Nekromanti CoC: Världens sämsta skitspel?

[Rising]

Hö hö

"Varför känns det ändå som att allt du är ute efter är att mucka gräl?"

He he... Jag muckar för att det är roligt. CoC-spelarna är ju sådana fisförnäma stroppar, jag tyckte det skulle bli roligt att ge dem på käften.

Det borde vara mer påhopp åt alla håll tycker jag. Ingen kan få tärningshånglarna att sluta dissa friform och ingen kan få akademikerfjantarna att sluta dissa vampire, så jag tycker det är bäst att bara ta sida hos hackkycklingarna och slå lite åt andra hållet. Jag menar; jag tycker ju faktiskt egentligen inte att vampire är särskilt bra, men jag tar deras parti helt enkelt för att ingen annan gör det på det här stället.

Så länge man inte bara pajkastar (=angriper utan argument, vilket vissa forumsnollor har gjort i den här tråden) så gör man faktiskt en god gärning. Med många argument som talar för och mot alla sidor av en konflikt så får man bättre distans till ämnet.

Det behövs helt enkelt någon som kan sätta viktigpettrarna på plats. De värsta resignerade nördar som finns i hobbyn idag är förstås akademikernördarna, så det är naturligt att jag riktar eggen mot just dem.

"Vi är alla redan fullt medvetna om vad du tycker om Dockskåpsrollspel och det ena med det tredje, men det är ingen anledning att kalla oss för fula och otäcka. Har inte alla hamstrar samma rätt att leva? Kan du inte se att även vi nördhamstrar har hamsterbehov, små darrande hamstertassar, mjuka hamsterögon och våta hamsternosar? VI ÄR OCKSÅ HAMSTRAR, RISING!"

Ni är jättegosiga. Det enda jag ogillar med de värsta av de resignerade nördarna är att de saknar självdistans. Jamenar, de flesta Star Wars-nördar är rätt roliga typer som förstår att de är nördar och kan skratta åt det. Så är det med de flesta subkulturer. När Oasis och andra band började bilda britpop-kulturen så fanns det i england vissa snubbar som var lads och anammade den kulturen till fullo: Att sitta på puben och dricka pints, skråla till refränger och diskutera fotboll, samtidigt som de var musiknördar. Det var kul i början, popsnörena missförstod offsideregeln osv och garvade åt det hela. Det var kul. Sedan tappade de självdistansen och började ta sig själva på allvar, då resignerade kulturen och allt urartade i att man skrek åt de som "inte förstod" och började slåss på krogarna. CoC-nördarna är på samma sätt postironiska och har inte längre kul åt dem själva. Åh, deras mythos är sååå viktigt och bla bla bla med näsan i vädret...

I slutändan kommer de att tacka mig, precis som jag är tacksam mot dem (t.ex. Arcana) som slog min resignerade friformsdedikation ur mig för länge sedan.

Jag tänker på Neil Gaiman, han besökte en gång en fantasy/skräckmässa där talare turades om att berätta om de djupa psykologiska resonemang som låg bakom deras kärlek till Lovecraft. "Fuck all that," säger tecknaren Dave Carson, som (märkbart berusad) avbryter dem och förklarar det hela så här: "I love H.P. Lovecraft because I just like drawing monsters."

Det är den där lilla rösten inom oss som vi aldrig får sluta lyssna på.

Jag älskar Kult först och främst för att jag hatar vanliga människor. Hörde ni? Det där var min lilla dyrbara aversion som talade ur min strupe med sin lilla hamsterröst. Och den hamstern kan jag skratta åt, så pass mycket självdistans har jag.

Vem har sett en resignerad dockskåpsnörd med självdistans?

/Rising
som inte tänker vara mer ödmjuk än han redan varit i den här tråden.

 

[Ghoulz]

Av nördar för nördar?

Jag har en poäng, men först måste jag fråga vad du menar med "skeva modeller från Nietzsches tankevärld". Upplys mig!

CoC är ett investigatorspel och har därför ofta en mycket HOPPFULL stämning: Rollpersonerna har ju ett mål; de har ju något att göra! De är inte offer, de är intiativtagare i äventyren som rollspelet cirkulerar kring. Strunta i eventuellt ovidkommande budskap som bara finns uppklistrad i världen som en tunn tapet, det är vad spelet verkligen handlar om som är det viktiga. Det andra må vara godis för nördarna, men det är inte viktigt.

Det där har jag ALDRIG varit med om, och det går direkt emot vad jag uppfattar som schablonbilden av CoC - man möter monster, man blir galen och man dör. Visst konfronterar man mythos - men det hela visar sig alltid slutligen vara tämligen meningslöst i den stora kosmiska cykeln. Precis som i Lovecrafts verk. När stjärnorna står rätt kommer Cthulhu att vakna och världen som vi känner den kommer gå under. Den oundvikliga katastrofen är för mig kärnan i hela Lovecrafts värld.

Tar du av dig nördglasögonen så ser du det själv, klart och tydligt, att när man bedömer CoC utan att använda ens nördkunskaper så framstår det som något ganska olikt vad det utger sig för att vara. Det som ändå finns kvar är just det otidsenliga och det oengagerande. Det resignerade.

Då har vi två frågor:

1. Tog du av dig DINA nördglasögon innan du bedömde CoC? Eller bedömde du det utifrån dina förkunskaper, din smak och din idévärld? Var det dina eller mina eller vår average Blixt-Anders idé om CoC som avgjorde tonen i ditt inlägg?

2. VARFÖR ska jag bortse från mina tankar och min idévärld när jag bedömer CoC? KAN jag ens göra det? Vad är poängen? Är det alls, i enlighet med din idé om nördighet, möjligt att bedöma CoC utan nördkunskaper? Det är väl så att ett specialintresse krävs? Om man inte läst Borges "There are more things..." som dedikeras till Lovecraft - men det förutsätter antagligen att man är litteraturnörd, och det är ju inte särskilt mainstream.

Du är nämligen en resignerad akademikernörd.

Tja, om specialintressen och insikter i annat än mainstreamkulturens Bingolotto- och Friends-konsumtion överlag innebär nördighet så visst - guilty as charged. Men det fäller ju hela ditt resonemang. För din "skeva modell" med resignation och aversion ser jag som en direkt produkt av idén om ett kulturellt eller intellektuellt eller politiskt eller whatever avantgarde som går före och förändrar och nyskapar och what-have-you. Problemet är bara att de bägge företeelserna inte kan skiljas från varandra. Resignation är en förutsättning för aversion och vice versa. För att visa aversion måste man först känna en resignation inför det bekanta, för att känna resignation måste man känna en aversion mot det bekanta. Hönan och ägget. Om du funderar ett varv till kanske du inte dömer ut resignationen så våldsamt.

Ni lever i en egen värld av poststrukturalister och franska intellektuella, precis som Star Wars-nördarna lever i en egen värld av Gamorreans, Sarlaccs och Mon Calamaris.

Inte riktigt "precis som". Men okej, visst, jag lever i en värld befolkad av franska intellektuella. Bland annat. Men det är inte exakt samma sak som nördighetens Xanadu. Poststrukturalism är något som berör det intellektuella livet i vår samtid, något som kopplar nördighetens verkligheter till det sjudande intellektuella livet, visserligen, men ändå det som i så fall utgör länken. Poststrukturalismen inspirerar och genererar kulturell och politisk praktik, intresserar sig för våra sociala verkligheter och vårt liv.

Jag har därför svårt att helt och fullt köpa liknelsen mellan intellektuella och nördar, även om jag förstår din poäng. Jag är fullt medveten om att franska filosofer och referenser till essäer faller platt i de flesta sammanhang. Här tycker jag dock att det är relevant eftersom de effektiv motsäger din idé om att de inte säger "oss" någonting i "vår" samtid (som uppenbarligen inte kan vara "vår" eftersom vi tydligen betraktar den ur olika nördighetssammanhang som styr vår verklighetsuppfattning - se där vilken poststrukturalistisk analys signerad Rising). Kanske finns det dessutom någon som tycker det är intressant. Själv gillar jag att kombinera mina intressen på det vis som jag har möjlighet att göra här.

Och eftersom du finner det värt besväret att skriva ett fullkomligt irrelevant inlägg på ett gudsförgätet forum dedikerat till den hopplösaste av nördhobbies gissar jag att du är längre ut i det uppgivna nördträsket än vad du törs erkänna med dina lilla bekännelse vad det gäller Galago. Jag kan bara tolka det som en ansats att "rädda" skräckrollspelandet, och det är väl att resignera om något? "Gör något nytt, så låter sig något nytt sägas därom" som Schlegel (eller var det Novalis?) uttryckte det. Om ditt inlägg vore ett utslag av det du vill kalla "aversion" skulle du snarare ha ett helt nytt rollspel att presentera. Som vi resignanter kunde skjuta i sank.

Jag hoppas att du redan var medveten om det och har lite självdistans

Genom att använda dina begrepp och delvis ge dig rätt utifrån dem innan jag plockade isär dem hoppas jag att jag har visat något ditåt. Annars är det väl synd om mig. Stackars mig som har det så jobbigt i så fall.

Du är nästan som en parodi på en akademiker; du ordbajsar, du namedroppar, du bygger dina åsikter på andras argument och du förlitar dig till alldeles för stor del på din bildning.

"Ordbajsar" är bara ett annat sätt att säga att man inte förstår. Men det är okej, Rising, bara man erkänner det. Namedropping och att bygga sina argument på externa källor ser jag inte som ett svaghetstecken, snarare på medvetenhet. det förutsätter visserligen en viss bildning, och det är tydligen ett skällsord här. "Bildad".

Och där står vi med din analys av CoC.

Då måste jag fråga mig vilka av mina kopplingar mellan CoC och vår samtid som du bemötte? Eller var du för upptagen med att vara "elak"?

 

[Storuggla]

Re: Hö hö

"Jag muckar för att det är roligt. CoC-spelarna är ju sådana fisförnäma stroppar, jag tyckte det skulle bli roligt att ge dem på käften."

Jag ska försöka att inte vara stropp eller fisförnäm i fortsättningen då...


Storuggla, gömmer sitt CoC

 

[Troberg]

Krille pratar goja

Troberg vajar i Tyskland

Med tanke på att jag är i Borlänge just nu så kan jag bara tacka för er tilltro till min utrustning, men så välutrustad så att jag kan vaja i Tyskland ända från Borlänge är inte ens jag.

Nu måste jag fråga vad du menar med "budskap". Just nu verkar det som att du menar en vattentät ståry, men jag har alltid trott att ståryn är det som bär fram budskapet. Sen må ståryn vara vattentät eller inte.

Personligen anser jag att en vattentät story är det minst viktiga i skräck. Får spelarna reda på så mycket att de kan bedöma om den är vattentät eller inte så vet de så mycket att skräckstämningen försvinner.

Nu kan jag inte tala för dig, men jo. För mig finns nerven fortfarande där. Cthulhu hade inte varit ett spel som jag plockat fram ur spelhyllan igen och igen om det inte hade haft det.

Jag får väl till slut ta och deklarera min ståndpunkt när det gäller Cthulhu. Jag gillar Cthulhu, men inte för skräcken. Jag gillar detektivandet, noir-känslan och tidsperioden. Det är alltför svårt att ge en riktig skräckkänsla med de adjektivdrypande fasorna vars namn inte kan uttalas, andra spel gör skräck bättre.

Personligen tycker jag att det är lika svårt att göra ett spel för skräck som det är att göra ett för humor. Man kan inte regelmässigt skapa skräck eller skratt. Det är svårt att göra en värld som konsekvent funkar för att förmedla dessa känslor. Vissa har lyckats, men de flesta kräver väldigt mycket av spelledaren.

Så vad gör jag då när jag vill spelleda skräck?

Jag brukar ha ett bra scenario, som i sig klarar av att förmedla den stämning jag vill förmedla. Sedan plockar jag fram GURPS som regelsystem (naturligtvis med mina modifikationer, att använda ett omodifierat spelsystem är som att inte trimma en moped) eftersom jag tycker att det beskriver karaktärerna tillräckligt bra för att ge den koppling till dem som behövs för att man ska känna skräcken tillsammans med karaktären. Sedan gör jag karaktärer. Jag försöker alltid ha färdiga karaktärer till skräck, det finns inget som kan sabba stämningen som en malplacerad eller humoristisk karaktär. Jag försöker också spela med en relativt liten grupp, annars blir det lätt för mycket tjatter som sabbar stämningen.

Det brukar funka skapligt.

 

[Nightowl]

Re: Wha' evah, liksom

Ditt kategoriska fördömande av nördigheten slår nog rätt hårt mot rätt många. Ungefär som om det inte skulle *gå* att ha roligt trots att man var nörd.

*rycker på axlarna*

De ivrigaste homofoberna brukar vara riktigt fega homos som inte vågar komma ut.

*rycker på axlarna*

Erik

 

[Troberg]

Re: Wha' evah, liksom

De ivrigaste homofoberna brukar vara riktigt fega homos som inte vågar komma ut.

Det var modigt av dig att erkänna det, det innebär ju att exempelvis George W Bush och pastor Falwell (?) är på din sida av staketet...

 

[Rising]

Broberg lajvar som en kysk and

"Själv blir jag mest distraherad av budskapen."

Jaså, jag lägger knappt ens medvetet märke till dem förrän efter att jag börjat analysera det hela. Om ett spel har ett riktigt angeläget koncept så träffar det mig utan att jag behöver tänka efter. Precis som att jag tror att man under kalla kriget inte riktigt funderade över hur de samtida böckerna och filmerna kommenterade tidsandan. De beskrev ju bara den verklighet som de levde i, så "budskapet" riktades mot hjärtat istället för att gå den långa omvägen via hjärnan.

Jag märker nu, idag, att de flesta av mina kultkampanjer före milleniet handlade om närstående domedag och undergång. Jag var en av de riktigt lurade typerna som trodde att Y2K-buggen skulle ge fruktansvärda konsekvenser. He he. Men alltså, på den tiden tänkte jag ju inte "hmm, jag ska skriva ett äventyr som kommenterar vår tids fin de siècle-anda..." utan det bara blev så.

"Nu måste jag fråga vad du menar med "budskap"."

Well, jag har faktiskt försökt undvika ordet "budskap" i den här tråden, då jag tycker det låter för medvetet. Men okej, här menade jag att förmedla något överhuvudtaget förutom just skräck via ren och pur skräckteknik. Suspense och surprise. Om Hitchcock hade varit spelledare hade han säkert spellett skräck oavsett vad han körde för rollspel.

/Rising

 

[Krille]

Bobby Ewing styckmördad!

"Jag märker nu, idag, att de flesta av mina kultkampanjer före milleniet handlade om närstående domedag och undergång. Jag var en av de riktigt lurade typerna som trodde att Y2K-buggen skulle ge fruktansvärda konsekvenser."

Ummm... jag hade förmodligen retat mig blå på att det var ännu ett risingskt armageddon-äventyr. Du vet, det är ungefär som att filmer alltid kommer i par: ett effektspektakel som ingen kan undvika och en mer undanskymd film som ingen lägger märke till om samma tema. "Kevin Hood" och "The Other Robin Hood", till exempel, eller "Armageddon" och "Deep Impact", eller "Volcano" och "Dante's Peek", eller "Deep Space 9" och "Babylon 5"...

För min del blir det mest ännu en uppgiven suck om att alla alltid följer trenden och att ingen gör något nytt och eget. Det är väl en bidragande orsak till varför jag föredrar Cthulhu framför Vampire - Cthulhu kom trots att konceptet "skräckrollspel" var i det närmaste okänt. Vampire kom för att det var inne med skräckrollspel och vampyrer.

 

[Eksem]

Re: Yxtroll i Bayern

Jag har då aldrig sett på rollspelande som en subkultur av samma typ som punk/hiphop/bebop eller whatever. Emedan hiphopen är rätt smal vad det gäller dresscode, sysselsättning och attityd och därmed blir en livsstil är rollspelande intet mer än en hobby som egentligen inte har några gemensamma drag hos dess utövare. Eskapism är inte ett intresse eller drag, det är ett behov.

Rollspelens försäljningssiffror beror inte på att rollspelen är döende (Nobilis! Munchhausen! Profundis!) utan på att möjligheterna till eskapism är fler.

 

[Rising]

Re: Av nördar för nördar?

"först måste jag fråga vad du menar med "skeva modeller från Nietzsches tankevärld"."

Nietzsche är som sämst när han är lätt att citera. Han påminner om mig i det avseendet, då jag ofta låter mina resonemang presentförpackas i små nätta termer såsom "dockskåpsrollspel" och "prestationsrollspel", vilka är fattigare än tankegångarna som födde dem. Det jag tyckte var "skevt" med ditt användande av Nietzsches termer var mest hur du inflikade dem:

"För mycket logik (apollonisk konst) och för lite känsla (dionysisk konst)."

...då jag inte såg någon anledning till att det skulle ha blivit sämre utan dem.

---

"Det där har jag ALDRIG varit med om"

...aldrig varit med om att rollpersonen är en investigator?

"Visst konfronterar man mythos - men det hela visar sig alltid slutligen vara tämligen meningslöst i den stora kosmiska cykeln."

Well, det är DnD också -det finns alltid någon/något bättre än du och förr eller senare så kommer du att dö. Det är vad som händer i själva äventyren jag fokuserar på, och CoC's äventyr skall avklaras precis som DnD's, med rollpersonerna såsom intiativtagare. Cthulluh själv är som mörkret i Eon eller de där antediluvierna i Vampire.

De flesta rollspel har ett domedagskoncept. Det är standard.

"1. Tog du av dig DINA nördglasögon innan du bedömde CoC? Eller bedömde du det utifrån dina förkunskaper, din smak och din idévärld?"

Åh, personligen gillar jag CoC. Det är först när jag tar av mig mina nördglasögon som jag kan konstatera hur långt ifrån angeläget det är.

"VARFÖR ska jag bortse från mina tankar och min idévärld när jag bedömer CoC?"

Det behöver du väl inte göra, lika litet som hip hop'arna behöver se till att vara nyskapande och respektlösa i sin subkultur. Men vår rollspelshobby dör annars, så jag ville mest motivera dem vars maskiner fortfarande drevs av aversion-hamstern.

De som är resignerade och inte kan ta av sina nördglasögon tänker jag inte göra något åt. Jag önskar dem lycka till med sitt, fastän jag förstås hoppas att de inte blir för många.

"Resignation är en förutsättning för aversion och vice versa. För att visa aversion måste man först känna en resignation inför det bekanta, för att känna resignation måste man känna en aversion mot det bekanta. Hönan och ägget. Om du funderar ett varv till kanske du inte dömer ut resignationen så våldsamt."

Jag håller med om att de hör ihop, på så vis att ungdomar har en aversion gentemot det resignerade. Då är min skräckvision att hela rollspelshobbyn blir resignerad och att ungdomar söker sig till helt andra hobbys, och får utlopp för sin aversion där istället. Vad jag gör nu är helt enkelt bara alla "ungdomars" plikt; att hålla igång vår subkulturs aversionshamster så mycket som möjligt så länge som möjligt.

"Poststrukturalismen inspirerar och genererar kulturell och politisk praktik, intresserar sig för våra sociala verkligheter och vårt liv."

Javisst, alla nördar tycker att just deras nörderi är viktigt. Fråga mig om hur jag tycker att konkretisterna har färgat och format vårt moderna språk och därför vår hela föreställningsvärld, så kommer du att få se en nörd som nördar sig ur ett helt annat perspektiv. Inget konstigt med det.

"Jag kan bara tolka det som en ansats att "rädda" skräckrollspelandet, och det är väl att resignera om något? "Gör något nytt, så låter sig något nytt sägas därom" som Schlegel (eller var det Novalis?) uttryckte det. Om ditt inlägg vore ett utslag av det du vill kalla "aversion" skulle du snarare ha ett helt nytt rollspel att presentera. Som vi resignanter kunde skjuta i sank."

Mmm, det kommer. Men precis som att riot grrl-kulturen i lika hög grad lever på att utövarna diskuterar läppstift som att det ges ut Le Tigre-skivor, så är vårt forumsblaj en rätt viktig del av en levande rollspelskultur.

""Ordbajsar" är bara ett annat sätt att säga att man inte förstår."

...well, snarare att man inte vill göra sig förstådd. Jag tycker du ofta förklarar enkla saker på ett krångligt sätt som stänger ute folk ur diskussionerna. Hur många fler än jag och akademikerna känner egentligen till vad "apollonisk" betyder och vad det kommer ifrån?

"Då måste jag fråga mig vilka av mina kopplingar mellan CoC och vår samtid som du bemötte?"

Hoppplösheten, att skräcken skulle komma oombedd och om du vill ha en till så skulle jag väl kunna ta det där med "den opersonliga skräcken" - jag tycker snarare att den är väl biologisk och konkret på sina håll. I BTMOM får man studera Elder Thingsens språk och se hur de begraver sina döda, osv. Då tycker jag Kults suggestiva och ofattbara "monster" är överlägsna. De är liksom inte i närheten av att vara påtagliga, främmande organismer.

/Rising

 

[Rising]

Det är bara en 200 episoder lång dröm.

"Du vet, det är ungefär som att filmer alltid kommer i par: ett effektspektakel som ingen kan undvika och en mer undanskymd film som ingen lägger märke till om samma tema. "Kevin Hood" och "The Other Robin Hood", till exempel, eller "Armageddon" och "Deep Impact", eller "Volcano" och "Dante's Peek", eller "Deep Space 9" och "Babylon 5".."

Tja, det behöver inte göras på ett fantasilöst sätt. Jag tycker Willow är rolig trots att det egentligen är samma koncept som i Star Wars. Jag gillar både Gattaca och Enemy of the State, och jag tycker framförallt att både Dark Knight Returns och Watchmen kommenterar Kalla Kriget på varsitt schysst sätt, trots att de är rätt olika varandra i sin uppbyggnad.

Så om det bara görs snyggt så stör jag mig inte på det. Det är bland annat därför jag tycker Skymningshem in space (eller vad det nu skulle heta) låter så häftigt. Konceptet i grunden är bekant sedan tidigare, men det är lite nytt som kittlar och det gör det bra.

/Rising

 

[Rising]

Re: Yxtroll i Bayern

"Jag har då aldrig sett på rollspelande som en subkultur av samma typ som punk/hiphop/bebop eller whatever."

Hmm, Darling skrev ofta om rollspelshobbyn som subkultur, och det tror jag stämmer. Var det inte Norge-Thomas som träffade en långhårig snubbe med rock ute på stan som frågade honom "du är också rollspelare, va?" -Då vet man att man är en del av en gemensam subkultur!

Det finns många sätt på vilka rollspelare är förutsägbara och homogena. Somethingpositive tar upp ett exempel i den här strippen.

Osv, men alla kan ju ha sin egen åsikt om när en hobby verkligen blir en subkultur, och jag misstänker att vi tycker olika.

Jaja. Det är inte så viktigt, det jag skrivit i den här tråden gäller för "hobbys" likväl som för "subkulturer".

/Rising

 

[Ghoulz]

Ingen ordvits?

Det jag tyckte var "skevt" med ditt användande av Nietzsches termer var mest hur du inflikade dem

Meningen där var väl att lyfta resonemanget från den gängse skräckrollspelsnivån (”hur ska jag skrämma skiten ur mina spelare”) till en mer problematiserande nivå (”hur ska jag bygga en intressant historia som verkligen skrämmer skiten ur mina spelare och väcker tankar”). Lite som i den här tråden.

...aldrig varit med om att rollpersonen är en investigator?

Nej, att detta undersökande skapat en positiv och optimistisk stämning. Det är bara kaos, mörker, undergång, pessimism och död. Fördjävla illa helt enkelt.

Well, det är DnD också -det finns alltid någon/något bättre än du och förr eller senare så kommer du att dö.

Såvitt jag vet så saknar CoC ett koncept som challenge rating. Och visst är det lite som livet i stort – alla ska vi dö (även om jag tycker att det är aningen förmätet att förutsätta att man själv ska dö bara för att alla andra ska det).

De flesta rollspel har ett domedagskoncept. Det är standard.

Och med den breda tolkningen kan man säga att livet självt och därmed alla berättelser bygger på ett domedagskoncept om ändlighet. Men om vi lugnar ned oss och verkligen funderar på det så är nog CoC lite speciellt ur den här synvinkeln. Både Vampire och Kult är ”domedagsspel”, men de erbjuder båda hopp (Vampire – Golconda, en ”verklig” andlighet, Kult – uppvaknande, alternativt i värsta fall Demiurgens återkomst). När stjärnorna står rätt så VAKNAR Cthulhu...

Det är först när jag tar av mig mina nördglasögon som jag kan konstatera hur långt ifrån angeläget det är.

Mindre angeläget än någon annan form av rollspel om man verkligen ifrågasätter dess grundvalar?

Vad jag gör nu är helt enkelt bara alla "ungdomars" plikt; att hålla igång vår subkulturs aversionshamster så mycket som möjligt så länge som möjligt.

Så rollspelshobbyn ”dör” därför att vi genom en sorts traditionalism inte släppt in kidsen? Det är väl knappast så att CoC tar upp någon form av utrymme som kväver nyskapande?

Javisst, alla nördar tycker att just deras nörderi är viktigt.

Ha, det visste jag att du skulle säga. Vilken fullkomlig idioti. Frågan är väl om det handlar om nörderi eller inte. Är politiskt aktiva ungdomar politiknördar? Är författare litteraturnördar? Var går gränsen för nörderi? Star Wars-fans accepterar säkerligen med glädje nördtiteln. Så även George Lucas. Men fråga Edward Said ifall han inte är en poststrukturalistnörd eller kanske Ingemar Bergman om inte hans filmproduktion är ganska nördig egentligen. Jag skulle tro att de inte riktigt skulle hänga med. Nördighet har väl snarare att göra med ett specialintresse som inte direkt relaterar till den ”sociala verkligheten”. Trekkies är nördar, Norén-fantaster är det inte. Det hänger naturligtvis inte på en värdering från min sida (iofs är det rätt kul med Norén, men inte roligare eller tråkigare än Star trek), utan snarare på vad det offentliga samtalet rör sig om. Är man vänd mot det eller mot Mon Calamari?

Fråga mig om hur jag tycker att konkretisterna har färgat och format vårt moderna språk och därför vår hela föreställningsvärld, så kommer du att få se en nörd som nördar sig ur ett helt annat perspektiv. Inget konstigt med det.

Konkretisterna känns då inte speciellt nördigt, om du frågar mig. Snarare skulle jag säga att du har ett obehagligt Ny Demokrati-format perspektiv på intellektuell verksamhet. Med lite populism och hänvisningar till att alla avvikande, svårare resonemang är elitism eller folkförakt kan man komma långt. Istället för en lång diss av CoC vill jag höra hur man kan använda konkretistisk poesi för att skapa bättre rollspelsupplevelser. Eller är det för svårt för oss? Det vore nyskapande om något!

Jag tycker du ofta förklarar enkla saker på ett krångligt sätt som stänger ute folk ur diskussionerna. Hur många fler än jag och akademikerna känner egentligen till vad "apollonisk" betyder och vad det kommer ifrån?

Man kan ju föra ett samtal på flera nivåer. Vissa kanske tilltalas av ambitionen, andra inte. Vissa kanske slår upp och undersöker och vips så är jag en folkbildare. Krångligheten kommer antagligen av att jag befinner mig på en viss abstraktionsnivå i min tankevärld. Kanske är det något dåligt, men det får väl vara så. Om någon tycker att det är ovidkommande kan de ju alltid skita i att läsa mina inlägg.

Hoppplösheten, att skräcken skulle komma oombedd och om du vill ha en till så skulle jag väl kunna ta det där med "den opersonliga skräcken" - jag tycker snarare att den är väl biologisk och konkret på sina håll. I BTMOM får man studera Elder Thingsens språk och se hur de begraver sina döda, osv. Då tycker jag Kults suggestiva och ofattbara "monster" är överlägsna. De är liksom inte i närheten av att vara påtagliga, främmande organismer.

Det opersonliga i CoC-skräcken är ju just att monstren är fullkomligt frikopplade från mänsklig psykologi. Mythos-verkligheten är inte den mänskliga verkligheten. I Kult finns ett kontinuum för det mänskliga medvetandet som sammankopplar det med monstren (t.ex. kan man BLI nefarit), vilket är fullkomligt logiskt då människan egentligen är tillvarons härskare. Mythos är främmande, frånkopplade det mänskliga.

Nu är jag ju rätt förtjust i Kult, så jag kan knappast dissa det för att framhålla CoC:s storhet, men det finns en poäng i att CoC och Kult befinner sig som yttersta positioner på en sorts andlig skala i skräckrollspelsvärlden. I Kult är du en gud som glömt sin gudomlighet. I CoC är du en biologisk organism, och en svag sådan bland mäktigare Andra. Monstren blir därefter. I Kult är monstren mer andliga, eftersom spelet är mer andligt. Men ska vi prata avarter så rymmer ju Kult på tok för många monster (varenda modul innehåller minst femtio nya monster, de som inte är larver eller insekter är dessutom direkt kalkerade på Clive Barkers cenobiter). Till slut finns det inget suggestivt och ofattbart kring Kults monster. De är, helt enkelt, flådda cyborger hela bunten. Gäsp. Eller så kryper och krälar de in under rollpersonens hud och förökar sig där eller göra honom galen. Ännu mera gäsp.

Så återigen tycks vi stå vid ”den eviga sanningen”: Inget skräckrollspel är skräckigt i sig, inget spel är nyskapande i sig, inget spel är bra eller dåligt i sig utan allt kommer att avgöras i spelmötet. Allting handlar om en väl sammansvetsad spelgrupp, en ambitiös sl och vilja. Sedan är smaken delad. Men idén om resignation och aversion hjälper oss knappast vid våra spelmöten. Däremot kan vi, om vi är intresserade av berättarteknik och estetik, ha nytta av såväl nietzscheansk filosofi som konkretistisk poesi. Ska vi prata nyskapande och omdanande av hobbyn är det nog snarare i en konstnärlig ambition än i rollspelararketypiska ”ditt spel är sämre än mitt”-kontroverser vi kan finna en väg.

 

[Rising]

De här var en kul båt, jag tror den driver med oss

"Nej, att detta undersökande skapat en positiv och optimistisk stämning. Det är bara kaos, mörker, undergång, pessimism och död. "

Okej, "positiv och optimistiskt" vet jag väl inte om det är, men det är onekligen mer hoppfullt att vara en intiativtagande investigator än att vara ett hotat offer såsom i Kult.

"Men om vi lugnar ned oss och verkligen funderar på det så är nog CoC lite speciellt ur den här synvinkeln. Både Vampire och Kult är ”domedagsspel”, men de erbjuder båda hopp (Vampire – Golconda, en ”verklig” andlighet, Kult – uppvaknande, alternativt i värsta fall Demiurgens återkomst). När stjärnorna står rätt så VAKNAR Cthulhu..."

När tiden är inne så kommer mörkret i Eon, när som helst så kommer antediluvierna vakna i Vampire och i DoD kan man alltid dra till med ett nytt domedagshot när man så behöver. Där är snarast Kult unik med sina möjligheter att omöjliggöra sitt eget koncept: Vad skulle egentligen hända om mänskligheten blev fri? Man kan inte bygga hur många CoC-äventyr som helst på Cthulhu's ankomst, men alla Kultäventyr kan leda i en riktning mot ökad insikt och klarsynthet.

"Mindre angeläget än någon annan form av rollspel om man verkligen ifrågasätter dess grundvalar?"

Javisst, det tycker jag. Kult och Vampire tog ju så tydligt och reflekterade den verklighet som målgruppen levde i, klart att det då blir mer angeläget (därmed inte nödvändigtvis "bättre") än när man har resignerat redan från början.

"Så rollspelshobbyn ”dör” därför att vi genom en sorts traditionalism inte släppt in kidsen? Det är väl knappast så att CoC tar upp någon form av utrymme som kväver nyskapande?"

Jo, genom det inflytande av resignation som det har över andra skräckrollspel. Du själv tycker ju att skräck är en egen genre som inte får sträcka sig långt från CoC's trygga famn (nutid och något övernaturligt, var det inte så?), se där hur man kan vingklippa en massa möjligheter för nyskapande. Det är förstås inte bara CoC's fel att den förhärskande trenden inom rollspelshobbyn just nu är resignation, men det är tydligast att peka på just CoC för att belysa problemet.

"Ha, det visste jag att du skulle säga. Vilken fullkomlig idioti."

Vilken tur att du inte är en av alla de där skenintellektuella nollorna som lider av arrogans och ett hämningslöst självhävdelsebehov. Då hade jag ju inte förstått att du skämtade alldeles nyss.

"Frågan är väl om det handlar om nörderi eller inte. Är politiskt aktiva ungdomar politiknördar? Är författare litteraturnördar? Var går gränsen för nörderi?"

Jag skulle tro att nörderi best beskrivs såsom "ett intresse som fjärmar en från allmänheten". Musik i sig är ju inte nördigt, och med ett visst musikintresse så blir faktiskt man själv intressant i allmänhetens ögon. När intresset blir för hängivet/obskyrt så fjärmar man sig dock, resignerar och blir en nörd.

Det handlar lite om huruvida man fortfarande kan (och vill) kommunicera med folk.

"Snarare skulle jag säga att du har ett obehagligt Ny Demokrati-format perspektiv på intellektuell verksamhet."

Åh, jag har inget emot intellektuell verksamhet, vad jag däremot inte står ut med är när intelligens ersätts med papegojbildning. När en skenintellektuell person inte förstått det han har läst så kan han inte dela med sig av sina kunskaper utan att referera till verken/författarna. Han bär sin bildning på utsidan, som om det vore en dekal, i ett försök att skyla sin egentliga brist på förståelse och förmåga att bilda egna kunskaper. Det är ett tidens tecken: Idag har man så liten tid att lägga ned på mänsklig kontakt att många vill visa sig dugliga genom att basunera ut sin duktighet så fort och högljutt som möjligt. Man pluggar in de namnkunniga författarna och filosoferna för att kunna droppa deras namn och på så vis kunna stoltsera med sin bildning, och genom att föra sig med ett vokabulär som skjuter över folks huvuden kan man gömma sig från kritik och samtidigt hämta ordentligt med prestigepoäng. (Det är kanske inte så konstigt att de skenintellektuella väljer att namedroppa Nietzsche och Kant för jämnan, men att de håller märkbart tyst om Kirkegaard (som hade något mycket klokt att säga om resignerade akademikernördar, nämligen det här))

"Men ska vi prata avarter så rymmer ju Kult på tok för många monster (varenda modul innehåller minst femtio nya monster, de som inte är larver eller insekter är dessutom direkt kalkerade på Clive Barkers cenobiter). Till slut finns det inget suggestivt och ofattbart kring Kults monster. De är, helt enkelt, flådda cyborger hela bunten. Gäsp"

Jag håller med. De tillför inget, och det är faktiskt mer än nödvändigt med monster redan i själva grundboken. Även där kan man prata om ett rollspel som resignerat.

Men då ska man inte heller glömma att CoC har en del meningslösa monster också, som bara är något stort och konstigt och som fungerar precis som demonerna i fantasyrollspelen. De beskrivs som biologiska varelser; de har ett flippat utseende som krystats fram i förbifarten och ett fullkomligt ointressant beteende som inte sällan är svårt att kombinera med den skräckstämning man vill åt: "jaha, en ofantligt stor fjällig fladdermusfågel med hästhuvud som heter Shantak. Okej, den kommer vi inte använda."

...Men jag tycker det vore orättvist att bedöma CoC ur sitt sämsta perspektiv på det där viset. Det vore som att klaga på Kult för att storstadssamurajen är töntig.

Jag tycker att CoC är ett bra spel. Ett kompetent spel. Bra regler och bra äventyr. Dock tycker jag inte konceptet kan sägas vara angeläget för oss idag. Att de resignerade fortsätter älska det, det är bra, men jag är rädd att det kan påverka framtidens skräckrollspel så att de blir nördiga, oengagerande och frånvända från start. Jag hoppas att någon som deltagit i den här diskussionen kommer föra in ett starkt element av aversion i deras äventyr, även om det saknas i rollspelets själva koncept.

/Rising

 

[Ghoulz]

Re: De här var en kul båt, jag tror den driver med oss

men det är onekligen mer hoppfullt att vara en intiativtagande investigator än att vara ett hotat offer såsom i Kult.

Inte nödvändigtvis, men vi kan enas om att det är mer initiativtagande.

i DoD kan man alltid dra till med ett nytt domedagshot när man så behöver.

Det är just det som är poängen. CoC är apokalyptiskt i sig. I Vampire finns Gud. Han dömde Caine till evigt liv. I CoC är Gud en mänsklig villfarelse. I CoC finns bara icke-mänskliga högre makter, som alla i själva verket är någon sorts biologiska varelser (som existerar i en annan biologisk verklighet, iofs) . Ett sorts ateistiskt universum. Inget yttre metafysiskt hopp alltså.

Man kan inte bygga hur många CoC-äventyr som helst på Cthulhu's ankomst

Där tror jag att du har fel - och det finns ju en oändlig mängd varianter på det där temat. Nyarlathotep, Great Race of Yith, Yog Sothtoth... låter iofs inte så intressant i sig, men variationen kan få utrymme i storyn på ett schysst sätt. Grunvariation kring ett tema av det här slaget behöver inte bli tråkigare än "uppvaknandet" i Kult (som ändå känns mer far fetched - skulle du verkligen vilja sl:a en sådan kampanj?). Naturligtvis kan man inte spela det JÄMT, men so what? Poängen är att CoC har utrymme för både variation i äventyr och seriöst berörande skräck.

Kult och Vampire tog ju så tydligt och reflekterade den verklighet som målgruppen levde i

Hm. Men om CoC saknar något sådant är det väl snarare ett utslag för dess anpassningsbarhet? Om Kult och Vampire är tidigt 90-tal har de ju antagligen mindre att säga oss nu än ett spel som öppnar för mer tidsöverskridande rollspelande?

Du själv tycker ju att skräck är en egen genre som inte får sträcka sig långt från CoC's trygga famn (nutid och något övernaturligt, var det inte så?), se där hur man kan vingklippa en massa möjligheter för nyskapande.

Nja, det där är nog snarare en modifierbar beteckning. "Nutid" känns ju mindre genomtänkt. I själva verket borde det nog vara "vår värld, men ändå inte..." i stil med WoD (som väl tangerar fantasy visserligen) eller Kults värld eller kanske Mythos-världen. Men visst, vi har välr edan kommit fram till att alla genregränser är ytterst flytande och bara tjänar ett syfte så länge folk förstår vad vi menar med deras användning.

men det är tydligast att peka på just CoC för att belysa problemet.

Jo, eftersom det fortfarande förmår uppröra om man jämför med Vampire (vars utgivningstakt tyder på... nyskapande?) som diskuterats här tusen ggr förut. Och alla älskar ju Kult. Min klassiska käpphäst "det hänger inte på spelet utan på speltillfälle" gör sig väl här också. CoC är en stil, precis som Kult eller Eon. Vissa saker låter sig göras, andra inte. Själv spelar jag nu för tiden ganska överskridande mellan klassisk Kult- och CoC-intrig nu för tiden, vilket funkar ganska bra (alltså inte strikt offer-skräck eller investigator-skräck och dessutom inte så frikopplat från mänsklig inverkan som CoC trots allt är).

Vad vill jag egentligen ha sagt? Allt nytt är inte automatiskt bättre, och vissa sanningar tycks vara ganska eviga i skräcksammanhang (i den mån detta sammanhang finns). CoC har funkat som en sorts grundkurs i skräckrollspel för tre generationer rollspelare (typ), vilket inte betyder något annat än "kasta inte ut barnet med badvattnet". Klart att det finns en massa skit som man kan göra sig av med, men hey, efter tjugo år borde de flesta rollspelsvärldar ha åldrats betydligt mer än vad Mythos har gjort.

På något vis känns Mythos som skräckens svar på Midgård. Personligen tycker jag också att MERP är ett jävligt engagerande rollspel. Klart att andra fantasyrollspel också är nyttiga, t.ex. har jag haft kul med Eon då vi spelat mer gråskaliga äventyr med inslag av politisk intrig, men ändå tycker jag att MERP är överlägset när det gäller klassisk äventyrsfantasy. Är det resignation att spela MERP och inte Wheel of Time?

Vilken tur att du inte är en av alla de där skenintellektuella nollorna som lider av arrogans och ett hämningslöst självhävdelsebehov. Då hade jag ju inte förstått att du skämtade alldeles nyss.

Jepp.

Man pluggar in de namnkunniga författarna och filosoferna för att kunna droppa deras namn och på så vis kunna stoltsera med sin bildning, och genom att föra sig med ett vokabulär som skjuter över folks huvuden kan man gömma sig från kritik och samtidigt hämta ordentligt med prestigepoäng.

Låter jobbigt. Men jag kommer ihåg en sak som Horace Engdahl sa på TV en gång (nej, han är ingen större favorit, men just det här var bra) då han blev tillfrågad om det avancerade språket och alla svåra facktermer i hans bok. Han konstaterade då ytterst sakligt att det var precis som högre motorlära - det är svårt, och insatta förstår, men det är bara för att det handlar om svåra saker. Visst finns det intellektuella diskurser som är onödigt tillkrånglade, och det är bra när de kan lösas upp och förenklas (som alla processer som kan förenklas), men det handlar om att kunna göra det på ett vettigt sätt. Jag är inte säker på att jag är rätt man för att göra det, på gott och ont är jag alldeles för förtjust i ord.

Poängen, om du frågar mig, är att svåra saker ibland måste få vara svåra saker. Samtidigt som man vågar ta tag i dem, naturligtvis. Min inställning är att vissa saker måste abstraheras, trots att det blir för svårt för en del.

Och jag hoppas att den där passussen om att skenintellektuella inte förstår vad de läst gäller undertecknad. Det vore rent ut sagt katastrofalt för min image.

Det handlar lite om huruvida man fortfarande kan (och vill) kommunicera med folk.

Alltså är Ingemar Bergman en filmörd och Edward Said en poststrukturalistnörd. Bergmans budksap i filmerna är kanske inte alltid uppenbart, och det tycks mest vara akademiker som intresserar sig för Said. Men handlar inte det här egentligen om begreppet "folk"? Vilka är vårt folk? Jag antar att du här menar en sammanslutning utanför vår grupp "mon calamaris" s.a.s. Det är ju alltid problematiskt och förutsätter gränsdragningar i sig.

Det är kanske inte så konstigt att de skenintellektuella väljer att namedroppa Nietzsche och Kant för jämnan, men att de håller märkbart tyst om Kirkegaard

Hm. Kierkegaard kanske hade en del att säga om konst och berättande under sin estetiska period, vilket jag tyvärr har sämre koll på. Om det är så skulle jag gärna läsa mer, några tips?

Men att kalla Kierkegaard mindre namnkunnig tycker jag är rätt märkligt. Mindre namnkunnig än Kant och Nietzsche, visserligen, men ändå! Kierkegaard är väl ändå en klassisk "pretto-filosof" som med förtjänst läses på caféer iförd svart polotröja rökandes Gauloise (inget ont om Kierkegaard för det)?

Jag håller med. De tillför inget, och det är faktiskt mer än nödvändigt med monster redan i själva grundboken. Även där kan man prata om ett rollspel som resignerat.

Måste man vara så hård? Avarter - javisst - men varken du eller jag bedömer Kult utifrån dessa fläckar, right? Eftersom vi båda är överens om att

Men då ska man inte heller glömma att CoC har en del meningslösa monster också och att ...Men jag tycker det vore orättvist att bedöma CoC ur sitt sämsta perspektiv på det där viset. Det vore som att klaga på Kult för att storstadssamurajen är töntig.

'Nuff said. Det handlar alltså om spelets grundstil, eller koncept. Right?

Dock tycker jag inte konceptet kan sägas vara angeläget för oss idag.

Nja, det där är ju frågan. På mitt sedvanliga pretto-vis försökte jag lyfta det här till en diskussion om berättarteknik och så blev det filosofiska spörsmål och en början till pajkastning istället. Nåja, informationsteknologin och och "återförtrollningen" och återmystifieringen av världen (som postmodernister i stil med Zygmunt Bauman talar om, ta exemplet med den tilltagande trenden med att lägga blommor på platser för olyckor och grova våldsbrott t.ex. - till vem och varför? Y2K-myterna? det är återmystifieringen av tillvaron bl.a.) är intressanta teman som gör CoC klart applicerbart idag. Den rådande diskussionen om trygghet i närsamhället berör ju också Lovecrafts verk - hur mycket av skräcken utspelar sig inte precis runt knuten i hans noveller? Och så har vi ju idén om främlingen förstås. Minns novellen om Nyarlathoteps ankomst till världen! Ingen som associerat till bin ladin de sista åren?

Poängen? CoC är ytterst intressant fortfarande, om man frågar mig. Men jag väljer ju att se möjligheterna i det, det finns naturligtvis mycket hinder också.

Jag hoppas att någon som deltagit i den här diskussionen kommer föra in ett starkt element av aversion i deras äventyr, även om det saknas i rollspelets själva koncept.

Om vi nu ska använda det begreppet (jag gillar det fortfarande inte) så instämmer jag. Jag minns till exempel ett CoC-äventyr där rollpersonerna (som var överklass) tvingades bege sig till East Ends slum och mötte prostituerade och småtjuvar där. Jag skulle nästan tro att den "mänskliga aspekten" av det äventyret var lika påträngande som de monster som dolde sig i dimman där. Det låter sig alltså göras, men det hänger mer på spelare och spelledares intressen än spelets koncept. That's my point.

 

[Rising]

Gödsel på jordgubbarna? Jag har grädde på mina!

"Ett sorts ateistiskt universum. Inget yttre metafysiskt hopp alltså."

Och det tycker du är angeläget? Jag förstår att man gjorde det förr i tiden, när man ännu trodde (eller ville tro) på att man hade Guds odelade uppmärksamhet, och den samtida vetenskapen visade att människan bara blev obetydligare och obetydligare i det stora hela på alla områden. Man märkte att Gud (om han ens fanns) inte hade fokus på oss, för vi var ju bara ett litet sandkorn i både historien och i rymden.

Men alltså, så är det inte idag i min spelgrupp. Är det någon rollspelare idag som har svårt att förlika sig med Darwin och grabbarna? Idag tycker jag vi har anpassat oss till vår obetydlighet riktigt bra. Folk har ju blivit anspråkslösa. Jag tror inte att särskilt många människor idag har det där yttre metafysiska hoppet ens att börja med. Snarare är det väl så att vi börjat om från början med den nyandliga trend som sveper över oss. En nyfikenhet och en flykt från den kalla, stela ideologiserade världen.

"Grunvariation kring ett tema av det här slaget behöver inte bli tråkigare än "uppvaknandet" i Kult (som ändå känns mer far fetched - skulle du verkligen vilja sl:a en sådan kampanj?)."

Åh, uppvaknanden har skett i Kult för oss ett par gånger. Oftast är det en möjlighet för den uppvaknande spelaren att skrämma och oroa sina medspelare litet. Men jag har en kampanj på gång för mänsklighetens befriande, också, ett sista Kultäventyr, liksom, innan vi slutar spela det helt och hållet.

"Om Kult och Vampire är tidigt 90-tal har de ju antagligen mindre att säga oss nu än ett spel som öppnar för mer tidsöverskridande rollspelande?"

Fast CoC är ju egentligen inte ett tidlöst rollspel. Det är ett 1920-talsrollspel. Dess koncept reflekterar först och främst den tidiga 1900-talsmänniskans samtid, inte vår. (Även om jag senare i det här inlägget kommer bryta lite mot det jag nyss har sagt)

"Vampire (vars utgivningstakt tyder på... nyskapande?) "

Ha ha! Nej, det är väl snarast ett fal av tragiskt resignation.

"Vad vill jag egentligen ha sagt? Allt nytt är inte automatiskt bättre, och vissa sanningar tycks vara ganska eviga i skräcksammanhang (i den mån detta sammanhang finns). CoC har funkat som en sorts grundkurs i skräckrollspel för tre generationer rollspelare (typ), vilket inte betyder något annat än "kasta inte ut barnet med badvattnet"."

Mmm, det är bra sagt. Jag tycker att CoC prickar in många av dessa "eviga sanningar" i sina regelverktyg, särskilt när det gäller dödligheten (jag är ju inte så förtjust i SAN). Men jag tycker faktiskt att "kommentera samtiden" är en av de eviga sanningarna. När det gäller skräckliteraturen så märks det tydligt vilken närhet det är mellan skräckförfattarna och den verklighet de har levt i. Så jag tycker man ska titta på CoC såsom en komiker bör titta på Helan och Halvan: Mycket av tekniken och timingen utför de med perfektion, och det har man nytta av att lära sig även om man försöker få folk att skratta med teman som känns angelägna för dagens publik.

"Jag är inte säker på att jag är rätt man för att göra det, på gott och ont är jag alldeles för förtjust i ord."

He he, det där känner jag igen. Jag tycker att det är ett sympatiskt drag, och det är ju inspirerande att få höra nya ord lite då och då.

"Poängen, om du frågar mig, är att svåra saker ibland måste få vara svåra saker."

...fast ska vi prata om Horace så gör han det ofta krångligare än han skulle behöva. Han menar inte alltid svåra saker, men låter dem bli svåra ändå bara för att han använder ett svårt språk. Jag tänker mer som den reklamare jag är; avsändaren skall välja den nivå som ger högst förståelse för mottagarna. Ofta kan man förenkla något för att mottagarna skall nappa på betet och därefter kan man förklara ytterligare vad man ville säga redan från början, ett sätt att bjuda in folk i ens diskussion.

"Alltså är Ingemar Bergman en filmörd och Edward Said en poststrukturalistnörd."

Problemet med Bergman är att han är känd och räknas som allmänbildning. Allmänheten ska ju känna till honom. Han är svårplacerad. Sedan vet jag inte vilket filmintresse han har i övrigt. Det är lättare med Per Gessle: Han är en förvisso en mainstream-artist, men likväl en popnörd. Att prata om Gessle är inte ett dugg nördigt, men man bör vara en lika stor nörd som honom om man ska kunna hänga med i en popdiskussion med honom.

"Hm. Kierkegaard kanske hade en del att säga om konst och berättande under sin estetiska period, vilket jag tyvärr har sämre koll på. Om det är så skulle jag gärna läsa mer, några tips?"

Sorry, jag är en dumskalle. Jag vet egentligen ingenting.

"Kierkegaard är väl ändå en klassisk "pretto-filosof" som med förtjänst läses på caféer iförd svart polotröja rökandes Gauloise (inget ont om Kierkegaard för det)?"

Jo, större än någon svensk filosof, iaf, men jag har alltid sett Kierkegaard som någon som hamnat mellan Nietzsche och Sartre, och det här med att människan i det religiösa stadiet har en synd som endast kan hävas av en förlåtande Gud... Lidelsen som plikt, Abraham och det där... Jag vet inte, är inte det obekväma åsikter för polotröjorna? Jag har fått för mig att Kierkegaard är något av vad polotröjorna föraktfullt skulle kunna kalla en "fruntimmersfilosof" först och främst, men jag erkänner direkt att jag inte vet vad jag pratar om.

"Nja, det där är ju frågan. På mitt sedvanliga pretto-vis försökte jag lyfta det här till en diskussion om berättarteknik och så blev det filosofiska spörsmål och en början till pajkastning istället. Nåja, informationsteknologin och och "återförtrollningen" och återmystifieringen av världen (som postmodernister i stil med Zygmunt Bauman talar om, ta exemplet med den tilltagande trenden med att lägga blommor på platser för olyckor och grova våldsbrott t.ex. - till vem och varför? Y2K-myterna? det är återmystifieringen av tillvaron bl.a.) är intressanta teman som gör CoC klart applicerbart idag. Den rådande diskussionen om trygghet i närsamhället berör ju också Lovecrafts verk - hur mycket av skräcken utspelar sig inte precis runt knuten i hans noveller? Och så har vi ju idén om främlingen förstås. Minns novellen om Nyarlathoteps ankomst till världen! Ingen som associerat till bin ladin de sista åren?"

Det här var tänkvärt. Jag tycker du har en poäng. Kom att tänka på en annan grej också; i CoC's romaner är huvudpersonerna ofta bedövande normala. "Shadow out of Time" börjar exempelvis med en ganska lång förklaring om hur vanlig och oansenlig berättaren är. Idag lever vi i tider där de flesta ungdomar också känner att de inte är speciella på något sätt. Man kan inte bli duktig och få ett bra jobb, för det går bara till någon med de rätta kontakterna, man kan inte uträtta något i fackliga eller politiska aktioner, för alla beslut fattas långt över våra huvuden, man har inga vettiga ambitioner. Det är ingen slump att alla ungar vill bli programledare idag, det är ju ett typiskt yrke där man inte behöver någon riktig, mätbar "kompetens" - alla människor kan ju iaf tro att just de skulle vara bra på att prata med folk och leda ett program. Att bli en kändis utan att egentligen kunna något.

I Vampire och Kult är rollpersonerna speciella, men i CoC är man mer eller mindre vanliga nollor som har samma medel att stå emot de kosmiska fasorna som spelarna själva.

Så på ett sätt finns det aversioner även i CoC, men jag tycker egentligen att de inte framhävs tillräckligt. Men, det där är ju faktiskt upp till SL och spelarna.

Jag kan väl till slut gå med på att CoC inte är ett helt resignerat rollspel, då. Utan min slutpoäng blir mest att jag uppmuntrar alla att använda den aversion och den samhällsreflexion som finns i deras skräckrollspel, oavsett vad de spelar.

"Det låter sig alltså göras, men det hänger mer på spelare och spelledares intressen än spelets koncept. That's my point. "

Okej då.

/Rising

 

[Krille]

Parkera bussen i pastejköket istället!

"Idag tycker jag vi har anpassat oss till vår obetydlighet riktigt bra. Folk har ju blivit anspråkslösa."

Jag är inte så säker på det. Ibland blir jag mer och mer övertygad om att folk saknar Gud. Det är förmodligen därför som frikyrkorna har ett rejält uppsving, new age-flum är populärt, partydroganden stiger och Svenska kyrkan tappar. Det blir lite (och förlåt namedroppandet) som när Nietzches övermänniska inser att han faktiskt är föräldralös, utan sammanhang och gråter i saknaden av Gud.

Och på det sättet så kan man ju se Cthulhus onda sekter som en kommentar till samtiden. I vår desperata jakt på vår försvunna Gud letar vi upp något som kanske inte vill oss väl, men som kan fylla det Gudsformade hålet i vår världsbild. Därmed bjuder vi in det som kommer att förstöra oss i vår egen värld. Det var säkert inte meningen när spelet skrevs 1979, men frågeställningen är lustigt nog mer aktuell idag 2003.

 

[Rising]

Han har öppnat pärleporten,så att jag kan komma ut

"Ibland blir jag mer och mer övertygad om att folk saknar Gud."

Jo, så länge som de inte behöver gå med i någon religion. Där är väl CoC's kulter en rätt slagkraftig samtidskommentar, faktiskt. Alla dessa nyandliga idag som söker sig en "egen" gud, de dissas ju rätt hårt i CoC, där de faktiskt hittar vad de söker och åker på fetingstryk.

Det är en schysst analys.

Fast jag tycker nog personligen att det är lugnt att vara ett obetydligt gruskorn i rymden. Jag tycker faktiskt det blir mycket läskigare när jag föreställer mig att jag är viktig och har en massa ansvar på det sätt som det är i Kult. Förr i tiden var människor vana att reda sig själva, men jag är ju inte alls sån. Jag kan ju inte ens handla rätt dammsugarpåse och jag är livrädd varje gång jag ska sätta igång en fullmatad centrifug för att jag tror att den ska flyga iväg och börja rulla över tvättstugegolvet som en uppretad tjur... Tanken på att jag är en vilseledd gud och ska frigöra mänskligheten... Wooo, tanken svindlar. Att jag är en nolla som inte kommer åstadkomma något annat i mitt liv än att i förbifarten ge ett proteintillskott åt en shoggoth, det kan jag däremot acceptera.

Fast okej, man kan ju vända på det också och mena att CoC spelar på nutidens skräck som den otillräckliga människan känner. Vi förstår oss knappt på vår egen hemelektronik och världens konflikter har blivit mycket mer komplicerade än vad de brukade vara (när man kunde peka finger åt fienden och fördöma dem alla). Frustrationen och hjälplösheten tar i CoC fysisk form och avslutar oss, och det är som en ironisk poäng att monstrenas namn är lika svåruttalbara som rätterna på den japanska restaurang där vi gjorde bort oss på den senaste affärslunchen. Osv.

Ärs! (vilket är ett fedt kewlt sätt att stava ett långt, utdraget "äsch") Nu kommer det ju bara fram fler och fler sätt att bedriva aversion genom CoC... Hmm, heh, det är ju bra, iofs. Det är ur det här perspektivet jag tycker man skall tänka när man skriver skräckäventyr, och det skadar ju inte att man kan göra det i CoC också.

/Rising

 

[Ghoulz]

Brev om humanismen

Okej, jag erkänner - titeln på mitt inlägg är en direkt snodd från en bok av Heidegger. Men den ringar in litegrann av vad jag vill inrikta mig på vad det gäller CoC, Gud och Människan.

Idag tycker jag vi har anpassat oss till vår obetydlighet riktigt bra. Folk har ju blivit anspråkslösa. Jag tror inte att särskilt många människor idag har det där yttre metafysiska hoppet ens att börja med

Jag undrar om inte något man kan kalla humanismen har ersatt det där. "Humanism" innebär inte snälla saker som mänskliga rättigheter und so weiter, utan här menar jag en sorts religiös tro på människan. Någon renässansman sa väl något i stil med "människan är alltings måttstock" och så blev det i och med "Guds död" under upplysningen (det var ju Kant och inte Nietzsche som slog ihjäl Gud, Nietzsche drog ju bara konsekvensen av Kants postulat - för att namedroppa i shitloads). Vi vill ju gärna tro att Guds död frigjorde oss, men inspirerad av svåra franska filosofer (samma snubbar som diggade Lovecraft) ser jag snarare en utveckling mot en dyrkan av Människan, Framsteget och Civilisationen. Och om Lovecraft kan sägas avslöja något, så är det denna nya gudoms "nakenhet". "Mänskligheten" förkroppsligad i människans framsteg leder inte till något annat än hennes undergång då mäktiga krafter bortom hennes förstånd inte kan betvingas utan snarare stärks av vår iver att kartlägga, nå framsteg och civilisera.

Snarare är det väl så att vi börjat om från början med den nyandliga trend som sveper över oss. En nyfikenhet och en flykt från den kalla, stela ideologiserade världen.

För att återgå till namedroppandet så sa ju Nietzsche något om att det blir kallare, hårdare och ensammare på toppen. Människan som tillvarons herre har visat sig vara ytterst opålitlig. Återmystifieringen, återförtrollningen är kanske svaret på det?

Och då den givna frågan: hur kan vi använda det i rollspelssammanhang? Tja, när managementkursgården kontrolleras av Mi-Go...

Åh, uppvaknanden har skett i Kult för oss ett par gånger.

Shit, några tips på hur man lyckas bra? Gick ni den mörka eller ljusa vägen?

Dess koncept reflekterar först och främst den tidiga 1900-talsmänniskans samtid, inte vår.

Fast vi befinner oss också i en brytningstid (som Frans G. Bengtsson hånfullt konstaterade sägs detta i varje "tid", och skulle då på något sätt alltid kontrastera mot den förgångna tiden som då INTE är en brytningstid), och samma frågor som ställdes år 1900 ställs åter, fast i ny form. Kanske har det alltid varit samma frågor? Skit samma - frågor om myter och dessas förhållanden till människan är i allra högsta grad ett ämne som diskuteras idag.

Men visst, vi kan inte stöpa dessa frågor i den mall som gällde 1925 - det blir mest humoristiskt. Alternativt obehagligt.

(jag är ju inte så förtjust i SAN).

Usch för SAN. Fy för SAN. SAN funkar mest som ett klyschigt regelverktyg som jag egentligen bara använder i kliché-CoC. Och rent psykologiskt känns det ganska främmande att sätta upp den gränsen mellan sundhet och sjukdom - då gillar vi mental balans bättre som är mycket mer relativiserande (särskilt som man måste lämna balansen bakom sig för att "lyckas").

När det gäller skräckliteraturen så märks det tydligt vilken närhet det är mellan skräckförfattarna och den verklighet de har levt i.

Hm. Poäng. När jag läste det där insåg jag att jag inte läser några egentlgien samtida författare med undantag för Barker och King inom skräckgenren. Brite och så har gått mig ganska mycket förbi... Fast å andra sidan tycker jag att skräckrollspel minst lika gärna kan inspireras av andra författare och filosofer. Ska man skriva något om sexturism till kult bör man kanske snarare läsa Michel Houellebecqs "Plattform".

Jag har fått för mig att Kierkegaard är något av vad polotröjorna föraktfullt skulle kunna kalla en "fruntimmersfilosof" först och främst, men jag erkänner direkt att jag inte vet vad jag pratar om.

Nja, jag tror att han är oerhört viktig för de tunga grabbarna - kanske främst som någon att gå i polemik med. Jag har för mig att han var ganska antihegeliansk, vilket borde göra honom populär idag...

Jag tycker du har en poäng.

And there was much rejoicement!

Vampire och Kult är rollpersonerna speciella, men i CoC är man mer eller mindre vanliga nollor som har samma medel att stå emot de kosmiska fasorna som spelarna själva.

Poäng. Fast de är rätt ofta akademiker, trots allt. Idag borde de kanske vara journalister eller något dylikt. Fast det vore ganska kul att slänga in ett par poststrukturalistiska etnologer mot en deep ones-koloni och höra dem förklara att det inte finns några absoluta sanningar, att konstruktionen av det främmande är en konsekvens av normaliteten och att friskt och sjukt är ett utslag av samhällets kontrollbehov...

Ha ha, Foucault härleder f.ö. begreppet "Monster" till latinets "demonstrare", det vill säga "visa upp". För att skrämma och underhålla "friska" visades mentalsjuka upp som avskräckande exempel på 16- och 1700-tal. Det gav upphov till begreppet "monster". Intressant för alla oss "monsterdiggare", inte sant?

Utan min slutpoäng blir mest att jag uppmuntrar alla att använda den aversion och den samhällsreflexion som finns i deras skräckrollspel, oavsett vad de spelar.

Hear hear! Jag ställer helt och hållet upp på den formuleringen. Det här behöver faktiskt tas upp emellanåt. Rollspel är typ konst, och det är inte förbjudet att ta det på allvar. Jag gör det iaf.

 

[Krille]

Re: Han har öppnat pärleporten,så att jag kan komma ut

"Nu kommer det ju bara fram fler och fler sätt att bedriva aversion genom CoC... Hmm, heh, det är ju bra, iofs. Det är ur det här perspektivet jag tycker man skall tänka när man skriver skräckäventyr, och det skadar ju inte att man kan göra det i CoC också."

Vilket innebär att aversion och resignation är betraktarens konstruktion, inte rollspelsskaparens. Jag har ingen aning om huruvida Sandy Petersen resonerade som jag, eller ens skulle kunna förutsäga att någon skulle säga så tjugo år senare. Det enda jag vet är att en spelare av Cthulhu tjugo år senare gjorde en aktualiserande tolkning av spelet och fick det att gå från resignation till aversion och därmed föryngrade spelet med tjugo år.

Konsekvensen är att om Rising fortfarande gillar att dissa Cthulhu, trots Krilles analys, så kan Krille fortsätta att dissa Vampire och Kult med gott samvete.