Brädspeliga rollspel?

[RasmusL]

Kanske handlar det om att ha avgränsade utmaningar där syftet är just att vinna? I alla senare DND-versioner med balanserade encounters (och då menar jag "faktiskt utmanande", inte sådana 95 % vinstchans) kräver spelet att jag och mina medspelare samarbetar i tillämpningen av reglerna, och om någon får för sig att spela katatonisk i ett hörn utan att det är en effekt av reglerna så faller det samman och stämningen riskerar att bli dålig. Avgränsat, menat att spelas för att vinna, utmanande, har nedtecknade spelregler.

DND/etc-system måste ju inte spelas så (och en del system som inte är menade för det kan spelas så), men när det gör det så känns det brädspeligt för mig, ofta på ett bra sätt.

 

[Genesis]

Så även Medan världen går under och när jag försökte powergejma så fick jag en bra historia. Jag tycker dock inte MVGU är "brädspeligt".

Jag tror det handlar mer om att kunna spela spelet utan fiktion alls. Räcker det med att sitta och slå en massa tärningar eller måste man förklara dem också? Drakar och bananer hade jag kunnat spela utan fiktion, då mekaniken kan stå på egna ben, men inte Supergänget varav den senare tycker jag inte är särskilt brädspelsaktig (kanske missminner mig).

"Alla" rollspelsstrider går att spela utan fiktion så egentligen tror jag nog att det är någonting mer än bara det mekaniska. Kanske mängden fipplighet?

Bra poäng med MVGU. Länge sedan jag spelade det nu. Jag tror att det inte känns brädspeligt för att den mesta tiden går åt till frispel, och mekaniken används bara ibland. Det är typ strukturerad friform där strukturen utgörs av ett enkelt brädspel. Det man säger i friformsscenerna känns som det spelet egentligen handlar om, inte brädspelet. Men det kanske bara är ett annat sätt att säga samma sak som du säger, jag vet inte.

EDIT: Och viktigt är nog att brädspelet i MVGU inte är så intressant i sig. Det är inte en massa taktiska val och strategi och så. Det skulle absolut gå att spela det utan fiktionen, men det vore inte så intressant.

 

[Lemur]

I Y0 finns all utrustning som kort, så om man hittar en slumpmässig artefakt kan man dra ett kort från kortleken för att se vad man hittat. Det är ett väldigt speligt inslag, men eftersom det flyter in så bra i fiktionen är det liksom inget problem.
Det finns andra grejer som är mer problematiska i Y0. Som att man kan återfå förlorade poäng i Skärpa genom att känna närhet och kramas etc. Så man går runt och kramas, inte för att det passar fiktionen, utan för att man vill återställa sin Skärpa (eller vad det nu var för något).

 

[Gerkub]

Som att man kan återfå förlorade poäng i Skärpa genom att känna närhet och kramas etc. Så man går runt och kramas, inte för att det passar fiktionen, utan för att man vill återställa sin Skärpa (eller vad det nu var för något).

När vi spelade det var man tvungen att sätta en scen med sin närstående för att få tillbaka sina poäng. Det fick en att fundera på hur ens relation var, vad man gjorde tillsammans ute i zonen, etc. Som ett incitament till att rollspela. Det var nåt som var lite ovant med det till en början men jag tror vi kom in i det.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tycker det är ett intressant fenomen, det här med spel som är byggda som någon sorts "fiktionsmaskiner" – tanken är att du försöker utföra en aktivitet, att spela optimalt, och att detta i sin tur kommer att producera något egentligen orelaterat, en tilltalande fiktion. Det känns som om det finns ett antal antaganden inbyggda i den konstruktionen. Det mest prominenta är nog att aktiviteten att optimera en spelstrategi är lättare eller mer tilltalande än att bara skapa fiktionen tillsammans till att börja med. Det är därför jag tänker på det som en sorts maskin, som om man opererar reglagen optimalt spottar ur sig en berättelse.

 

[JohanL]

Jag tycker det är ett intressant fenomen, det här med spel som är byggda som någon sorts "fiktionsmaskiner" – tanken är att du försöker utföra en aktivitet, att spela optimalt, och att detta i sin tur kommer att producera något egentligen orelaterat, en tilltalande fiktion. Det känns som om det finns ett antal antaganden inbyggda i den konstruktionen. Det mest prominenta är nog att aktiviteten att optimera en spelstrategi är lättare eller mer tilltalande än att bara skapa fiktionen tillsammans till att börja med. Det är därför jag tänker på det som en sorts maskin, som om man opererar reglagen optimalt spottar ur sig en berättelse.

En sak jag gillar med det är att det så att säga konkretiserar narrativet. Om man (som i min kampanj) är fantasy-nybyggare i närheten av ett dåligt ställe, kan det vara tillfredsställande att se siffror på tillståndet för gården, och hur vad man gör påverkar det rent numerärt. Det ger extra kött på benen - eller kanske ben till köttet - att kunna ticka upp en siffra jämfört med att bara höra en beskrivning.

Det är samma sorts sak som gör att du har kroppspoäng snarare än att bara hålla ordning på ett narrativ om dina skador i huvudet.

 

[Svarte Faraonen]

En sak jag gillar med det är att det så att säga konkretiserar narrativet. Om man (som i min kampanj) är fantasy-nybyggare i närheten av ett dåligt ställe, kan det vara tillfredsställande att se siffror på tillståndet för gården, och hur vad man gör påverkar det rent numerärt. Det ger extra kött på benen - eller kanske ben till köttet - att kunna ticka upp en siffra jämfört med att bara höra en beskrivning.

Det är samma sorts sak som gör att du har kroppspoäng snarare än att bara hålla ordning på ett narrativ om dina skador i huvudet.

Jag tänkte mindre på simulationistiska kvantifieringar av spelvärlden, och mer på spel med en mer abstrakt, narrativ inriktning.

 

[Genesis]

Jag tycker det är ett intressant fenomen, det här med spel som är byggda som någon sorts "fiktionsmaskiner" – tanken är att du försöker utföra en aktivitet, att spela optimalt, och att detta i sin tur kommer att producera något egentligen orelaterat, en tilltalande fiktion. Det känns som om det finns ett antal antaganden inbyggda i den konstruktionen. Det mest prominenta är nog att aktiviteten att optimera en spelstrategi är lättare eller mer tilltalande än att bara skapa fiktionen tillsammans till att börja med. Det är därför jag tänker på det som en sorts maskin, som om man opererar reglagen optimalt spottar ur sig en berättelse.

Det är en sorts spel jag associerar med Story Games-eran. Jag är ganska oförtjust i genren rent generellt, men det beror på hur det görs. Ofta var målet att det liksom inte skulle gå att spela fel, att om du bara satte dig ned och följde reglerna så fick du en ball och välkonstruerad berättelse. Bra för nybörjare, kanske, men jag hatar det.

 

[Svarte Faraonen]

Det är en sorts spel jag associerar med Story Games-eran. Jag är ganska oförtjust i genren rent generellt, men det beror på hur det görs. Ofta var målet att det liksom inte skulle gå att spela fel, att om du bara satte dig ned och följde reglerna så fick du en ball och välkonstruerad berättelse. Bra för nybörjare, kanske, men jag hatar det.

Ja, jag har fått intrycket att det har varit något du verkligen utvecklat en antipati mot, och jag håller väl med om att det knappast kliar några klådor för min del. Jag ser det mer som ett exempel på ett tankesätt som man bör undvika att falla in i.

 

[Zeedox]

Jag inser att jag för inte så länge sedan hade en negativ upplevelse med ett brädspeligt rollspel, ett story-game, som jag tänkte dela med mig av.

Jag spelade spelet Heart, som går ut på att du är en knasig filur som skall bege dig djupare och djupare ned i den mystiska och farliga underjorden och möta mysterier på din väg. En central mekanik i Heart är en Delve, när spelgruppen beger sig på en expedition djupare ned i mörkret till en ny plats. Det går till så att själva resan har ett slags HP, Resistance. Du sänker den genom att övervinna hinder längs vägen, och rullar mot din Delve-färdighet, modifierat av ett föremål med ”Delve-skada”.

Problemet för mig var att jag inte insåg hur pass brädspeligt det var, utan försökte hitta vår destination i själva spelvärlden. Men innan Resistance är sänkt till noll kommer du inte fram, och om du gör aktioner som inte nödvändigtvis påverkar de hinder du möter hjälper de dig inte fram.

Vi skulle försöka fly från en översvämmad stad, och var vilse ganska länge utan någon egentlig aning om vart vi skulle härnäst. Min karaktär försökte studera väganvisningar på väggarna i grottgångarna, men misslyckades med min rull för detta och tog skada, och vi fick då hitta en dramatisk motivering för vad som kunde gå fel av att läsa texter på väggen. De hade lett gruppen ännu mer vilse och trötta, blev slutsatsen. När gruppen stötte på djupt vatten så dök en karaktär ned för att öppna en gammalt rostig port där nere, och fick lite tur med sitt slag, så vår Delve var sonika över.

Att börja med slaget, och sedan hitta en motivation till vad som händer när det blir positivt eller negativt resultat, är jag ju van vid från mycket annat i rollspel, tex hur strider oftast beskrivs. Men det blev lite mental kortslutning när just själva navigationen och utforskningen mellan två platser blev så konkret mekaniserad, snarare än att mina val inom spelet var de som spelade roll.

 

[Puckohue]

Jag gillar det regelstyrda världsbyggandet och relationsskapandet i många PbtA-spel (och de som tagit efter det).

 

[Anders]

Det absolut mest brädspelsaktiga jag varit med om i rollspel är Stjärnornas krig. Antagligen berodde det mer på spelledaren än på spelet i sig så jag kan nog inte dra några långtgående slutsatser vad beträffar regelsystem, inte mer än att ett spel utan regler för personlighet/karaktärsdrag förstås har lite lättare att dra åt brädspelshållet. Men det som verkligen kändes brädspel i Stjärnornas krig var att de flesta äventyr vi spelade var av typen "gå in i en bas, leta runt, slåss mot fiender, möta den tuffaste på slutet". Golvplaner för varje scen, inget karaktärsspel oss spelare emellan och en tydlighet för vilken färdighet (oftast stridsfärdighet) som krävdes för varje uppkommen situation - allt detta bidrog till brädspelskänslan. Dessutom tenderade dessa "ta sig igenom hela Imperiet-basen"-äventyr att ta exakt ett spelmöte i anspråk, vilket gav mig lite mer känsla av brädspel än vad rollspelens ofta mer flytande gränser gör. Det slår mig att vårt Stjärnornas krig-spelande faktiskt påminde väldigt mycket om de spel som jag testade på 20 år senare, de där spelen där alla i gruppen har en sorts enklare rollperson och sen tillsammans kliver runt i ett golvplanesystem där ett strikt regelsystem avgör fiendernas agerande.

Brädspelskänslan till trots måste jag säga att Stjärnornas krig ändå engagerade oss på samma sätt som andra rollspel. Kanske berodde det på att man hade sin rollperson som utvecklades efterhand. Kanske berodde det på att en spelledare som beskriver platsen och situationerna ändå ger en annan känsla än ett rätt uttryckslöst spelbräde? Eller räckte det kanske med själv ordet "rollspel" för att vi skulle gå in ett särskilt fokus, och de där inledande tvåminuterssamtalen med någon rebell som föreslog att vi borde undersöka den lokale bossens bas, de övertygade oss tillräckligt.

 

[Rymdhamster]

För mig har det där allt att göra med gruppens (och kanske främst SLs) spelstil än med det faktiska spelet. Jag har spelat DnD i grupper där det kännts väldigt brädspelsaktigt, och jag har spelat DnD i grupper där det inte alls gjort det.

Men jag får väl erkänna att de gånger det har kännts som brädspel har det oftast varit just DnD.

Men jag anser ju å andra sidan att _allt_ rollspel är brädspel =D

 

[Gustav Lorentz]

Brädspel spelar jag för att vinna. Taktik, strategi, regler och optimering är viktiga faktorr, och pluppar och spelplan har en given plats. Ett visst mått av slump är välkommet, men inte för mycket (schack är kul, men också väldigt ansträngande just för att allt handlar om spelarskicklighet, medan rena slumpspel saknar nödvändig spänning just för att du inte investerar något av dig själv och din egen skicklighet i det). Visst kan det finnas inlevelse i figuren jag har som min spelpjäs i ett brädspel, men den är ett redskap för mig; det är jag som spelar, agerar etc. Brädspel kan vara hur kul som helst.

Rollspel spelar jag av andra skäl än att vinna. Då är inlevelsen i figuren (rollpersonen) central, inte perifer. Bäst blir det när rollpersonerna driver handlingen, och behållningen främst ligger i interaktionen rollpersonerna emellan, eller mellan rollpersoner och spelledarpersoner. Tävlingsmomentet är, om det alls finns, i bakgrunden, och slumpens inverkan behövs knappast under de mest inlevelsefulla sekvenserna. Inte heller behövs pluppar eller spelplaner (kartor etc). Rollspel kan också vara hur kul som helst (och måste jag gradera håller jag dem för nummer ett framför brädspel).

Många spel som officiellt kallas rollspel är egentligen brädspel skulle jag vilja påstå, i alla fall så som vi spelat dem. DnD är främsta exemplet (även mycket OSR samt ganska ofta DoD), men även en del mysterielösarspel (t.ex. Cthuthulu spelat på visst sätt). Det är inte lika vanligt att vi spelat brädspel på ett rollspeligt vis, men Fall of Magic är ett exempel på detta. Det blev genuint rollspelande av det ganska fort!

 

[RasmusL]

Det är en sorts spel jag associerar med Story Games-eran. Jag är ganska oförtjust i genren rent generellt, men det beror på hur det görs. Ofta var målet att det liksom inte skulle gå att spela fel, att om du bara satte dig ned och följde reglerna så fick du en ball och välkonstruerad berättelse. Bra för nybörjare, kanske, men jag hatar det.

Handlar det inte mycket om att många story games är rätt kassa? Jag gjorde en sån genomspelning tillsammans med bl a @Rickard i Norrköping av ett 40-tal story games som rekommenderats som "de bästa", här och på Story Games. Många av "klassikerna" är under all kritik jämförda med nutida spel, vilket kanske är förståeligt i och med att det bröts en massa ny mark och testades nya grejer som blev förknippade med de tidiga spelen. Jag har några som jag verkligen gillar, som jag tycker är bra spel, men det är tre av 40.

 

[Genesis]

Handlar det inte mycket om att många story games är rätt kassa? Jag gjorde en sån genomspelning tillsammans med bl a @Rickard i Norrköping av ett 40-tal story games som rekommenderats som "de bästa", här och på Story Games. Många av "klassikerna" är under all kritik jämförda med nutida spel, vilket kanske är förståeligt i och med att det bröts en massa ny mark och testades nya grejer som blev förknippade med de tidiga spelen. Jag har några som jag verkligen gillar, som jag tycker är bra spel, men det är tre av 40.

Ja, det kan såklart vara en del av det, men jag vill att det ska finnas en utmaning att bita i när jag spelar spel. Okej, om mekaniken är ordentligt intressant kanske den här typen av spel skulle kunna funka, men nja, jag vill inte ha ett spel som skapar berättelsen åt mig.

 

[Basho]

Jag har några som jag verkligen gillar, som jag tycker är bra spel, men det är tre av 40.

Vilka tre är det som du verkligen gillar?

 

[Rickard]

Men jag anser ju å andra sidan att _allt_ rollspel är brädspel =D

Det här synsättet vill jag veta lite mer om. Min definition om rollspel är väldigt bred, där kortspelet Once Upon a Time är rollspel och till och med brädspelet Fury of Dracula skulle kunna vara ett rollspel med en smärre omarbetning. Finns det någon gräns för dig när brädspel övergår till ren historieberättning eller är det bara olika typer av strukturer för dig?

 

[Rymdhamster]

eller är det bara olika typer av strukturer för dig?

Jag har ingen aning om vad det där betyder =)

Jag tror inte på gränser när det kommer till sånt här. Jag tror inte på gränser alls, faktiskt. Alla gränser är bara arbiträra linjer nån dragit av praktiska skäl. Det är uppenbart i typ varenda "definitionstråd" vi haft på forumet genom åren. Enda sättet att låtsas nå någon form av "konsensus" är att ignorera minst hälften av alla åsikter, och kompromissa och generalisera grovt mellan återstående hälft.

Jag ser egentligen ingen anledning att skilja på Talisman och Svärdet Sång annat än att de så klart har olika regler, och olika spelsätt. Men det gäller ju om man jämför Dungeon World och Svärdets Sång också. Eller om man jämför Talisman med Monopol. Och här är grejen; jag tenderar att "rollspela" även i Talisman och Monopol, och i båda de spelen skapar man en berättelse tillsammans (en rätt tråkig berättelse, när det kommer till monopol, men likväl).

Jag ser ingen _meningsfull_ skillnad.

Självfallet finns det lite outliers där detta resonemang blir märkligt. Jag ser absolut Sea Dracula som ett rollspel, men är det ett brädspel? Grejen är, det kommer typ ALDRIG upp i dagligt tal =D.

Och jag bör kanske tillägga för tydlighetens skull: _jag_ ser ingen poäng att separera ut "rollspel" från andra brädspel. Det bygger på min inställning till spel. För andra personer kanske det är en väldigt relevant gräns att dra för att de har så totalt olika syn på hur man spelar rollspel och hur man spelar andra brädspel. Men det får stå för dem =)

 

[Rickard]

Jag håller med i resonemanget i hela inlägget.

Jag ser egentligen ingen anledning att skilja på Talisman och Svärdet Sång annat än att de så klart har olika regler, och olika spelsätt. Men det gäller ju om man jämför Dungeon World och Svärdets Sång också. Eller om man jämför Talisman med Monopol. Och här är grejen; jag tenderar att "rollspela" även i Talisman och Monopol, och i båda de spelen skapar man en berättelse tillsammans (en rätt tråkig berättelse, när det kommer till monopol, men likväl).

Engelskan har ju "tabletop", vilket kan inbegripa brädspel, kortspel eller rollspel.