Re: Det är ju för -mycket- crunch i indiespelen!
Jag vet att du hatar indiespel ned till benmärgen
Alltså, bara för sakens skull; typ allt jag själv klurar på kvalificerar som indie - och jag är väldigt förtjust i Supergänget, som jag tycker ligger på en bra nivå. Där finns det en del tärningstrix, men att använda dem ger direkt berättelsemässig output; något händer. Supergängets avvägningar får mig visserligen inte att känna mig som min superhjälte (valen som spelaren gör påminner ju inte om rollpersonens val), men det är en samberättarmekanism som ger bra berättelsemässig feedback. I Agon däremot så är valen bara blaj på en abstrakt metanivå; och som till skillnad från Supergänget också tycks mig svår och onödigt crunchig.
Jag gillar också premissen i Don't Rest Your Head, förresten. Tråkigt att samma tendens tycks visa sig där.
Men vad gäller Agon och BW så tror jag att du är ute och cyklar. Det är ju spel som är skrivna för att vara crunchiga.
Fast här är grejen; jag tycker att de är crap-crunch.
Dels är de godtyckliga och kräver ett väldigt stort mått av "spela enligt de sociala konventionerna" för annars ballar de ur, medan D&D är så pass strikt (eller inflexibelt, beroende på ens perspektiv) att man kan spela det som ett brädspel.
Dels har de avvägningar på en abstrakt metanivå. När man gör en Bullrush, en Trip eller en Power Attack så
händer något. Visserligen ganska tråkiga och fantasilösa saker, men valen resulterar ändå i något som går att berätta utifrån. Det är inte bara bullshit som att använda Arthapoäng för att få stoppa upp en tärning i arslet.
Slutligen så kan D&D i sina bästa stunder (visserligen alldeles för sällan i min mening, men ändå långt mer än vad de talanglösa klåparna bakom BW och Agon förmår prestera) också
försätta spelaren i sin rollperson. Är man en Knight så måste man tänka på ett radikalt annorlunda sätt än som en Rogue, och man uppmuntras att leva ut sin rollpersons särdrag i de avvägningssituationer man ställs inför.
---
Tre punkter - som av en händelse så representerar de rollspelstriangelns tre sidor - som visar att D&D's crunch är överlägset
både som problemlösningscrunch, samberättarcrunch och rollgestaltningscrunch. Och då är D&D ändå
långt ifrån att vara ett särskilt bra spel - crunchmässigt sett - i någon annan bemärkelse än att det är opartiskt och välbalanserat.
Så BW är inte "indie" (= den alternative killen från gatan - till skillnad från storbolaget) utan "hillbilly" (= den inavlade banjospelaren med simhud mellan fingrarna). Jag tycker vi skall kalla BW och deras gelikar för Hillbillyspel istället för Indiespel från och med nu.
Luke Crane är som den där skäggiga damen som ligger på halmgolvet och särar på benen för alla de andra freaksen på cirkusen; och BW är en av hans vanskapta avkommor.
Kalle, som inte håller med om att DitV skulle ha många regelmoment heller
Jag tycker inte heller att de har "många", men väl "för många". Det är som gamla Mutants fyndplan. Den användes inte mycket, men den tog onödigt lång tid att använda när den väl kom i bruk utan att medföra något som berättigade de extra momenten.