Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,515
Hmpf!
Caligula startade en tråd på d20-forumet som ledde till en intressant batalj mellan mig och Walle, men som dessutom tog blickfånget från den ursprungliga tråden. Här är alltså fortsättningen på det som vi började diskutera där.
Ungefär samtidigt frågar sig Johan K om det finns något vi rollspelare är helt överens om (i den här tråden ).
Bra och dåligt rollspelande
Ofta kan man läsa på wrnu att rollspelandet har bytt utseende som en följd av att man har blivit äldre, mer erfaren, kanske mognare eller bara "bättre" på att spela rollspel.
Som en konsekvens av detta byter man regelsystem, intresserar sig för rollspelskonstruktion och tar sig en närmare titt på hur spelmekanik verkligen fungerar samt utforskar alla möjliga (och omöjliga)sätt att spela rollspel på.
Ofta brukar det låta så här:
"... uppmuntra karaktärer som inte bara är späckade med klassiska fantasyklischér (av typen: Min rollperson är en stor, stark krigare som inte säger så mycket men gillar att slåss.). ..." citatet är Walles, men tanken är inte att hänga ut honom, för åsikten finns hos en majoritet av alla som postar på forumet.
Vad jag tror att han försöker säga, är att det finns kvalitet i att ha en karaktär med större djup, än en som bara är tyst, stark och slåss.
Han menar vidare i samma tråd att man riskerar att missa mycket av vad rollspelen kan erbjuda om man inte reflekterar över hur man tex kan fördjupa sin karaktär.
Det här är inga nyheter- Krille föreslår spelaren (i hans och andras, eminenta spel Gränsvärldar) att man ska fråga sig hur ens rollperson tex värderar vänskap eller hur rollpersonen skulle reagera om denne hamnade i gräl.
Jag känner igen resonemanget, jag har resonerat precis likadant, tills jag insåg att det fortfarande kunde vara kul att ibland inte spela så "djupt", utan med samma entusiasm som i mina tidiga tonår. Det som idag förvånar mig är när en åsikt av den här sorten redovisas:
Ju mer min rollspelssmak utvecklas, desto högre kvalitet blir det på rollspelsupplevelsen !
Nu ska inte jag beskylla vare sig Krille eller Walium för att hysa en sådan åsikt; men hur många är det egentligen som har spelat rollspel länge men som fortfarande försvarar den typen av rollspel som nybörjaren gillar? Är det verkligen helt ok att göra det?
Det som retar mig är nämligen kommentarer som att "om ditt enda mål med rollspelandet är att hacka ihjäl monster och skaffa sig xp- tja då tycker jag att datorn passar bättre, än rollspelet."
Det där har jag blivit matad med från både mer erfarna rollspelare och från mindre d:o.
Resonemanget är ju föraktfullt, det kan man inte bortse från.
Det som sägs mellan raderna är att om du gillar och spöa monster i grottor och samla xp- tja då passar du inte i våra fina rollspelsmiljöer, där vi spelar "riktiga" rollspel.
Ok, jag vet att det bränns och jag vill därför vara tydlig med följande:
Jag vill verkligen inte racka ned på någon för dennes val av spelsätt- xp eller ej.
Det jag undrar är om det verkligen är riktigt, att man kan göra en kvalitativ bedömning av rollspelandet, utifrån hur man spelar.
Att man utvecklas som rollspelare, tja det råder det väl ingen tvekan om, efter att ha läst ett antal inlägg här; men är utveckling verkligen samma sak som "förbättring"?
Jag kan ha förståelse för att det på ett personligt plan förhåller sig så, men på ett någorlunda objektivt plan?
Om jag gör en jämförelse med musik så finns det musikanalytiker som vågar hävda att Tjajkovskijs musik är bättre än Bachs, då Tjajkovskij instrumenterar så mycket bättre än vad Bach gör. (Instrumentation är enkelt uttryckt när man bestämmer vilka instrument som ska spela vad. Genom ett effektivt användande och en stor förståelse för vad varje instrument kan och klarar av, får man således tillgång till en annan ljudbild än utan densamma).
Men de där analytikerna tar ju då ingen hänsyn till musiken som helhet- att Bach kanske har fördelar som Tjajkovskij inte har. Dessutom förstår man rätt snabbt att det handlar om en sorts jobbig snobbism- vem faen vet vad "instrumentation" är? Och ändå kan man njuta i fulla drag av både Bach och Tjajkovskij.
På samma sätt kan man ana en tendens bland de mer erfarna rollspelarna här på forumet. Det är bättre ju mer man fjärmar sig från "ungdomens dumheter och trångsynthet"...
Jag ställer mig slutligen mycket kritisk till åsikten att utveckling ger högre kvalitet. Det är inget annat än en sorts åsiktsfascism. Dessutom kan man ju fråga sig varför det är så viktigt att basunera ut hur dåligt det är att spela på nybörjarens vis. Isåfall gör man sig skyldig till tolkningsföreträde till vad "bra" och "dåligt" är i rollspelssammanhang- något som måste skifta oerhört mellan olika spelgrupper och deras olika spelare.
Det förvånar mig, att ingen (om det nu inte har undgått min vaksamma blick
) väljer att formulera sina ändrade preferenser för olika sätt att spela rollspel på som att man numera spelar annorlunda mot vad man gjorde förr. Det där "annorlunda" är ett tydligare ordval än "bättre"- för om man spelar annorlunda innebär ju inte nödvändigtvis att det finns någon kvalitetsskillnad mellan spelstilarna.
Om nu någon känner sig mer än lovligt utpekad så vill jag påminna om att åsikterna jag stör mig på finns representerade bland många. Min lillebror chockade mig fullständigt genom att anse att jag inte var en "...lika bra rollspelare som hans kompis- ty denne hade ju spelat så mycket mer än vad jag hade gjort!". Jag visste tills då inte att man kunde "vara bra" på att spela rollspel.
Den uppmärksamme minns att jag refererade till Johan K:s tråd, men att jag hittills knappast skrivit något som ger mig rätten att dra in den stackaren i min svavelosande predikan.
Men hans tråd är intressant för att hur många det nu än är som är rörande eniga kring att utveckling är samma sak som bättre rollspelarkvalité; kan försöka komma ihåg hur annorlunda vi alla spelar. Så annorlunda att det är svårt att överhuvudtaget komma överens om en enda sak vi har gemensamt!
Och ändå dissar man spelare som gillar att skaffa xp i trånga gångar.
/Basenanji
Caligula startade en tråd på d20-forumet som ledde till en intressant batalj mellan mig och Walle, men som dessutom tog blickfånget från den ursprungliga tråden. Här är alltså fortsättningen på det som vi började diskutera där.
Ungefär samtidigt frågar sig Johan K om det finns något vi rollspelare är helt överens om (i den här tråden ).
Bra och dåligt rollspelande
Ofta kan man läsa på wrnu att rollspelandet har bytt utseende som en följd av att man har blivit äldre, mer erfaren, kanske mognare eller bara "bättre" på att spela rollspel.
Som en konsekvens av detta byter man regelsystem, intresserar sig för rollspelskonstruktion och tar sig en närmare titt på hur spelmekanik verkligen fungerar samt utforskar alla möjliga (och omöjliga)sätt att spela rollspel på.
Ofta brukar det låta så här:
"... uppmuntra karaktärer som inte bara är späckade med klassiska fantasyklischér (av typen: Min rollperson är en stor, stark krigare som inte säger så mycket men gillar att slåss.). ..." citatet är Walles, men tanken är inte att hänga ut honom, för åsikten finns hos en majoritet av alla som postar på forumet.
Vad jag tror att han försöker säga, är att det finns kvalitet i att ha en karaktär med större djup, än en som bara är tyst, stark och slåss.
Han menar vidare i samma tråd att man riskerar att missa mycket av vad rollspelen kan erbjuda om man inte reflekterar över hur man tex kan fördjupa sin karaktär.
Det här är inga nyheter- Krille föreslår spelaren (i hans och andras, eminenta spel Gränsvärldar) att man ska fråga sig hur ens rollperson tex värderar vänskap eller hur rollpersonen skulle reagera om denne hamnade i gräl.
Jag känner igen resonemanget, jag har resonerat precis likadant, tills jag insåg att det fortfarande kunde vara kul att ibland inte spela så "djupt", utan med samma entusiasm som i mina tidiga tonår. Det som idag förvånar mig är när en åsikt av den här sorten redovisas:
Ju mer min rollspelssmak utvecklas, desto högre kvalitet blir det på rollspelsupplevelsen !
Nu ska inte jag beskylla vare sig Krille eller Walium för att hysa en sådan åsikt; men hur många är det egentligen som har spelat rollspel länge men som fortfarande försvarar den typen av rollspel som nybörjaren gillar? Är det verkligen helt ok att göra det?
Det som retar mig är nämligen kommentarer som att "om ditt enda mål med rollspelandet är att hacka ihjäl monster och skaffa sig xp- tja då tycker jag att datorn passar bättre, än rollspelet."
Det där har jag blivit matad med från både mer erfarna rollspelare och från mindre d:o.
Resonemanget är ju föraktfullt, det kan man inte bortse från.
Det som sägs mellan raderna är att om du gillar och spöa monster i grottor och samla xp- tja då passar du inte i våra fina rollspelsmiljöer, där vi spelar "riktiga" rollspel.
Ok, jag vet att det bränns och jag vill därför vara tydlig med följande:
Jag vill verkligen inte racka ned på någon för dennes val av spelsätt- xp eller ej.
Det jag undrar är om det verkligen är riktigt, att man kan göra en kvalitativ bedömning av rollspelandet, utifrån hur man spelar.
Att man utvecklas som rollspelare, tja det råder det väl ingen tvekan om, efter att ha läst ett antal inlägg här; men är utveckling verkligen samma sak som "förbättring"?
Jag kan ha förståelse för att det på ett personligt plan förhåller sig så, men på ett någorlunda objektivt plan?
Om jag gör en jämförelse med musik så finns det musikanalytiker som vågar hävda att Tjajkovskijs musik är bättre än Bachs, då Tjajkovskij instrumenterar så mycket bättre än vad Bach gör. (Instrumentation är enkelt uttryckt när man bestämmer vilka instrument som ska spela vad. Genom ett effektivt användande och en stor förståelse för vad varje instrument kan och klarar av, får man således tillgång till en annan ljudbild än utan densamma).
Men de där analytikerna tar ju då ingen hänsyn till musiken som helhet- att Bach kanske har fördelar som Tjajkovskij inte har. Dessutom förstår man rätt snabbt att det handlar om en sorts jobbig snobbism- vem faen vet vad "instrumentation" är? Och ändå kan man njuta i fulla drag av både Bach och Tjajkovskij.
På samma sätt kan man ana en tendens bland de mer erfarna rollspelarna här på forumet. Det är bättre ju mer man fjärmar sig från "ungdomens dumheter och trångsynthet"...
Jag ställer mig slutligen mycket kritisk till åsikten att utveckling ger högre kvalitet. Det är inget annat än en sorts åsiktsfascism. Dessutom kan man ju fråga sig varför det är så viktigt att basunera ut hur dåligt det är att spela på nybörjarens vis. Isåfall gör man sig skyldig till tolkningsföreträde till vad "bra" och "dåligt" är i rollspelssammanhang- något som måste skifta oerhört mellan olika spelgrupper och deras olika spelare.
Det förvånar mig, att ingen (om det nu inte har undgått min vaksamma blick
) väljer att formulera sina ändrade preferenser för olika sätt att spela rollspel på som att man numera spelar annorlunda mot vad man gjorde förr. Det där "annorlunda" är ett tydligare ordval än "bättre"- för om man spelar annorlunda innebär ju inte nödvändigtvis att det finns någon kvalitetsskillnad mellan spelstilarna. Om nu någon känner sig mer än lovligt utpekad så vill jag påminna om att åsikterna jag stör mig på finns representerade bland många. Min lillebror chockade mig fullständigt genom att anse att jag inte var en "...lika bra rollspelare som hans kompis- ty denne hade ju spelat så mycket mer än vad jag hade gjort!". Jag visste tills då inte att man kunde "vara bra" på att spela rollspel.
Den uppmärksamme minns att jag refererade till Johan K:s tråd, men att jag hittills knappast skrivit något som ger mig rätten att dra in den stackaren i min svavelosande predikan.
Men hans tråd är intressant för att hur många det nu än är som är rörande eniga kring att utveckling är samma sak som bättre rollspelarkvalité; kan försöka komma ihåg hur annorlunda vi alla spelar. Så annorlunda att det är svårt att överhuvudtaget komma överens om en enda sak vi har gemensamt!
Och ändå dissar man spelare som gillar att skaffa xp i trånga gångar.
/Basenanji
).