Krille
Super Moderator
Tja, om de hellre dör är det deras problem
Till att börja med, om vampyrer inte har lust att samarbeta av princip, och därmed dömer sig själva till nästa död... tja, puckon! Som det heter, det finns inga ateister på ett sjunkande skepp, och jag är övertygad om att vampyrer samarbeter till och med mycket bra om solen håller på att gå upp och samarbete är det enda sättet att låta bli att bli stekt sidfläsk.
"Varför skulle det vara mycket lättare att få rollpersonens skräck att kännas hos spelaren i detta fall än i det du beskriver?"
Det är det inte. Att vara rädd för solsken är något totalt artificiellt för spelarens del. Visst, man kan tänka sig att ens rollperson borde vara dödsrädda för det, men man kan inte identifiera sig med känslan eftersom den är totalt främmande annat än för ett fåtal personer som lider av mycket konstiga sjukdomar som innebär extrem överkänslighet för ultraviolett ljus. Det finns en absurdhet i situationen som tar udden av skräckkänslan.
Tortyr och förhör, psykisk som fysisk, är något som man kan identifiera sig med bra mycket lättare. Jag valde just den spelaren som mål för förhörssessionen, eftersom jag visste att han kunde göra den identifikationen (jag valde däremot inte en annan spelare, som har en del hemska upplevelser från Chile i bakfickan, eftersom jag var rädd för att han skulle överreagera - han hade det tillräckligt obehagligt att sitta och lyssna på händelsen ändå).
Skräck är oerhört personligt. Ska en spelare känna skräck så måste man välja både ämne och mål med omsorg. Att bara extrapolera att ens rollperson borde känna skräck just nu kallar inte jag skräck. Möjligen kan jag kalla det för bra rollspel, men målet med skräckrollspel är för min del att skrämma skiten ur spelaren, inte att spelaren ska rollspela en livrädd rollperson.
"Killarna som var spelare 1 och 2 i det här fallet tyckte det var klart obehagligt att bara kunna sitta och vänta medan jag och spelledaren var i andra rummet och spelade vad jag gjorde (jag hade inte en aning om vad som hänt dem)."
Tja, hade jag spelat 1 eller 2 så hade jag inte tyckt det var obehagligt. En utmaning, kanske. Jävligt trist att vänta, definitivt. Men inte obehagligt eller skrämmande. Däremot hade jag försökt rollspela livrädd så gott jag hade kunnat, men jag hade inte varit rädd.
"Om du inte alls lyckas leva dig in i en situation där din rollperson löper en uppenbar risk att snart vara död så är det enligt min mening inte spelet Vampires fel."
Det är en sak att leva sig in i sin roll och spela livrädd. Det är en annan sak att faktiskt vara livrädd. Och om målet med skräcken i Vampire är att spela livrädd... sorry, då väljer jag hellre Cthulhu. Där blir i alla fall jag rädd.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
Till att börja med, om vampyrer inte har lust att samarbeta av princip, och därmed dömer sig själva till nästa död... tja, puckon! Som det heter, det finns inga ateister på ett sjunkande skepp, och jag är övertygad om att vampyrer samarbeter till och med mycket bra om solen håller på att gå upp och samarbete är det enda sättet att låta bli att bli stekt sidfläsk.
"Varför skulle det vara mycket lättare att få rollpersonens skräck att kännas hos spelaren i detta fall än i det du beskriver?"
Det är det inte. Att vara rädd för solsken är något totalt artificiellt för spelarens del. Visst, man kan tänka sig att ens rollperson borde vara dödsrädda för det, men man kan inte identifiera sig med känslan eftersom den är totalt främmande annat än för ett fåtal personer som lider av mycket konstiga sjukdomar som innebär extrem överkänslighet för ultraviolett ljus. Det finns en absurdhet i situationen som tar udden av skräckkänslan.
Tortyr och förhör, psykisk som fysisk, är något som man kan identifiera sig med bra mycket lättare. Jag valde just den spelaren som mål för förhörssessionen, eftersom jag visste att han kunde göra den identifikationen (jag valde däremot inte en annan spelare, som har en del hemska upplevelser från Chile i bakfickan, eftersom jag var rädd för att han skulle överreagera - han hade det tillräckligt obehagligt att sitta och lyssna på händelsen ändå).
Skräck är oerhört personligt. Ska en spelare känna skräck så måste man välja både ämne och mål med omsorg. Att bara extrapolera att ens rollperson borde känna skräck just nu kallar inte jag skräck. Möjligen kan jag kalla det för bra rollspel, men målet med skräckrollspel är för min del att skrämma skiten ur spelaren, inte att spelaren ska rollspela en livrädd rollperson.
"Killarna som var spelare 1 och 2 i det här fallet tyckte det var klart obehagligt att bara kunna sitta och vänta medan jag och spelledaren var i andra rummet och spelade vad jag gjorde (jag hade inte en aning om vad som hänt dem)."
Tja, hade jag spelat 1 eller 2 så hade jag inte tyckt det var obehagligt. En utmaning, kanske. Jävligt trist att vänta, definitivt. Men inte obehagligt eller skrämmande. Däremot hade jag försökt rollspela livrädd så gott jag hade kunnat, men jag hade inte varit rädd.
"Om du inte alls lyckas leva dig in i en situation där din rollperson löper en uppenbar risk att snart vara död så är det enligt min mening inte spelet Vampires fel."
Det är en sak att leva sig in i sin roll och spela livrädd. Det är en annan sak att faktiskt vara livrädd. Och om målet med skräcken i Vampire är att spela livrädd... sorry, då väljer jag hellre Cthulhu. Där blir i alla fall jag rädd.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"