Nekromanti CoC: Världens sämsta skitspel?

[Rising]

Re: Brev om humanismen

"Shit, några tips på hur man lyckas bra? Gick ni den mörka eller ljusa vägen?"

Rent generellt tror jag uppvaknanden bara fungerar om spelaren själv är en spelledare och väl förtrogen med Kultmytologin. Antingen det, eller så skall alla spelare bli uppvaknade samtidigt, gissar jag, men det låter ju rätt töntigt. Nej, man behöver en spelare som kan sköta sig själv och som kan spelleda sin "egen" upplevelse.

Jag tycker den mörka vägen är enklare än den ljusa vägen, medan den ljusa vägen blir bättre. När man får låg mental balans händer ju så mycket konstigt med kroppen (vilket jag gillar) och man får inte riktigt samma effekt av ett uppvaknande om rollpersonen vid det laget är helt vansinnig och har antagit ett omänskligt utseende.

Sedan vet jag inte om det här med att konfrontera sin skugga är så häftigt. När jag var ung så blev det pompösa, maffiga strider, men senast det hände lät jag bara skuggan möta rollpersonen, förföra henne och slutligen förenas med henne i älskog.

---

"Fast det vore ganska kul att slänga in ett par poststrukturalistiska etnologer mot en deep ones-koloni och höra dem förklara att det inte finns några absoluta sanningar, att konstruktionen av det främmande är en konsekvens av normaliteten och att friskt och sjukt är ett utslag av samhällets kontrollbehov..."

*LOL*

"Foucault härleder f.ö. begreppet "Monster" till latinets "demonstrare", det vill säga "visa upp". För att skrämma och underhålla "friska" visades mentalsjuka upp som avskräckande exempel på 16- och 1700-tal. Det gav upphov till begreppet "monster". Intressant för alla oss "monsterdiggare", inte sant?"

Oj, det kände jag inte till. Ja, det var mycket intressant, jag har faktiskt undrat över vad ordet "monster" egentligen kommer ifrån. Det var ju roligt också, för på sätt och vis tycker jag faktiskt att monster än idag är bäst när de är just kittlande och lite underhållande.

"Rollspel är typ konst, och det är inte förbjudet att ta det på allvar. Jag gör det iaf."

Skönt att höra. Överhuvudtaget tycker jag att rollspelare behöver sluta skämmas för att ta hobbyn på det allvar som den förtjänar. Kanske är det särskilt viktigt att just skräckrollspelen får spelas med den höga ambitionen, då de ju inriktar sig på något så basalt och okonstlat som att injaga skräck hos spelarna.

/Rising

 

[Bosse_UBBT]

roligt.

Kul att se att det inte blev nån sån otrolig pajkastning här ändå, till slut, och att det kom något matnyttigt ur diskussionen.

Själv blev jag (det händer ändå rätt ofta) förvånad över hur stora skillnaderna är motför hur de i min bekantskapskrets spelar och andra. Särskilt gällande skräckspel, som Cthulhu och Kult.

Jag har hört det förrut men här snackades det (återigen) om att lira med karaktärer som blir uppvaknade, eller är på god väg mot det. Eller, åtminstone att spela väldigt speciella karaktärer. För mig är det helt tvärtom, när jag spelar eller leder Kult brukar det nästan alltid vara fruktansvärt vanliga rollpersoner. Visserligen ofta med någon mörk hemlighet eller andra underligheter i bakgrunden, men i övrigt är de väldigt vanliga. Down to earth.

Jag har väldigt svårt att se det otäcka i att spela näst intill uppvaknad, däremot ser jag stora problem. Om du går den ljusa vägen är du ju då otroligt god, och går du den mörka är du ett dreglande, fruktansvärt montrum. Borde inte det bli problem inom spelgruppen? =)

Sen Call också. Själv har jag svårt att se det där hoppfulla bara för att man är investigators. Visst, äventyren börjar ofta med att man letar upp det onda (Lovecrafts tema om att människan nyfikenhet blir hennes undergång, curiosity killed the cat och allt det [säkert felstavat visst, jag stavar som en räka]), men det grymma är ju att man vet redan från början att ens undersökningar någon gång kommer vända sig mot en och bita. Så man går in i det hela med en viss olust (som spelare, inte rollperson), vilket gör att man sätter ton för spelet redan då. Och sedan när allt bara går käpprätt åt helvete, jo då vet man att man själv är ansvarig (till viss del). På så vis har jag aldrig kunnat se CoC som mera glatt/hoppfullt/mindre otäckt/ni vet vad jag menar, som ofta nämns i diskussionen.

Det är ju av dessa anledningar som konvent verkligen kan vara himmel eller helvete då man ofta konfronteras med nya sätt att spela. Exempelvis så var man ju lyrisk första gången man råkade ut för en spelledare som verkligen SPELADE, gick runt i rummet, viskade, skrek osv, och verkligen skrämde skiten ur en (även om man nu lätt kan bli ruskigt trött på överspelande friformare till spelledare [som Jocke Johansson, den gamle SnöKon generalen uttryckte det: "visst, kul, släng bord... men sätt dig ner för fan!"] hehe). Men det kan ju som sagt också gå åt helvete, som när jag tvingades genomleva ett Westernpass på LinCon härom året med en magiclirare till SL och en inplockad warhammerlirare i spelgruppen. Jag blev till slut tvungen att döda mig själv så jag kunde få gå, för att det var så uselt. Hurvess.

/Bosse

 

[Rising]

Uppvaknad

"när jag spelar eller leder Kult brukar det nästan alltid vara fruktansvärt vanliga rollpersoner."

Det brukade det vara för mig också. Eller, jag har haft fyra perioder av Kultäventyr:

- Först så var jag ensam spelledare, och då var jag stenhård på att inte avslöja något om Kult's mytologi för spelarna (jag brukar inte vara så hård på spelets hemligheter) och då luckrade jag upp det långsamt, långsamt. Hemlighet för hemlighet.

- Sedan började vi alla spelleda. Då var jag trött på återhållsamhet och körde rätt koboldiga äventyr, storslagna äventyr i metropolis, limbo och infero m.m. där rollpersonerna verkligen krigade mot arkonterna.

- Sedan blev vi lite äldre och lugnade ner oss. Jag var inställd på engångsäventyr med förskapade rollpersoner och liknande. Låg nivå på konstigheterna.

- Och nu är jag trött på det och börjar gå på det storslagna igen. Efter WTC förändrades min Kultvärld mycket och det är först och främst i de grandiosa äventyren som man kan märka skillnaden. Eftersom vi redan gjort det mesta på låg, mänsklig nivå, så är det här mer spännande och kittlande.

---

"Jag har väldigt svårt att se det otäcka i att spela näst intill uppvaknad"

Det är djäkligt läbbigt att ha en kompis som håller på att bli uppvaknad, dock. Mina spelare älskar att kunna skrämma varandra.

"Om du går den ljusa vägen är du ju då otroligt god, och går du den mörka är du ett dreglande, fruktansvärt montrum."

Jag ser inte Mental Balans som "god/ond", utan mer som om att den ljusa vägen innebär insikt som upplyser rollpersonen, fjärmar henne från låga drifter och köttets tillkortakommanden, medan den mörka vägen är ett sorts rått, lidelsefullt fjärmande från förnuftet. Man agerar helt efter ens egna nycker och förkastar ens moraliska koder och etiska begränsningar.

Den ljusa vägen är inte nödvändigtvis "god", utan kan ofta vara hänsynslöst kall, oberörd och omänsklig. Någon som kan betrakta lidande och förstå att det gör ont, fast ändå vara oförmögen att känna sympati för offren.

En behagligt upplyst person, förvisso, men avsaknaden på det mänskliga kan vara rejält otäck på sina håll.

---

/Riz

 

[entomophobiac]

Re: Hö hö

He he... Jag muckar för att det är roligt. CoC-spelarna är ju sådana fisförnäma stroppar, jag tyckte det skulle bli roligt att ge dem på käften.

?

Jag har sett samma tendenser bland, säg, 100% av forumiterna som bland CoC-spelarna. Rollspelare kategoriseras inte efter spelval; snarare spelstil, enligt mina erfarenheter.

De värsta elitisterna är oftast nostalgikerna, som inte ifrågasätter ens uppenbara brister i sina favoritspel, oavsett om det är Drakar och Demoner eller Call of Cthulhu.

Jag kan säga det direkt: Cthulhu är mitt favoritspel, tillsammans med en hel hoper andra, för att det går att använda till mer eller mindre vad som helst efter en given mall, dvs. Cthulhu Mythos. Upplägget är - som Ymir summerat och ogillar - ett "koncept" mer än fyrtio böcker dikterad information. Detta gillar jag också. Och eftersom jag sedan läst en del Lovecraft - verkligen inte mycket - så tycker jag Cthulhu blir ännu roligare.

Placerar detta automatiskt mig i facket "nördhamster"?

Visst, jag ägnar mig åt TV-spel, läser minst ett par böcker i månaden, spelar rollspel och ser på udda film/lyssnar på udda musik. Jag kan gå med på att flera av dessa gör mig till en "nörd" per definition - men det är ju heller inte allt, och om CoC gör mig till MER nörd än DoD, D&D, V:tM eller någon annan kryptisk förkortning så visst - you believe in your god, and I believe in mine.

Iä. Iä. Cthulhu fhtagn!