Nekromanti COC Modern-äventyr för få personer
- Thread starter DanielSchenström
- Start date
DanielSchenström
Swashbuckler
Re: Skräck ska vara friform
Men då tappar du övverraskningseffekten. Säg att ni ska köra CoC och låt dem tro att det är nåt Cthulhianskt på gång, reverse psychology du vet, tvärtomversionen av att använda en annan genre för att köra skräck.
Men då tappar du övverraskningseffekten. Säg att ni ska köra CoC och låt dem tro att det är nåt Cthulhianskt på gång, reverse psychology du vet, tvärtomversionen av att använda en annan genre för att köra skräck.
Rising
Vila i frid
Re: Friform och Systemlöst...
"Alltså, jag menar att termen i sig är missvisande som ord, dvs dålig, inte dålig som beskrivande av något om man vet vad systemlöst rollspel innebär."
Det beror på att vi har olika åsikter om vad "system" resp. "rollspel" betyder. För mig är "system" innehållet i en rollspelsbok (förutom spelledartips och kapitlet som förklarar vad rollspel är) medan "rollspel" är en sysselsättning där man gestaltar roller.
"Precis. Systemlöst, inga regler alls. Inget sammanbindande system, annat än spelledaren och spelarna och deras uppfattning av vad som kan och bör hända."
Tja, om man spelar med en befintlig världsbeskrivning kan jag förstå att det finns ett samförstånd ("aha, jag kan inte trolla för att jag har järn på mig, okej."), men om man spelar i en nypåhitttad värld så finns ju inte det samförståndet. ("vadå? Det är klart att jag kan kasta besvärjelser trots att jag har en helrustning av järn på mig!!!")
Det där är vad jag kallar för skillnaden mellan friform och systemlöst. När man spelar friform så bygger man fortfarande på ett befintligt system (=naturlagarna som gäller i rollspelet), medan systemlöst är en helt ny uppsättning naturlagar. Om jag skulle spela gamla DoD utan några regler så skulle det fortfarande kunna finnas nekromantiker, animister och elementarmagiker. De är textregler, och finns kvar även om man tar bort reglerna för sannolikhet.
/Riz
"Alltså, jag menar att termen i sig är missvisande som ord, dvs dålig, inte dålig som beskrivande av något om man vet vad systemlöst rollspel innebär."
Det beror på att vi har olika åsikter om vad "system" resp. "rollspel" betyder. För mig är "system" innehållet i en rollspelsbok (förutom spelledartips och kapitlet som förklarar vad rollspel är) medan "rollspel" är en sysselsättning där man gestaltar roller.
"Precis. Systemlöst, inga regler alls. Inget sammanbindande system, annat än spelledaren och spelarna och deras uppfattning av vad som kan och bör hända."
Tja, om man spelar med en befintlig världsbeskrivning kan jag förstå att det finns ett samförstånd ("aha, jag kan inte trolla för att jag har järn på mig, okej."), men om man spelar i en nypåhitttad värld så finns ju inte det samförståndet. ("vadå? Det är klart att jag kan kasta besvärjelser trots att jag har en helrustning av järn på mig!!!")
Det där är vad jag kallar för skillnaden mellan friform och systemlöst. När man spelar friform så bygger man fortfarande på ett befintligt system (=naturlagarna som gäller i rollspelet), medan systemlöst är en helt ny uppsättning naturlagar. Om jag skulle spela gamla DoD utan några regler så skulle det fortfarande kunna finnas nekromantiker, animister och elementarmagiker. De är textregler, och finns kvar även om man tar bort reglerna för sannolikhet.
/Riz
DanielSchenström
Swashbuckler
Re: Friform och Systemlöst...
"Det beror på att vi har olika åsikter om vad "system" resp. "rollspel" betyder. För mig är "system" innehållet i en rollspelsbok (förutom spelledartips och kapitlet som förklarar vad rollspel är) medan "rollspel" är en sysselsättning där man gestaltar roller."
Jag återkallar återigen rollspelsriksdagens uppmärksamhet till motionen om en rollspelsordbok.
"Det beror på att vi har olika åsikter om vad "system" resp. "rollspel" betyder. För mig är "system" innehållet i en rollspelsbok (förutom spelledartips och kapitlet som förklarar vad rollspel är) medan "rollspel" är en sysselsättning där man gestaltar roller."
Jag återkallar återigen rollspelsriksdagens uppmärksamhet till motionen om en rollspelsordbok.
Lira Kult (aningen ot)
... som dock måste medge att det en gång räckte med att säga "imorgon skall vi spela Kult" för att alla spelare skulle komma perfekt in i den stämning som jag ville åt. Alla var beredda på skräck, och taggade varandra för att det skulle bli så bra som möjligt. Dessutom var det lite läskigt att lira Kult överhuvudtaget.
Det var ju den där effekten som jag siktade mot förut!
... som dock måste medge att det en gång räckte med att säga "imorgon skall vi spela Kult" för att alla spelare skulle komma perfekt in i den stämning som jag ville åt. Alla var beredda på skräck, och taggade varandra för att det skulle bli så bra som möjligt. Dessutom var det lite läskigt att lira Kult överhuvudtaget.
Det var ju den där effekten som jag siktade mot förut!
Re: trapped
Jag uppskattar att låtsas. annars skulle jag inte spela rollspel. Men jag uppskattar att låtsas lite fler saker än en enda känsla spelmöten igenom.
Eh, jaha? Vad ska jag säga? Att jag också gör det? Skräck är väl knappast en känsla, snarare ett känslotillstånd. Nåja, skräckrollspel är väl lika innehållsrikt rent känslomässigt som alla andra rollspel. Det är dock en genre som jag tycker inbjuder till känsloutlevelse i kanske högre grad än de flesta andra genrer. Skräckrollspel har en tendens att bli mer psykologiskt djuplodande än andra spel, kanske på grund av att man tvingas filosofera kring själva skräcken. Jag vågar påstå att du genom att koppla "skräck" till upplevelsen av att "vara rädd" så gör du här ett felslut som leder till uppfattningen att man spelar skräck för att vara rädd. Naturligtvis är det itne enbart så. Man spelar skräckrollspel för att spela en roll, det är bara miljön som är färgad av Skräck - jag och Rising har debatterat det där fram och tillbaka.
Spelar jag andra rollspel kan jag spela rädd också, men fokuset ligger inte på att spela en person som går runt och blir skrajj hela tiden. fokuset ligger på att rollspela en person.
Så även i skräckrollspel. Du kanske tycker det är mindre kul men jag är uppenbarligen inte ensam om att gilla skräckrollspelen, så de har väl antagligen någon form av "appeal" för fler än mig. Som sagt så handlar inte skräckrollspel om att vara rädd hela tiden, däremot att ställas inför vissa fasor som antagligen genererar rädsla. Vilket i sin tur leder till psykologiserandet etc.
Jag har aldrig gått in i en roll så djupt att jag glömmer vem jag själv är. Och så länge jag kommer ihåg vem jag själv är så tänker jag alltid själv, inte bara för min roll.
Tro det eller ej, jag har aldrig heller fastnat i en roll och glömt vem jag var (Didi skulle må då!). Men jag förmår att med fantasins hjälp distansiera mig från mig själv och "bli" rollpersonen för stunden. I rollspelet agerar jag därför i enlighet med min roll, utanför som mig själv. För mig skulle ett annat förhållningssätt vara fullkomligt ointressant. omd et gör mig arrogant att jag ställer sådana krav på mig själv som sl och på mina spelare so be it. Den som inte gillar det slipper spela med mig. För mig innebär rollspel att man tar en roll och spelar den. Inte att man spelar sig själv som i en roll, om distinktionen uppfattas.
Yatzy tycker jag inte om eftersom man är tvungen att slå så mycket tärningar. Counterstrike är sällsynt tråkigt. Jag ser inte alls hur man kan jämföra rollspelande med dem bara för att en rollspelare (jag) klarar av att tänka på fler plan samtidigt.
Yatzy kan vara kul. Counterstrike kan vara kul. Jämförelsen gällde ointresset att sätta sig in i en roll. Oavsett om du kan "tänka på flera plan samtidigt" låter det rätt mycket som att du är ointresserad av att spela ut rollen och istället förblir dig själv.
Bara för att jag inte gillar spel som försöker vara skräck så betyder det inte att jag inte kan sätta mig in i en roll. Vilket du verkar anta.
Tja, det var ditt sätt att uttrycka dig som fick mig att tro att du tyckte att det var ointressant. Om jag upprört dig ber jag om ursäkt. Ett framtida tips till alla möjliga kombattanter är att inte sky hårdhänt debatteknik mot Ghoulz. Det gör mig inte så mycket.
Jag uppskattar att låtsas. annars skulle jag inte spela rollspel. Men jag uppskattar att låtsas lite fler saker än en enda känsla spelmöten igenom.
Eh, jaha? Vad ska jag säga? Att jag också gör det? Skräck är väl knappast en känsla, snarare ett känslotillstånd. Nåja, skräckrollspel är väl lika innehållsrikt rent känslomässigt som alla andra rollspel. Det är dock en genre som jag tycker inbjuder till känsloutlevelse i kanske högre grad än de flesta andra genrer. Skräckrollspel har en tendens att bli mer psykologiskt djuplodande än andra spel, kanske på grund av att man tvingas filosofera kring själva skräcken. Jag vågar påstå att du genom att koppla "skräck" till upplevelsen av att "vara rädd" så gör du här ett felslut som leder till uppfattningen att man spelar skräck för att vara rädd. Naturligtvis är det itne enbart så. Man spelar skräckrollspel för att spela en roll, det är bara miljön som är färgad av Skräck - jag och Rising har debatterat det där fram och tillbaka.
Spelar jag andra rollspel kan jag spela rädd också, men fokuset ligger inte på att spela en person som går runt och blir skrajj hela tiden. fokuset ligger på att rollspela en person.
Så även i skräckrollspel. Du kanske tycker det är mindre kul men jag är uppenbarligen inte ensam om att gilla skräckrollspelen, så de har väl antagligen någon form av "appeal" för fler än mig. Som sagt så handlar inte skräckrollspel om att vara rädd hela tiden, däremot att ställas inför vissa fasor som antagligen genererar rädsla. Vilket i sin tur leder till psykologiserandet etc.
Jag har aldrig gått in i en roll så djupt att jag glömmer vem jag själv är. Och så länge jag kommer ihåg vem jag själv är så tänker jag alltid själv, inte bara för min roll.
Tro det eller ej, jag har aldrig heller fastnat i en roll och glömt vem jag var (Didi skulle må då!). Men jag förmår att med fantasins hjälp distansiera mig från mig själv och "bli" rollpersonen för stunden. I rollspelet agerar jag därför i enlighet med min roll, utanför som mig själv. För mig skulle ett annat förhållningssätt vara fullkomligt ointressant. omd et gör mig arrogant att jag ställer sådana krav på mig själv som sl och på mina spelare so be it. Den som inte gillar det slipper spela med mig. För mig innebär rollspel att man tar en roll och spelar den. Inte att man spelar sig själv som i en roll, om distinktionen uppfattas.
Yatzy tycker jag inte om eftersom man är tvungen att slå så mycket tärningar. Counterstrike är sällsynt tråkigt. Jag ser inte alls hur man kan jämföra rollspelande med dem bara för att en rollspelare (jag) klarar av att tänka på fler plan samtidigt.
Yatzy kan vara kul. Counterstrike kan vara kul. Jämförelsen gällde ointresset att sätta sig in i en roll. Oavsett om du kan "tänka på flera plan samtidigt" låter det rätt mycket som att du är ointresserad av att spela ut rollen och istället förblir dig själv.
Bara för att jag inte gillar spel som försöker vara skräck så betyder det inte att jag inte kan sätta mig in i en roll. Vilket du verkar anta.
Tja, det var ditt sätt att uttrycka dig som fick mig att tro att du tyckte att det var ointressant. Om jag upprört dig ber jag om ursäkt. Ett framtida tips till alla möjliga kombattanter är att inte sky hårdhänt debatteknik mot Ghoulz. Det gör mig inte så mycket.
Re: Skräck ska vara friform
En förutsättning för skräck är, mer eller mindre, att spelarna inte vet vad de kan vänta sig.
Det är ju alltid osäkert VILKEN Great Old one som ska döda en i CoC....
Skämt åsido - förberedelse kan också sägas vara a och o. Tar man sina spelare på allvar satsar man på stämningen istället. Stämningen blir hjälpt av att man säger att man ska spela skräck. Personligen har jag inte haft problemet med att bygga skräck som funkat i system (främst CoC och Kult men även i Vampire). Jag gillar att använda system för att lägga till ett slumpelement och lite risk i spelandet.
En förutsättning för skräck är, mer eller mindre, att spelarna inte vet vad de kan vänta sig.
Det är ju alltid osäkert VILKEN Great Old one som ska döda en i CoC....
Skämt åsido - förberedelse kan också sägas vara a och o. Tar man sina spelare på allvar satsar man på stämningen istället. Stämningen blir hjälpt av att man säger att man ska spela skräck. Personligen har jag inte haft problemet med att bygga skräck som funkat i system (främst CoC och Kult men även i Vampire). Jag gillar att använda system för att lägga till ett slumpelement och lite risk i spelandet.
Re: trapped
Jag ser äventyrskonstruerande som en utmaning mot spelarna lika mycket som mot rollpersonerna. Jag vill att spelarna inte ska känna att de behöver göra nåt idiotiskt som rollpersoner bara för att rollpersonerna är ovetande. Gör man det har man dessutom mer nytta av klichéerna, för då är spelarna så ovana på att man går på såna grepp att de tror att man har nått clever uttänkt.
Fast om man gör så får man inte spela underhållande mellanspel där spelarna psykar ut och dränker sina sorger i absinth och kokain (vilket är rätt dumt jämfört med att åka hem och sova åtta timamr per natt). Jag har faktiskt ingen lust att spela med en sl som vill att jag som spelare ska tänka åt min rollperson. Om min rollperson inte vet något om tarot ska han inte kunna dra några direkta slutsatser av de tarotkort som ligger på en brottsplats för att ta ett drastiskt exempel. När jag författar äventyr ser jag det inte som en utmaning mot spelarna utan som en historia att berätta, vilket man gör tillsammans.
Och liknelsen vid CS var kasnke aningen drastisk, men där har man egentligen precis en utmaning för spelarna. Man slipper liksom sätta sig in särskilt mycket och tänka om utan agerar helt själv utan störande personlighetsdrag etc.
Alla tänker inte som du och ditt sätt är inte bäst.
Jag är medveten om att alla inte tänker som jag, men ingen annan lär ju försvara mina åsikter som jag dessutom vill framföra till nybörjare så att de kanske blir intresserade av rollgestaltning och liknande. Om inte annat så kanske det genererar lite eftertanke och kan influera även andra former av spelande. Däremot är mitt sätt att spela uppenbarligen bäst, eftersom jag spelar så.
Jag ser äventyrskonstruerande som en utmaning mot spelarna lika mycket som mot rollpersonerna. Jag vill att spelarna inte ska känna att de behöver göra nåt idiotiskt som rollpersoner bara för att rollpersonerna är ovetande. Gör man det har man dessutom mer nytta av klichéerna, för då är spelarna så ovana på att man går på såna grepp att de tror att man har nått clever uttänkt.
Fast om man gör så får man inte spela underhållande mellanspel där spelarna psykar ut och dränker sina sorger i absinth och kokain (vilket är rätt dumt jämfört med att åka hem och sova åtta timamr per natt). Jag har faktiskt ingen lust att spela med en sl som vill att jag som spelare ska tänka åt min rollperson. Om min rollperson inte vet något om tarot ska han inte kunna dra några direkta slutsatser av de tarotkort som ligger på en brottsplats för att ta ett drastiskt exempel. När jag författar äventyr ser jag det inte som en utmaning mot spelarna utan som en historia att berätta, vilket man gör tillsammans.
Och liknelsen vid CS var kasnke aningen drastisk, men där har man egentligen precis en utmaning för spelarna. Man slipper liksom sätta sig in särskilt mycket och tänka om utan agerar helt själv utan störande personlighetsdrag etc.
Alla tänker inte som du och ditt sätt är inte bäst.
Jag är medveten om att alla inte tänker som jag, men ingen annan lär ju försvara mina åsikter som jag dessutom vill framföra till nybörjare så att de kanske blir intresserade av rollgestaltning och liknande. Om inte annat så kanske det genererar lite eftertanke och kan influera även andra former av spelande. Däremot är mitt sätt att spela uppenbarligen bäst, eftersom jag spelar så.
Rising
Vila i frid
Re: Lira Kult (aningen ot)
"Det var ju den där effekten som jag siktade mot förut!"
Nja, förlåt, jag förstår nu att du skulle tolka det så, men det här är ett helt annat fenomen. För att förstå vad jag talar om, så tar vi först och åker tidsmaskin en fem-sex år tillbaka. Det var en massa heta debatter kring rollspelshobbyn, och vår förening hade lockat en massa medlemmar som inte var vanliga naturvetar-nördar. De sökte sig framför allt till just Kult, eftersom det var värst. Därför blev det också just Kultspelarna som började med den mest extrema och experimentella friformsspelstilen. Vi var hårdast.
Bland vanligt rollspelsfolk som alltså inte hade någon egentlig koll på vad Kult handlade om, så började det bilda sig alla möjliga konstiga myter och rykten. Det var förvisso några stycken som hade spelat med Kultreglerna men de flesta hade ändå bara lirat ett standardiserat skräckäventyr i stil med vad som fanns till CoC. Det var nästan ingen som hade lirat Kult så som det var tänkt. Det var svårt att hitta insatta Kultspelledare som behärskade spelets tema.
Därför fick man mycket gratis när man spelledde det med nya spelare. De hade en sorts spänd förväntan på att de för första gången i sina liv skulle få spela ett riktigt Kultäventyr och få uppleva allt det där otroliga och gränsöverskridande som det ryktades om.
---
Alltså, inte den effekt som den du pratade om förut. Det man fick gratis var inte igenkänning, utan snarare nyhetens behag. Tanken på att få sina ögon öppnade och få uppleva något man aldrig gjort förut är en rätt häftig känsla.
/Rising
"Det var ju den där effekten som jag siktade mot förut!"
Nja, förlåt, jag förstår nu att du skulle tolka det så, men det här är ett helt annat fenomen. För att förstå vad jag talar om, så tar vi först och åker tidsmaskin en fem-sex år tillbaka. Det var en massa heta debatter kring rollspelshobbyn, och vår förening hade lockat en massa medlemmar som inte var vanliga naturvetar-nördar. De sökte sig framför allt till just Kult, eftersom det var värst. Därför blev det också just Kultspelarna som började med den mest extrema och experimentella friformsspelstilen. Vi var hårdast.
Bland vanligt rollspelsfolk som alltså inte hade någon egentlig koll på vad Kult handlade om, så började det bilda sig alla möjliga konstiga myter och rykten. Det var förvisso några stycken som hade spelat med Kultreglerna men de flesta hade ändå bara lirat ett standardiserat skräckäventyr i stil med vad som fanns till CoC. Det var nästan ingen som hade lirat Kult så som det var tänkt. Det var svårt att hitta insatta Kultspelledare som behärskade spelets tema.
Därför fick man mycket gratis när man spelledde det med nya spelare. De hade en sorts spänd förväntan på att de för första gången i sina liv skulle få spela ett riktigt Kultäventyr och få uppleva allt det där otroliga och gränsöverskridande som det ryktades om.
---
Alltså, inte den effekt som den du pratade om förut. Det man fick gratis var inte igenkänning, utan snarare nyhetens behag. Tanken på att få sina ögon öppnade och få uppleva något man aldrig gjort förut är en rätt häftig känsla.
/Rising
DanielSchenström
Swashbuckler
Re: trapped
"Jag har faktiskt ingen lust att spela med en sl som vill att jag som spelare ska tänka åt min rollperson. Om min rollperson inte vet något om tarot ska han inte kunna dra några direkta slutsatser av de tarotkort som ligger på en brottsplats för att ta ett drastiskt exempel."
Och som spelare blir jag närmast förnärmad om spelledaren inte tror att min kunskap trots allt ligger under min rp. Åh, hål i nacken, nä vampyrer känner jag inte till. Klicheerna får gärna finnas där som villospår men inte vara som de brukar, det blir bara tråkigt. Inlevelse i all ära men min suspension of disbelief bryts av uppenbarheter av det slaget. Det betyder inte att jag rollar ut och förstör för mina medspelare, men det betyder att jag tycker att det är fånigt/dåligt.
Rollspel för mig är inte bara en utmaning för min rollperson utan för mig själv som spelare också.
"Och liknelsen vid CS var kasnke aningen drastisk, men där har man egentligen precis en utmaning för spelarna. Man slipper liksom sätta sig in särskilt mycket och tänka om utan agerar helt själv utan störande personlighetsdrag etc."
Personlighetsdragen är en del av charmen, men som jag skrev ovan så försvinner suspension of disbelief och det vill jag ju inte. Dessutom vill man ofta sätta sig in ofta. Det närmaste man kommer CS i ett rollspel skulle vara att spela viljelösa soldatdrönare med återspawningsfunktion på små områden och klara uppdrag. Men då kan man strunta i rollspelen och köra ett strategispel istället.
(Och vill man åt fps-skjutande så finns det en lång rad med spel som är roligare.)
"Däremot är mitt sätt att spela uppenbarligen bäst, eftersom jag spelar så."
Nej, uppenbarligen är ditt spel bäst att spela för dig då du anser dig ha funnit det bästa sättet att spela på. Semantik, weeee.
"Jag har faktiskt ingen lust att spela med en sl som vill att jag som spelare ska tänka åt min rollperson. Om min rollperson inte vet något om tarot ska han inte kunna dra några direkta slutsatser av de tarotkort som ligger på en brottsplats för att ta ett drastiskt exempel."
Och som spelare blir jag närmast förnärmad om spelledaren inte tror att min kunskap trots allt ligger under min rp. Åh, hål i nacken, nä vampyrer känner jag inte till. Klicheerna får gärna finnas där som villospår men inte vara som de brukar, det blir bara tråkigt. Inlevelse i all ära men min suspension of disbelief bryts av uppenbarheter av det slaget. Det betyder inte att jag rollar ut och förstör för mina medspelare, men det betyder att jag tycker att det är fånigt/dåligt.
Rollspel för mig är inte bara en utmaning för min rollperson utan för mig själv som spelare också.
"Och liknelsen vid CS var kasnke aningen drastisk, men där har man egentligen precis en utmaning för spelarna. Man slipper liksom sätta sig in särskilt mycket och tänka om utan agerar helt själv utan störande personlighetsdrag etc."
Personlighetsdragen är en del av charmen, men som jag skrev ovan så försvinner suspension of disbelief och det vill jag ju inte. Dessutom vill man ofta sätta sig in ofta. Det närmaste man kommer CS i ett rollspel skulle vara att spela viljelösa soldatdrönare med återspawningsfunktion på små områden och klara uppdrag. Men då kan man strunta i rollspelen och köra ett strategispel istället.
(Och vill man åt fps-skjutande så finns det en lång rad med spel som är roligare.)
"Däremot är mitt sätt att spela uppenbarligen bäst, eftersom jag spelar så."
Nej, uppenbarligen är ditt spel bäst att spela för dig då du anser dig ha funnit det bästa sättet att spela på. Semantik, weeee.
Re: trapped
Och som spelare blir jag närmast förnärmad om spelledaren inte tror att min kunskap trots allt ligger under min rp. Åh, hål i nacken, nä vampyrer känner jag inte till.
Det där problemet uppstår inte om man spelar i "vår" värld, där vampyrer finns som en populärkulturell/folkloristisk referens. Att "upptäcka" saker in game som man egentligen vet utanför spelet bygger också på stämningen. Det måste inte betyda att man genast slänger sig på en zombie för att fylla dess mun med salt alternativt tvinga den att titta ut över havet.
Rollspel för mig är inte bara en utmaning för min rollperson utan för mig själv som spelare också.
Jaha. Personligen är jag intresserad av historier. Utmaningar av det här slaget kan man få på så många andra sätt, rollspel är knappast den ultimata formen för dem.
Det närmaste man kommer CS i ett rollspel skulle vara att spela viljelösa soldatdrönare med återspawningsfunktion på små områden och klara uppdrag. Men då kan man strunta i rollspelen och köra ett strategispel istället.
Precis. Vill man ha tankenötter och deckargåtor etc. kan man välja en mängd andra former av spel. De kan ingå även i "mitt" sätt att spela, men rollspel innebär att man tar en annan roll och distansierar sig från sig själv - att spela en roll. Man kan spela på andra sätt också, jag framhåller bara att jag anser att det är onödigt att diskutera stämning och rollspelande då eftersom man frångått rollgestaltningen. Man har helt enkelt inte så mycket att hämta i en diskussion om skräck om man inte tycker det är meningsfullt att spela skräck. Varför diskutera inlevelse om man ändå inte är intresserad?
Nej, uppenbarligen är ditt spel bäst att spela för dig då du anser dig ha funnit det bästa sättet att spela på.
Naturligtvis, det var ju jag som sade det. Att jag dessutom har rätt skadar ju inte.
Och som spelare blir jag närmast förnärmad om spelledaren inte tror att min kunskap trots allt ligger under min rp. Åh, hål i nacken, nä vampyrer känner jag inte till.
Det där problemet uppstår inte om man spelar i "vår" värld, där vampyrer finns som en populärkulturell/folkloristisk referens. Att "upptäcka" saker in game som man egentligen vet utanför spelet bygger också på stämningen. Det måste inte betyda att man genast slänger sig på en zombie för att fylla dess mun med salt alternativt tvinga den att titta ut över havet.
Rollspel för mig är inte bara en utmaning för min rollperson utan för mig själv som spelare också.
Jaha. Personligen är jag intresserad av historier. Utmaningar av det här slaget kan man få på så många andra sätt, rollspel är knappast den ultimata formen för dem.
Det närmaste man kommer CS i ett rollspel skulle vara att spela viljelösa soldatdrönare med återspawningsfunktion på små områden och klara uppdrag. Men då kan man strunta i rollspelen och köra ett strategispel istället.
Precis. Vill man ha tankenötter och deckargåtor etc. kan man välja en mängd andra former av spel. De kan ingå även i "mitt" sätt att spela, men rollspel innebär att man tar en annan roll och distansierar sig från sig själv - att spela en roll. Man kan spela på andra sätt också, jag framhåller bara att jag anser att det är onödigt att diskutera stämning och rollspelande då eftersom man frångått rollgestaltningen. Man har helt enkelt inte så mycket att hämta i en diskussion om skräck om man inte tycker det är meningsfullt att spela skräck. Varför diskutera inlevelse om man ändå inte är intresserad?
Nej, uppenbarligen är ditt spel bäst att spela för dig då du anser dig ha funnit det bästa sättet att spela på.
Naturligtvis, det var ju jag som sade det. Att jag dessutom har rätt skadar ju inte.
Re: Lira Kult (aningen ot)
"Alltså, inte den effekt som den du pratade om förut. Det man fick gratis var inte igenkänning, utan snarare nyhetens behag. Tanken på att få sina ögon öppnade och få uppleva något man aldrig gjort förut är en rätt häftig känsla."
Men resultatet bör ju i praktiken vara ungefär detsamma. Man får spelare som är fett sugna på att få uppleva lite äkta skräck och därmed blir mottagligare.
"Alltså, inte den effekt som den du pratade om förut. Det man fick gratis var inte igenkänning, utan snarare nyhetens behag. Tanken på att få sina ögon öppnade och få uppleva något man aldrig gjort förut är en rätt häftig känsla."
Men resultatet bör ju i praktiken vara ungefär detsamma. Man får spelare som är fett sugna på att få uppleva lite äkta skräck och därmed blir mottagligare.
entomophobiac
Low Prep High Play
Re: Skräck ska vara friform
Poengen er att spelarna aldrig ska veta vad de forventar sig. Oavsett om du spelar CoC, Dungeons & Dragons eller Fuzzy Heroes...
Friform ger oftast en mycket bra grund for skreck, maste jag medge, men samtidigt kan det skapa problem i situationer da saker uppstar som inte tillhor ett scenario eller den bestemmda mallen. Sjelvklart finns det improvisation runt allt, men skillnaden er att ett friformsscenario blir ett toppstyrt scenario. Ibland positivt - ibland negativt. Detta er en veldig balansgang.
Men visst kan jag medge att det ger fordelar att spela skreck i en icke skreckbetonad miljo. Fast det ska inte vara nodvendigt...
Poengen er att spelarna aldrig ska veta vad de forventar sig. Oavsett om du spelar CoC, Dungeons & Dragons eller Fuzzy Heroes...
Friform ger oftast en mycket bra grund for skreck, maste jag medge, men samtidigt kan det skapa problem i situationer da saker uppstar som inte tillhor ett scenario eller den bestemmda mallen. Sjelvklart finns det improvisation runt allt, men skillnaden er att ett friformsscenario blir ett toppstyrt scenario. Ibland positivt - ibland negativt. Detta er en veldig balansgang.
Men visst kan jag medge att det ger fordelar att spela skreck i en icke skreckbetonad miljo. Fast det ska inte vara nodvendigt...
entomophobiac
Low Prep High Play
Re: Stating the obvious
Visst kan man anvenda sig av en regelbok, men i grund och botten er den inte till for att ge "hjelp" utan for att skapa en mall som fungerar som fundament. Huset far man bygga sjelv.
Er inte det vad rollspel gar ut pa?
Visst kan man anvenda sig av en regelbok, men i grund och botten er den inte till for att ge "hjelp" utan for att skapa en mall som fungerar som fundament. Huset far man bygga sjelv.
Rising
Vila i frid
Re: Stating the obvious
"Visst kan man anvenda sig av en regelbok, men i grund och botten er den inte till for att ge "hjelp" utan for att skapa en mall som fungerar som fundament. Huset far man bygga sjelv."
Jag tycker att rollspelsboken viktigaste uppgift är att inspirera. Klarar den inte det så vill jag nämligen inte spela överhuvudtaget, och då bryr jag mig inte om huruvida reglerna är bra eller inte.
Så jag håller inte alls med dig.
Jag vill mycket hellre ha ett rollspel just nu som får mig att säga "wow! kan man göra så här?!" än ett som får mig att säga "Hmm, vilket gediget universalsystem. Det verkar man kunna använda till allt möjligt."
/Rising
"Visst kan man anvenda sig av en regelbok, men i grund och botten er den inte till for att ge "hjelp" utan for att skapa en mall som fungerar som fundament. Huset far man bygga sjelv."
Jag tycker att rollspelsboken viktigaste uppgift är att inspirera. Klarar den inte det så vill jag nämligen inte spela överhuvudtaget, och då bryr jag mig inte om huruvida reglerna är bra eller inte.
Så jag håller inte alls med dig.
Jag vill mycket hellre ha ett rollspel just nu som får mig att säga "wow! kan man göra så här?!" än ett som får mig att säga "Hmm, vilket gediget universalsystem. Det verkar man kunna använda till allt möjligt."
/Rising
entomophobiac
Low Prep High Play
Re: Stating the obvious
Jag pratar om inspiration. Regler er det minst viktiga som finns. Det jag menar er att regelboken inte er en hjelp - det er ett fundament, oavsett om det geller regler eller ett spels verldsbild. Allt riktigt arbete och tolkningsarbete er upp till spelare och spelledare.
Regler er for rollspel vad Newtons fysikregler er for var verkligheten - medium. I det forsta fallet for att beretta en historia och i det andra fallet, Newtons fall, for att forklara logiska sammanhang.
Jag tror vi pratar om samma sak...
Jag pratar om inspiration. Regler er det minst viktiga som finns. Det jag menar er att regelboken inte er en hjelp - det er ett fundament, oavsett om det geller regler eller ett spels verldsbild. Allt riktigt arbete och tolkningsarbete er upp till spelare och spelledare.
Regler er for rollspel vad Newtons fysikregler er for var verkligheten - medium. I det forsta fallet for att beretta en historia och i det andra fallet, Newtons fall, for att forklara logiska sammanhang.
Jag tror vi pratar om samma sak...
DanielSchenström
Swashbuckler
Re: trapped
"Det där problemet uppstår inte om man spelar i "vår" värld, där vampyrer finns som en populärkulturell/folkloristisk referens. Att "upptäcka" saker in game som man egentligen vet utanför spelet bygger också på stämningen. Det måste inte betyda att man genast slänger sig på en zombie för att fylla dess mun med salt alternativt tvinga den att titta ut över havet."
Det stämmer, men i andra världar då? Detta hör också samman med filosofin bakom att skapa världar, hur mycket ska man låta komma från vår värld? Är vampyrer precis likadana där som här? Med mig som SL hade de inte varit det iaf. Då hade jag nog varierat temat så spelarna ska slippa spela ovetande/använda egen kunskap. Alternativt kan de om de känner för det försöka med kors, vitlök och hela baletten, för det hade garanterat inte funkat. Och när de inte funkar brukar de visa en större fruktan för då är både rp och spelare ovissa om vad som behövs.
"Personligen är jag intresserad av historier. Utmaningar av det här slaget kan man få på så många andra sätt, rollspel är knappast den ultimata formen för dem."
Jovisst, om man vill ha olika former av enformiga utmaningar så visst. Men då kan jag kontra med att historier finns det i böcker, serier, på tv och film så rollspel är inte direkt den ultimata formen för dem heller. Vad rollspel har är en chans att själv, som spelledare och själv som spelare, genom sin rollperson påverka vad som händer, att bestämma vad som ska ske.
"men rollspel innebär att man tar en annan roll och distansierar sig från sig själv - att spela en roll."
Kör ni utan spelledare? Rollgestaltning innebär att man tar på sig en roll. Rollspel involverar ofta regler, regelmekanik, en eller flera spelare med en eller flera roller var, samt en spelledare, ofta med fler roller och en berättarroll.
"jag framhåller bara att jag anser att det är onödigt att diskutera stämning och rollspelande då eftersom man frångått rollgestaltningen. "
Så spelledaren spelar inte rollspel när han inte gestaltar en SLP? Stämning är väl alla intresserade av nästan oavsett av spelsätt? Det kan vara spänningen om man ska överleva överfallet på vägen till Silverado, glädjen i att lyckas stoppa greve Ondska från att förgifta Wiens vårbal, eller fruktan för vad det är som skapar de skrapande ljuden i väggarna. Kommer det in saker som jag vet vad det är för nåt, så hur mycket jag än gestaltar min rollperson så blir inte jag rädd på samma sätt som inför det okända. Det blir en utmaning för sl att överraska mig med nya saker.
Och vem är inte intresserad av stämning som sagt? Och finns de här på forumet, eller snackar du om nåt du diskuterat nåt annanstans, för här på skräckforumet är nog alla intresserade i hur man bygger upp, får och behåller främst stämningar av skräck, rädsla och fruktan.
"Man har helt enkelt inte så mycket att hämta i en diskussion om skräck om man inte tycker det är meningsfullt att spela skräck. Varför diskutera inlevelse om man ändå inte är intresserad?"
Och vem är som sagt inte intresserad av det här?
"Naturligtvis, det var ju jag som sade det."
Nåt blir inte sant bara för att nån sagt det.
"Att jag dessutom har rätt skadar ju inte."
Jag anar att din självdistans mäts i pikometrar....
"Det där problemet uppstår inte om man spelar i "vår" värld, där vampyrer finns som en populärkulturell/folkloristisk referens. Att "upptäcka" saker in game som man egentligen vet utanför spelet bygger också på stämningen. Det måste inte betyda att man genast slänger sig på en zombie för att fylla dess mun med salt alternativt tvinga den att titta ut över havet."
Det stämmer, men i andra världar då? Detta hör också samman med filosofin bakom att skapa världar, hur mycket ska man låta komma från vår värld? Är vampyrer precis likadana där som här? Med mig som SL hade de inte varit det iaf. Då hade jag nog varierat temat så spelarna ska slippa spela ovetande/använda egen kunskap. Alternativt kan de om de känner för det försöka med kors, vitlök och hela baletten, för det hade garanterat inte funkat. Och när de inte funkar brukar de visa en större fruktan för då är både rp och spelare ovissa om vad som behövs.
"Personligen är jag intresserad av historier. Utmaningar av det här slaget kan man få på så många andra sätt, rollspel är knappast den ultimata formen för dem."
Jovisst, om man vill ha olika former av enformiga utmaningar så visst. Men då kan jag kontra med att historier finns det i böcker, serier, på tv och film så rollspel är inte direkt den ultimata formen för dem heller. Vad rollspel har är en chans att själv, som spelledare och själv som spelare, genom sin rollperson påverka vad som händer, att bestämma vad som ska ske.
"men rollspel innebär att man tar en annan roll och distansierar sig från sig själv - att spela en roll."
Kör ni utan spelledare? Rollgestaltning innebär att man tar på sig en roll. Rollspel involverar ofta regler, regelmekanik, en eller flera spelare med en eller flera roller var, samt en spelledare, ofta med fler roller och en berättarroll.
"jag framhåller bara att jag anser att det är onödigt att diskutera stämning och rollspelande då eftersom man frångått rollgestaltningen. "
Så spelledaren spelar inte rollspel när han inte gestaltar en SLP? Stämning är väl alla intresserade av nästan oavsett av spelsätt? Det kan vara spänningen om man ska överleva överfallet på vägen till Silverado, glädjen i att lyckas stoppa greve Ondska från att förgifta Wiens vårbal, eller fruktan för vad det är som skapar de skrapande ljuden i väggarna. Kommer det in saker som jag vet vad det är för nåt, så hur mycket jag än gestaltar min rollperson så blir inte jag rädd på samma sätt som inför det okända. Det blir en utmaning för sl att överraska mig med nya saker.
Och vem är inte intresserad av stämning som sagt? Och finns de här på forumet, eller snackar du om nåt du diskuterat nåt annanstans, för här på skräckforumet är nog alla intresserade i hur man bygger upp, får och behåller främst stämningar av skräck, rädsla och fruktan.
"Man har helt enkelt inte så mycket att hämta i en diskussion om skräck om man inte tycker det är meningsfullt att spela skräck. Varför diskutera inlevelse om man ändå inte är intresserad?"
Och vem är som sagt inte intresserad av det här?
"Naturligtvis, det var ju jag som sade det."
Nåt blir inte sant bara för att nån sagt det.
"Att jag dessutom har rätt skadar ju inte."
Jag anar att din självdistans mäts i pikometrar....
Ymir
Liten kantbaron
Re: Friform och Systemlöst...
Med 'friform' avser jag vanligtvis spel i vår värld, alternativt en egenutvecklad kampanjvärld. Men jag borde uttryckt mig klarare, och håller med om att dina definitioner är bättre.
Men det var alltså skräckrollspel i en värld som inte finns i något 'riktigt' rollspel, med eller utan regler, som jag avsåg.
- Ymir, som vidhåller att skräck gör sig allra bäst där man inte väntar sig det.
Med 'friform' avser jag vanligtvis spel i vår värld, alternativt en egenutvecklad kampanjvärld. Men jag borde uttryckt mig klarare, och håller med om att dina definitioner är bättre.
Men det var alltså skräckrollspel i en värld som inte finns i något 'riktigt' rollspel, med eller utan regler, som jag avsåg.
- Ymir, som vidhåller att skräck gör sig allra bäst där man inte väntar sig det.
entomophobiac
Low Prep High Play
Re: Friform och Systemlöst...
Hmm. Bara en fundering:
Kult är för mig inget system utan ett koncept, varför det egentligen inte existerar något sådant som ett Kult system mer än just det som är de facto regelsystem.
Borde inte friform vara en fritt vald "form" av något, medans systemlöst just saknar system?
...
Hmm. Bara en fundering:
Kult är för mig inget system utan ett koncept, varför det egentligen inte existerar något sådant som ett Kult system mer än just det som är de facto regelsystem.
Borde inte friform vara en fritt vald "form" av något, medans systemlöst just saknar system?
...