiskt. Jag tror inte vi kommer så mycket längre.

 

[Gamiel]

Så det är "att ha ett socialt intresse" att vägra ha ett socialt intresse? Om man hatar samhället och tycker att det kan dra åt helvete så är det "att ha ett socialt intresse?

Nej, att inte ha ett socialt intresse betyder inte "fuck the system", det innebär att man inte bryr sig eller gör någonting. Att syssla med "fuck the system" innebär att man har ett socialt intresse av att sabba/driva med/förstöra det rådande sociala systemet.

 

[krank]

Nej, att inte ha ett socialt intresse betyder inte "fuck the system", det innebär att man inte bryr sig eller gör någonting. Att syssla med "fuck the system" innebär att man har ett socialt intresse av att sabba/driva med/förstöra det rådande sociala systemet.

Det är inte vad en "fuck the system"-attityd är. "Fuck the system" är inte "fuck the system up" så att säga, det är "systemet kan dra åt helvete".

"Fuck the system" är inget man sysslar med.

 

[Rymdhamster]

Fast hur många klassiska cyberpunk historier har det du beskriver?

Som har _allt_ jag beskriver? Ingen aning. Det jag raddade upp var en lista på "cyberpunktropes från Blade Runner", inte "alla cyberpunktropes som måste finnas i en Cyberpunkbok". Det var inte ens en lista på "alla cyberpunktropes i Blade Runner". Men om du exempelvis slår ihop Neuromancer med Johnny Mnemonic (novellen, inte filmen) så har du allt jag listar plus massa extra tropes som också är applicerbara på Blade Runner.

Om du vill diskutera gamla cyberpunknoveller i allmänhet så vore kanske en separat tråd bättre för det? Ämnet om Bladerunner är Cyberpunk känns annars lite uttömt för min del. Nej, Blade runner är inte identisk med Neuromancer. Men jag ser inte Neuromancer som den slutgiltiga definitionen av cyberpunk. Det är bara en av många böcker som är cyberpunk.