Nekromanti Call of Cthulhu - fast med andra regler

[Flurtis]

Re: Call of Cthulhu - *mindre MoN spoiler*

Bara för att tjata lite mer om Unknown Armies så kan jag upplysa lite om det spelets förträffliga galenskapsregler. I UA har man delat in insanity i fem olika skalor. En skala för våld, en för det övernaturliga, en för isolering osv. Varje skala har en plus- och en minussida. Råkar man ut för nåt läskigt, exempelvis bevittnandet av en rå våldtäckt, så slår man ett slag (baserat på ens värde som beskriver hur mentalt stark man är); misslyckas man så blir man rädd, chockad, upprörd och hamnar på våldsskalans minussida. Lyckas man så blir man rätt oberörd men något avtrubbad och hamnar på skalans plussida. Bevittnar man sedan en våldtäckt igen och ligger på plus behöver man inte slå utan kan glatt knata vidare. Det krävs då något värre än en våldtäkt för att man ska behöva slå igen och lyckas man då också så hamnar man ytterligare ett steg på plussidan och blir ännu mer avtrubbad. Problemet med att hamna på plus är att personer runt omkring börjar betrakta en som störd och lite känslokall, man får svårt med empati och blir mer och mer innesluten. Med andra ord så blir man sinnessjuk oavsett om man lyckas eller misslyckas med sina SAN-slag, men på olika sätt. På minussidan ligger den totala skräcken med panik och ångest och på plussidan ligger den galna avtrubbningen med allt vad det medför.
Uj uj... rörig förklaring men du uppfattar förhoppningsvis essensen i UA's galenskapsregler.

Men blir inte detta ett problem i t:ex MoN där sanity slagen i princip regnar från himlen? Om man blir mentalt galen i vilket fall som helst liksom....

//Flurtis

 

[Flurtis]

Klassiskt exempel på rollspelsteori när den går åt fanders...

Din teori stämmer.
Argumenten stämmer.
Analysen stämmer.

Vad som inte stämmer är att en rollgestaltare fortfarande kan bli fäst vid sin rollperson minst lika mycket som en "Supergajmare" vilket gör att dom inte ser sina karaktärer som "utbytbara" ändå.

Jag hävdar faktiskt att rollgestaltare oftast har större problem att byta ut karaktärer än supergejmare. Oftast ligger det mer speltid för att ge det där "touchet" (som man vill ha i en karaktär oavsett ifall man är supergamare, problemlösare eller gestaltare) hos en rollgestaltningskaraktär än hos en supergame karaktär. Förkling till detta (vilket jag självklart inser att du redan vet) är att en gestaltare måste invänta storyn (eller skapa den) för att utveckla och framförallt definera sin karaktär medans en supergajmare kan göra det direkt på formuläret.

//Flurtis, som väntar med spänning på Risings mastodont svarsinlägg.

 

[Flurtis]

???

Jag presenterar hellre mina rollpersoner genom deras åskådningar, deras personlighet, deras värderingar, deras bakgrund och relationer, osv. Det tycker jag känns mer immersionistiskt. Reglerna skall bara vara ett intuitivt och flexibelt verktyg, och det klarar BRP fint.

Läser jag verkligen rätt?? Att BRP skulle vara ett bra system för gestaltning?? Känns som en liten udda kommentar från en "Forgeit"

//Flurtis

 

[krank]

Nja... Nej, jag ser dig inte som en immersionist.

Tja, du gör som du vill. Resten av ditt inklägg skiter jag nog i, eftersom jag tröttnat på att överhuvudtaget inte bemötas. Tydligen är, som sagt, halmdockan mycket roligare.

//Krank, som ser sig som immersionist oavsett vad Rising tycker om saken, och dessutom frågar sig vad fasen karln gör i en tråd om CoC's regelsystem när han helt uppenbart inte är intresserad av att diskutera sagda regelsystem, utan mest mucka gräl med de som gör det.

 

[Rising]

Re: ???

Att BRP skulle vara ett bra system för gestaltning?? Känns som en liten udda kommentar från en "Forgeit"

BRP-systemet är ett simulerande sådant; det ser som sin uppgift att simulera en världs naturlagar (eller en genres stilistiska regler). Vidare är BRP tämligen modulärt och transparent; det är enkelt att kombinera olika delar med varandra, och sannolikhetsberäkningarna är enkla att utföra.

Det är, som jag skrev, ett tämligen intuitivt och flexibelt system. Precis som många generiska dylika.

Forge-spelen är i regel inte särskilt lämpade för utpräglade immersionister, eftersom de dels ofta inkluderar stora mått av spelarmedverkan i handlingen (såsom att spelarna kan skapa sina egna spelledarpersoner, eller att de har någon sorts vetorätt för vad som skall hända), och dels för att de av tradition är tungt metaspeliga, där mycket tid tillägnas åt abstrakta speltekniska avvägningar, och där spelmekaniken är full av metaspelsmoment såsom att jämföra tärningar med varandra, slå om tärningar, ge tärningar till andra spelare, osv.

Däremot passar Forgespelen betydligt bättre för Samberättare.

 

[Rising]

frågar sig vad fasen karln gör i en tråd om CoC's regelsystem när han helt uppenbart inte är intresserad av att diskutera sagda regelsystem

Jag har förklarat vilka sorters spelare som inte ser samma problem som du med reglerna. Men eftersom jag - när jag beskrev dessa spelare - använde ord som du gärna skulle vilja attribrutera dig själv med, så fick vi en meningslös prestigediskussion.

Jag skulle kanske kunnat vara mer diplomatisk om jag hade brytt mig om din prestige, men... det gör jag inte. En spelare som plötsligt inte kan känna inlevelse för att han behöver slå procenttärningar, liksom... Och som inte kan känna för en rollperson om denne fått sina värden framslumpade... I mina ögon är det inte en särskilt duktig rollgestaltare. Jag diskuterar gärna stödhjulsmekanismer och annan nybörjarhjälp för sådana spelare - men precis såsom all hjälp så måste första steget vara att du erkänner att du behöver hjälpen i fråga. Det går inte att rehabilitera sin alkoholism samtidigt som man slår sig för bröstet och låtsas vara helnykter.

---

Sen, liksom... Vi har hört det förr. En gång i tiden så kunde du aldrig tänka dig att spela samberättarspel eftersom du var så himla immersionistisk, men redan efter några veckor så började du lyfta fram samberättande i Adventure!-systemet. Då ville du belöna spelarna med pudelpoäng och de brister jag pekade på hos sådana var helt otänkbara och far off bla bla, men sedan dröjde det några veckor till, och när det kom en diskussion om just sådana belöningsmekanismer så dissade du dem plötsligt, med argumentet att de störde immersionen.

Så "immersion" verkar mer eller mindre vara din motsvarighet till att säga "smurf", och jag vet sedan tidigare att du ofta sätter dig på tvären mot argument när de kommer, för att en kort tid senare göra en helomvändning.

Så... kom tillbaka om en månad eller två, när prestigivern lagt sig. Då kanske vi kan diskutera ämnet mer konstruktivt.

 

[Rising]

Vad som inte stämmer är att en rollgestaltare fortfarande kan bli fäst vid sin rollperson minst lika mycket som en "Supergajmare" vilket gör att dom inte ser sina karaktärer som "utbytbara" ändå.

Det är klart att spelaren ska bli känslosam när en älskad rollperson håller på att dö. Men blir hon sur på spelledaren eller reglerna så är hon i min mening mer av en problemlösare än en rollgestaltare.

/Rising
som ursprungligen skrev ett mycket längre inlägg, men som kortade ner det.

 

[krank]

det gör jag inte. En spelare som plötsligt inte kan känna inlevelse för att han behöver slå procenttärningar, liksom... Och som inte kan känna för en rollperson om denne fått sina värden framslumpade... I mina ögon är det inte en särskilt duktig rollgestaltare.

Nu bygger du halmdockor igen.

Jag säger inte att jag inte kan. Däremot måste väl t.om du hålla med om att det finns mekanismer som kan underlätta respektive motverka? Det finns mekanismer som gör det svårare respektive lättare. Är det då helt stolligt av mig om jag menar att utmaningen när det gäller att känna inlevelse i en karaktär inte ska ligga i att ta sig förbi reglerna? Jag kan känna inlevelse oavsett system. Fast jag ser helst ett system som gör det lätt för mig att känna inlevelse, eftersom jag inte anser att det är där inlevelsen ligger.

Fast, tolka som du vill (det gör du ändå). Har jag inte fått dig att förstå än, lär jag inte göra det genom att upprepa mig, vilket det känns som att jag gör nu. Jag kan helt enkelt inte förklara mig tydligare, och då du fortsätter argumentera mot något jag vare sig säger eller menar känner jag att det inte blir så meningsfullt.

Vi har hört det förr. En gång i tiden så kunde du aldrig tänka dig att spela samberättarspel eftersom du var så himla immersionistisk, men redan efter några veckor så började du lyfta fram samberättande i Adventure!-systemet.

Jag skiljer på mig som spelare och mig som spelledare. Som spelare gillar jag fortfarande inte Adventure!- systemets poäng. Som spelledare ser jag däremot poängen när man har att göra med spelare som är ovana vid att ta initativ.

Då kanske vi kan diskutera ämnet mer konstruktivt.

Det kan jag inte lova. Sluta gärna bygga halmdockor under tiden =)

 

[Pom]

OT-fråga om oliktyckande

Jag skiljer på mig som spelare och mig som spelledare. Som spelare gillar jag fortfarande inte Adventure!- systemets poäng. Som spelledare ser jag däremot poängen när man har att göra med spelare som är ovana vid att ta initativ.

Vänta, jag tyckte din argumentation med Rising var rätt klar och lättfattlig, men det här begriper jag inte.
Vad tycker du när du är spelare i Adventure! och SL använder systemet för att stödja spelare?

 

[krank]

Re: OT-fråga om oliktyckande

Vad tycker du när du är spelare i Adventure! och SL använder systemet för att stödja spelare?

Det har jag inte varit, men jag skulle tycka ganska illa om 'et. Eftersom det för mig är stödhjul jag inte behöver. De spelare jag har nu däremot är, till skillnad från mig, väldigt ovana vid att ta den typ av initiativ som systemet inbjuder till.

 

[walium]

Flyttad tråd!

Diskussioner om skräckrollspel hör hemma på skräckforumet, dessutom ser vi gärna att ni även fortsättningsvis håller en civiliserad ton i diskussionen.

 

[Svarte Faraonen]

Du behöver inte leta, jag länkar till det längre ned i tråden.

 

[Svarte Faraonen]

Samma system finns i Nemesis, som har fördelen framför UA att det är gratis (samt att det är baserat på ORE, som nog är min favoritregelmotor för tillfället).

 

[Flurtis]

Re: ???

Det är, som jag skrev, ett tämligen intuitivt och flexibelt system. Precis som många generiska dylika.

Japp,men fortfarande uppmuntrar det inte rollgestaltande ett dugg. Inte mer än något annat system.

Forge-spelen är i regel inte särskilt lämpade för utpräglade immersionister, eftersom de dels ofta inkluderar stora mått av spelarmedverkan i handlingen (såsom att spelarna kan skapa sina egna spelledarpersoner, eller att de har någon sorts vetorätt för vad som skall hända), och dels för att de av tradition är tungt metaspeliga, där mycket tid tillägnas åt abstrakta speltekniska avvägningar, och där spelmekaniken är full av metaspelsmoment såsom att jämföra tärningar med varandra, slå om tärningar, ge tärningar till andra spelare, osv.

Det jag snarare syftade på var den system filosofi forgeiter jobbar efter, att anpassa systemet för att lyfta fram den önskade effekten. Oftast samberättande men även andra pryttlar. För den är väll den grundläggande tanken vid sidan av all (o)nödvändig terminologi, att skapa spel.

Så jag antar att du argumenterar för att BRP lyfter fram rollgestaltande genom att inte blanda in metamoment eller pga utav spelarmedverkan. Men det säger ju ingenting om att BRP promotar gestaltande bara att forgeitiska spel hämmar det.

//Flurtis måste säga att han avskyr termen forgeit. Liksom Immersionister eller andra termer som placerar in personer i fack.

 

[krank]

Du har väl bara länkat till själva sidan, http://www.nemesis-system.com/ ? Det jag menar är att den sidan är fruktansvärt svårnavigerad - jag hittar ingenting. Direktlänkar till saker man kan titta på vore hemskt behjälpliga, om du har lust att ta dig den tiden...

 

[PAX]

Du måste vara reggad på sidan för att få ladda ner filer.

Du hittar ett enkelt regelkomplement för CoC tillsammans med ORE i dokumentet Cthulhulike.pdf på sidan.

Sökväg
http://www.nemesis-system.com/up-download-files/cthulhulike/download-2.html

 

[Arfert]

Jag har spelat CoC med många nybörjare, och har väldigt bra erfarenheter av det. Ofta har de efter ett par sessioner ROLLspelat betydligt bättre än erfarnare spelare som kört andra större spel. Det är nånting i spelet upplägg och kampanjen som förmodligen uppmuntrar till just rollspelande, det är lätt att komma under skinnet på sin rollperson. Antagligen för att man spelar figurer som påminner om sådana man sett i gamla filmer, eller nåt...