Rising
Vila i frid
Vi är pragmatiska åt andra hållet. +5 i Dyrka upp lås... Hmm, det gör att jag kommer få göra det mesta dyrkandet, och att det kommer gå problemfritt. Det betyder att det blir lite pratande och lite deltagande för min del. Tråkigt. Jag kommer att försvinna. Men det här andra; att få en kompis som kan hjälpa med grejer, det är en berättelsefördel som är lite vagare, och som betyder att det kommer att bli mer delaktighet för min del. Mer prat om mig, mer utrymme för min rollperson i handlingen, mer fokus på mig och fler möjligheter för mig att brodera ut min rollperson. Bra!
Vi är liksom pragmatiska i fråga om speltid. En nackdel som gör att man har mycket skoj att berätta om i tjugo minuter är bättre än en fördel som gör att man klarar en utmaning problemfritt på tjugo sekunder.
Det är intressant. Jag har alltid sett rollspel som en stark vänsteraktivitet (det handlar ju om samarbete för rollpersonerna, inte om enskilda individers entreprenörsanda, och så skall man ju som spelare leva sig in i andras behov istället för att uppnå sina egna, samt att rollspel förstås är ett mycket billigt folknöje och inte någon dyr lyx för snoffsisar (även om det sistnämnda handlar om propaganda/fördomar och inte om ideologi)). Å andra sidan kan man ju mena att många rollspel/spelstilar är hårt högervridna; att människor faktiskt är olika mycket värda och att målet är att skaffa så mycket prylar som möjligt.
Det jag tycker förenar mina rollspelspolare är att vi om något är dåliga på att pusha för oss själva, och att vi kanske tänker så mycket på andras behov att vi glömmer våra egna. Det kan ju ha med rollspelens betoning på inlevelse och medkänsla att göra, men förmodligen är det tvärtom; alltså, mina polare har blivit mina polare just för att de är som jag. Vi spelar rollspel tillsammans för att vi har det här särdraget gemensamt, vi har inte fått det här särdraget pga rollspelen.
/Rising
skrev typ samma saker som nippro
