Krille
Super Moderator
Jag har just spellett min första spelsession med Coriolis.
Rollpersonerna skapades som problemlösare åt en av de mer hänsynslösa prästerna i ikonkyrkan, fader Viyay, som då och då hade problem som skulle tas om hand om. Till det anlitade han folk då och då, bland annat rollpersonerna, och han snodde ihop dem just nu för att lösa ett prekärt problem: en ikonstatyett hade stulits av honom, och nu ville han ha tillbaka den. Dessutom ville han att syndaren skulle straffas, dock inte dödas. Syndaren var en kvinna, Saskia, som var pilot i något av småkrigen. Viyay hade gett upp fallet, men nu hade en ny ledtråd dykt upp i form av Shayuna, legosoldat och veteran från samma krig.
Rollpersonerna gav sig ner i källaren och letade upp ett fik där legosoldater brukade hänga och fördriva tiden och vänta på uppdragsgivare, och hittade Shayuna. De provade en vänlig approach och spelade biljard, och Shayuna fick stryk. Som belöning fick de inte veta var Saskia fanns, utan att Saskia hade en älskare vid namn Kay som fanns nere i slumdistrikten i Monoliten, som förmodligen visste mer. Hon var inte särskilt glad i Kay och skulle gärna se att han skadades.
Nu ville det sig inte bättre än att en av rollpersonerna ådrog sig uppmärksamheten från Rabban, en slibbig hälare som ville köpa henne som sin konkubin. Förmodligen var det jätteolagligt, men å andra sidan fick hon 12 000 birr för det som en engångsavgift. Hon gick med på det, transaktionen genomfördes, och hon var numera Rabbans egendom. Hon tänkte att hon på något sätt kunde svindla honom eller utpressa honom, men när Rabban tvingade henne att ha på sig en fransk piguniform så fick det fanimej vara nog, och med hjälp av kamraterna konspirerade hon för att förgifta honom på en större tillställning. Rabban avled tvärt och därmed var kontraktet avslutat. Därmed kunde rollpersonerna återuppta sitt uppdrag.
De for iväg till Kua innan det ställdes allt för många frågor, och hittade Kays familj men inte Kay själv. Kays mamma var en stadig kvinna som fött många barn, och en av dem stack iväg till en bar efter utfrågningen. Rollpersonerna följde efter och hittade en kvinna där som skulle kunna vara Kays syster. De insåg dock att de inte skulle komma längre där, utan hörde sig runt bland slummare och veteraner innan de kom i kontakt med Zev, en barndomskompis till en av rollpersonerna, veteran och gruppkamrat med Kay. Zev kunde berätta att Kay och Saskia träffades under kriget. Hon var trupptransportpilot och Kay var infanterist, och de fann varandra direkt. Så långt hade de hört samma ståry från alla andra håll, men vad Zev berättade som ingen annan sagt var att de blev nerskjutna över öknen. Resten av truppen dog omedelbart, Zev fick ena benet så svårt skadat att det fick amputeras, Kay blev svårt brännskadad, men Saskia i princip oskadd. Zev och Saskia drog Kay genom öknen och genom fiendelinjerna innan de kom tillbaka, och Kay fördes till sjukhus och skickades hem. Saskia å andra sidan fortsatte att flyga en stund innan hon begärde avsked och åkte hem.
Tillbaks till baren och Kays förmodade syster: de berättade ståryn och försökte övertyga henne att leda dem till Kay, men det gick hon inte med på. Däremot kunde hon ta ett meddelande, och när rollpersonerna kom tillbaka nästa dag så hade Kay svarat: "Sök Saskia på Amedo. Säg att jag saknar henne."
Rollpersonerna tog därför och drog iväg till Amedo för att hitta Saskia. Resan i sig var händelselös, och till slut kom de till Amedo. Amedo var en gång i tiden en ganska stor koloni, men nu var det bara bosättare kvar efter att ett hårt krig raserat de få städer som fanns. En befolkning på åtskilliga miljoner hade minskat till några hundratusen.
Det var inte så svårt att hitta Saskia. Hon levde ensam i en trädgård i en skyskrapa i en av ruinstäderna, på vad som trädgården kunde förse henne med och åtskilliga mängder guldburk (helkonserver från försvaret). När de förde fram sitt meddelande så berättade hon sin version av ståryn: hon började som pilot på Amedo, men när kriget fortsatte till nästa värld då det inte fanns mer på Amedo att slåss om så följde hon med kriget och fortsatte flyga. Hon träffade Fay (inte Kay) och de blev ihop. Sen blev de nerskjutna över öknen och släpade sig till civlisationen igen. Fay var så svårt bränd att han fick behandlas med någon klonteknik för att ens ha en hud kvar, men något gick fel och Kay blev Fay (dvs fick ett ofrivilligt halvgenomfört könsbyte) i behandlingen. Fay upplevde sig som ett monster och höll sig undan, och Saskia lämnade statyetten med en vägvisning om var han/hon kunde finna henne när såren hade läkts.
Statyetten var en egen historia: den hade Saskia inte stulit från någon, utan hittat i ett halvt sandövertäckt tempel halvvägs tillbaks efter kraschen. Statyetten i sig var inte så viktigt, utan vad som gömdes där: urgammal astroganik-data som antydde en väg ut från Tredje horisonten. Huruvida det var en väg vidare ut till en Fjärde horisont, eller en väg tillbaka till Andra och Första horisonten, var hon inte säker på. Strax efter att de kom tillbaka till civilisationen så började folk jaga henne - de hade funnit templet med ledning av hennes eller Zevs rapport och på så sätt hittat dit och upptäckt vad som borde finnas där men inte fanns där längre. Delvis av den anledningen och delvis på grund av Fays svårigheter med sitt nya jag hade hon gömt sig på Amedo.
Morgonen efter var det dags att åka iväg igen. Nu visade det sig att rollpersonerna inte var ensamma. Någon form av stridsvagn mullrade fram genom staden understödd av infanteri. Saskia slog följe med rollpersonerna som flydde genom den gamla tunnelbanan. De blev upphunna vid uppgången, och vid en gammal stillastående rulltrappa tog de strid. De gjorde sig av med de fyra förföljarna och tog deras vapen och rustningar. En av rollpersonerna sårades och blev av med ögat.
Rollpersonerna insåg att de borde ha en spårsändare, förmodligen i de vapen som de fick låna av Viyay, och gjorde sig av med dessa. Sedan tog de skydd i en gränd, och mycket riktigt kom stridsvagnen med infanteristöd och stormade ner i tunnelbanan där de lånade vapnen lämnades. Rollpersonerna smet vidare och hittade sitt skepp nära en landstigningsfarkost. De gjorde sig av med vakterna, minerade landstigningsfarkosten, och drog iväg med sitt skepp. De hittade ett spårprogram i datorn och gjorde sig av med det. Sedan återvände de till Kua, där Saskia och Fay fick en tårfylld återförening. De fick statyetten, färdades upp till Coriolis och överlämnade den till Viyay som gav dem lön och såg till att den skadade rollpersonen fick vård och ett nytt öga. Det sista som hände var att jag avslöjade att Rabbans bror, Nashad, listat ut att det förmodligen var rollpersonerna som förgiftade honom, och att de nu hade en Ärkefiende.
---
Slutsatser: Coriolis-boken ger sannerligen inte mycket hjälp att skapa äventyr. Jag hade två kvällar på mig att lära mig spelet och komma på ett äventyr, och det fanns inte mycket krokar i själva spelvärlden att sätta igång ett äventyr på.
Öppningen kom från min försöksrollperson som jag gjorde (ett av de bästa sätten att lära sig ett nytt rollspel på är att göra en rollperson, har jag märkt), just piloten Saskia. Samtidigt insåg jag att världen i Coriolis är på sätt och vis rätt lik Cowboy Bebop i attityd, så jag satte igång ett slumpvist valt avsnitt, och hittade ett med en man som kom att delvis få ett nytt kön genom medicinsk behandling. Det blev grunden till Kay/Fay, och när Kay/Fay och Saskia pusslades ihop fick jag ihop ett par krokar.
Resten kom från att jag plockade upp Noir och tittade igenom dess äventyrsskaparhandledning. Jag byggde ett relationsschema kring Saskia och Kay, och fick in en hel klase med andra folk. Jag byggde också en mindmap för att hålla reda på allas relationer till statyetten och varandra. Resultatet blev Zev, Viyay, Shayuna, Kay, Saskia samt legosoldaten Qeeg som jobbade för Drakoniterna; det var hans trupp som rollpersonerna mötte på Amedo. Hans jobb var att hitta samma statyett, men återbörda den till Drakoniterna istället, och tack vare hans spion i fader Viyays stab kunde han få spårsändare hos rollpersonerna och det skepp de fick låna från Viyay. Händelsen med Rabban och rollpersonsköpet var en bomb jag klurade ihop utifrån rollpersonernas skapande.
Vi hittade en del brister i Coriolis-regelboken utöver avsaknaden av krokar att bygga äventyr på. Det var jefligt lurigt att lura ut hur skador generellt funkade, och det krävdes en nermontering av ett par exempel för att förstå hur det gick till. Vi upptäckte också att beskrivning av Defekt stas - det man drabbas av om man inte lyckas så bra med sitt portalhopp - saknades helt!
Däremot var Coriolis rätt trevligt som spelledarverktyg. Det kom inte i vägen för ståryn i sig, striderna blev rätt spännande fastän vi inte körde med alla regler. Spelarna hade ingen möjlighet att lära sig alla möjliga val, så jag fick tolka vad de ville göra och applicera en passande regel som spelledare. Det var inte optimalt, men reglerna var så flexibla att det funkade.
Förslag på förbättringar: det föreslås att man gör kort med val som ska göras simultant, och jag uppmanar Järnringen att göra ett ark med sådana kort som man kan skriva ut och stoppa i kortkondomer. Ett ark med koncept och bakgrunder med för-/nackdelsval och färdigheter upplistade skulle underlätta rollpersonsskapandet. Dessa verktyg skulle underlätta spelandet betydligt.
På det stora hela var det en trevlig kväll. Delvis var det på grund av spelet, och delvis trots spelet. Det är dock ett spel som jag kan tänka mig att fortsätta att spelleda, och jag har gott om öppningar till framtida äventyr. Viyay/kyrkan och Qeeg/drakoniterna har ju inte fått tag på informationen från det gamla templet i öknen, och Rabbans brorsa är heligt förbannad på rollpersonerna. Och Saskia och Fay är fortfarande jagade, om än inte lika hett som förr.
Rollpersonerna skapades som problemlösare åt en av de mer hänsynslösa prästerna i ikonkyrkan, fader Viyay, som då och då hade problem som skulle tas om hand om. Till det anlitade han folk då och då, bland annat rollpersonerna, och han snodde ihop dem just nu för att lösa ett prekärt problem: en ikonstatyett hade stulits av honom, och nu ville han ha tillbaka den. Dessutom ville han att syndaren skulle straffas, dock inte dödas. Syndaren var en kvinna, Saskia, som var pilot i något av småkrigen. Viyay hade gett upp fallet, men nu hade en ny ledtråd dykt upp i form av Shayuna, legosoldat och veteran från samma krig.
Rollpersonerna gav sig ner i källaren och letade upp ett fik där legosoldater brukade hänga och fördriva tiden och vänta på uppdragsgivare, och hittade Shayuna. De provade en vänlig approach och spelade biljard, och Shayuna fick stryk. Som belöning fick de inte veta var Saskia fanns, utan att Saskia hade en älskare vid namn Kay som fanns nere i slumdistrikten i Monoliten, som förmodligen visste mer. Hon var inte särskilt glad i Kay och skulle gärna se att han skadades.
Nu ville det sig inte bättre än att en av rollpersonerna ådrog sig uppmärksamheten från Rabban, en slibbig hälare som ville köpa henne som sin konkubin. Förmodligen var det jätteolagligt, men å andra sidan fick hon 12 000 birr för det som en engångsavgift. Hon gick med på det, transaktionen genomfördes, och hon var numera Rabbans egendom. Hon tänkte att hon på något sätt kunde svindla honom eller utpressa honom, men när Rabban tvingade henne att ha på sig en fransk piguniform så fick det fanimej vara nog, och med hjälp av kamraterna konspirerade hon för att förgifta honom på en större tillställning. Rabban avled tvärt och därmed var kontraktet avslutat. Därmed kunde rollpersonerna återuppta sitt uppdrag.
De for iväg till Kua innan det ställdes allt för många frågor, och hittade Kays familj men inte Kay själv. Kays mamma var en stadig kvinna som fött många barn, och en av dem stack iväg till en bar efter utfrågningen. Rollpersonerna följde efter och hittade en kvinna där som skulle kunna vara Kays syster. De insåg dock att de inte skulle komma längre där, utan hörde sig runt bland slummare och veteraner innan de kom i kontakt med Zev, en barndomskompis till en av rollpersonerna, veteran och gruppkamrat med Kay. Zev kunde berätta att Kay och Saskia träffades under kriget. Hon var trupptransportpilot och Kay var infanterist, och de fann varandra direkt. Så långt hade de hört samma ståry från alla andra håll, men vad Zev berättade som ingen annan sagt var att de blev nerskjutna över öknen. Resten av truppen dog omedelbart, Zev fick ena benet så svårt skadat att det fick amputeras, Kay blev svårt brännskadad, men Saskia i princip oskadd. Zev och Saskia drog Kay genom öknen och genom fiendelinjerna innan de kom tillbaka, och Kay fördes till sjukhus och skickades hem. Saskia å andra sidan fortsatte att flyga en stund innan hon begärde avsked och åkte hem.
Tillbaks till baren och Kays förmodade syster: de berättade ståryn och försökte övertyga henne att leda dem till Kay, men det gick hon inte med på. Däremot kunde hon ta ett meddelande, och när rollpersonerna kom tillbaka nästa dag så hade Kay svarat: "Sök Saskia på Amedo. Säg att jag saknar henne."
Rollpersonerna tog därför och drog iväg till Amedo för att hitta Saskia. Resan i sig var händelselös, och till slut kom de till Amedo. Amedo var en gång i tiden en ganska stor koloni, men nu var det bara bosättare kvar efter att ett hårt krig raserat de få städer som fanns. En befolkning på åtskilliga miljoner hade minskat till några hundratusen.
Det var inte så svårt att hitta Saskia. Hon levde ensam i en trädgård i en skyskrapa i en av ruinstäderna, på vad som trädgården kunde förse henne med och åtskilliga mängder guldburk (helkonserver från försvaret). När de förde fram sitt meddelande så berättade hon sin version av ståryn: hon började som pilot på Amedo, men när kriget fortsatte till nästa värld då det inte fanns mer på Amedo att slåss om så följde hon med kriget och fortsatte flyga. Hon träffade Fay (inte Kay) och de blev ihop. Sen blev de nerskjutna över öknen och släpade sig till civlisationen igen. Fay var så svårt bränd att han fick behandlas med någon klonteknik för att ens ha en hud kvar, men något gick fel och Kay blev Fay (dvs fick ett ofrivilligt halvgenomfört könsbyte) i behandlingen. Fay upplevde sig som ett monster och höll sig undan, och Saskia lämnade statyetten med en vägvisning om var han/hon kunde finna henne när såren hade läkts.
Statyetten var en egen historia: den hade Saskia inte stulit från någon, utan hittat i ett halvt sandövertäckt tempel halvvägs tillbaks efter kraschen. Statyetten i sig var inte så viktigt, utan vad som gömdes där: urgammal astroganik-data som antydde en väg ut från Tredje horisonten. Huruvida det var en väg vidare ut till en Fjärde horisont, eller en väg tillbaka till Andra och Första horisonten, var hon inte säker på. Strax efter att de kom tillbaka till civilisationen så började folk jaga henne - de hade funnit templet med ledning av hennes eller Zevs rapport och på så sätt hittat dit och upptäckt vad som borde finnas där men inte fanns där längre. Delvis av den anledningen och delvis på grund av Fays svårigheter med sitt nya jag hade hon gömt sig på Amedo.
Morgonen efter var det dags att åka iväg igen. Nu visade det sig att rollpersonerna inte var ensamma. Någon form av stridsvagn mullrade fram genom staden understödd av infanteri. Saskia slog följe med rollpersonerna som flydde genom den gamla tunnelbanan. De blev upphunna vid uppgången, och vid en gammal stillastående rulltrappa tog de strid. De gjorde sig av med de fyra förföljarna och tog deras vapen och rustningar. En av rollpersonerna sårades och blev av med ögat.
Rollpersonerna insåg att de borde ha en spårsändare, förmodligen i de vapen som de fick låna av Viyay, och gjorde sig av med dessa. Sedan tog de skydd i en gränd, och mycket riktigt kom stridsvagnen med infanteristöd och stormade ner i tunnelbanan där de lånade vapnen lämnades. Rollpersonerna smet vidare och hittade sitt skepp nära en landstigningsfarkost. De gjorde sig av med vakterna, minerade landstigningsfarkosten, och drog iväg med sitt skepp. De hittade ett spårprogram i datorn och gjorde sig av med det. Sedan återvände de till Kua, där Saskia och Fay fick en tårfylld återförening. De fick statyetten, färdades upp till Coriolis och överlämnade den till Viyay som gav dem lön och såg till att den skadade rollpersonen fick vård och ett nytt öga. Det sista som hände var att jag avslöjade att Rabbans bror, Nashad, listat ut att det förmodligen var rollpersonerna som förgiftade honom, och att de nu hade en Ärkefiende.
---
Slutsatser: Coriolis-boken ger sannerligen inte mycket hjälp att skapa äventyr. Jag hade två kvällar på mig att lära mig spelet och komma på ett äventyr, och det fanns inte mycket krokar i själva spelvärlden att sätta igång ett äventyr på.
Öppningen kom från min försöksrollperson som jag gjorde (ett av de bästa sätten att lära sig ett nytt rollspel på är att göra en rollperson, har jag märkt), just piloten Saskia. Samtidigt insåg jag att världen i Coriolis är på sätt och vis rätt lik Cowboy Bebop i attityd, så jag satte igång ett slumpvist valt avsnitt, och hittade ett med en man som kom att delvis få ett nytt kön genom medicinsk behandling. Det blev grunden till Kay/Fay, och när Kay/Fay och Saskia pusslades ihop fick jag ihop ett par krokar.
Resten kom från att jag plockade upp Noir och tittade igenom dess äventyrsskaparhandledning. Jag byggde ett relationsschema kring Saskia och Kay, och fick in en hel klase med andra folk. Jag byggde också en mindmap för att hålla reda på allas relationer till statyetten och varandra. Resultatet blev Zev, Viyay, Shayuna, Kay, Saskia samt legosoldaten Qeeg som jobbade för Drakoniterna; det var hans trupp som rollpersonerna mötte på Amedo. Hans jobb var att hitta samma statyett, men återbörda den till Drakoniterna istället, och tack vare hans spion i fader Viyays stab kunde han få spårsändare hos rollpersonerna och det skepp de fick låna från Viyay. Händelsen med Rabban och rollpersonsköpet var en bomb jag klurade ihop utifrån rollpersonernas skapande.
Vi hittade en del brister i Coriolis-regelboken utöver avsaknaden av krokar att bygga äventyr på. Det var jefligt lurigt att lura ut hur skador generellt funkade, och det krävdes en nermontering av ett par exempel för att förstå hur det gick till. Vi upptäckte också att beskrivning av Defekt stas - det man drabbas av om man inte lyckas så bra med sitt portalhopp - saknades helt!
Däremot var Coriolis rätt trevligt som spelledarverktyg. Det kom inte i vägen för ståryn i sig, striderna blev rätt spännande fastän vi inte körde med alla regler. Spelarna hade ingen möjlighet att lära sig alla möjliga val, så jag fick tolka vad de ville göra och applicera en passande regel som spelledare. Det var inte optimalt, men reglerna var så flexibla att det funkade.
Förslag på förbättringar: det föreslås att man gör kort med val som ska göras simultant, och jag uppmanar Järnringen att göra ett ark med sådana kort som man kan skriva ut och stoppa i kortkondomer. Ett ark med koncept och bakgrunder med för-/nackdelsval och färdigheter upplistade skulle underlätta rollpersonsskapandet. Dessa verktyg skulle underlätta spelandet betydligt.
På det stora hela var det en trevlig kväll. Delvis var det på grund av spelet, och delvis trots spelet. Det är dock ett spel som jag kan tänka mig att fortsätta att spelleda, och jag har gott om öppningar till framtida äventyr. Viyay/kyrkan och Qeeg/drakoniterna har ju inte fått tag på informationen från det gamla templet i öknen, och Rabbans brorsa är heligt förbannad på rollpersonerna. Och Saskia och Fay är fortfarande jagade, om än inte lika hett som förr.