Ymir
Liten kantbaron
Re: Pavlovs hund
Jag har inte sagt att man inte kan rollspela något man inte kan leva sig in i, utan bara ifrågasatt huruvida man vill göra det. Och okej, jag förstår varför du ser det som en utmaning, men jag gör det inte. Inlevelsemomentet är helt enkelt så viktigt för mig att jag inte vill få det minskat genom att tvingas anstränga mig till det yttersta för att känna av det överhuvudtaget. Jag vill att de känslor jag gestaltar ska falla naturligt, och jag vill bli ett med det jag spelleder, så att jag kan agera ut dess reaktioner på ren fingertoppskänsla istället för att låta min inlevelse - och min dramaturgi - störas av att behöva sätta mig in i och resonera kring dess förnuft. Varelsens agerande ska vara något man, sedan man lärt känna varelsen ifråga, kan avgöra rent instinktivt , man ska inte tvingas tänka igenom det först. Det är nämnligen ganska hämmande för rollspelandet, åtminstone i min enkla värld.
För övrigt har jag aldrig påstått att jag kan rollspela en hund. Jag kan göra en trovärdig gestaltning av en hund och jag kan förse den med beteendemönster och drag som skiljer den från andra hundar, så att den rentav får en egen personlighet. Men jag kan inte identifiera mig med hunden, och det gör liksom hela skillnaden. Jag kan rollspela den, men inte leva mig in i den, och har därmed inget större intresse av att rollspela den, heller. Så jag förstår inte vad du vill ha sagt med det argumentet, egentligen.
- Ymir, elit.
Jag har inte sagt att man inte kan rollspela något man inte kan leva sig in i, utan bara ifrågasatt huruvida man vill göra det. Och okej, jag förstår varför du ser det som en utmaning, men jag gör det inte. Inlevelsemomentet är helt enkelt så viktigt för mig att jag inte vill få det minskat genom att tvingas anstränga mig till det yttersta för att känna av det överhuvudtaget. Jag vill att de känslor jag gestaltar ska falla naturligt, och jag vill bli ett med det jag spelleder, så att jag kan agera ut dess reaktioner på ren fingertoppskänsla istället för att låta min inlevelse - och min dramaturgi - störas av att behöva sätta mig in i och resonera kring dess förnuft. Varelsens agerande ska vara något man, sedan man lärt känna varelsen ifråga, kan avgöra rent instinktivt , man ska inte tvingas tänka igenom det först. Det är nämnligen ganska hämmande för rollspelandet, åtminstone i min enkla värld.
För övrigt har jag aldrig påstått att jag kan rollspela en hund. Jag kan göra en trovärdig gestaltning av en hund och jag kan förse den med beteendemönster och drag som skiljer den från andra hundar, så att den rentav får en egen personlighet. Men jag kan inte identifiera mig med hunden, och det gör liksom hela skillnaden. Jag kan rollspela den, men inte leva mig in i den, och har därmed inget större intresse av att rollspela den, heller. Så jag förstår inte vad du vill ha sagt med det argumentet, egentligen.
- Ymir, elit.