Det här var ursprungligen ett svar i tråden Konventioner på kranks inlägg, men eftersom jag gärna lyfter ut diskussionen för att kommentera immersionism mer allmängiltigt väljer jag att göra mitt svar till en ny trådstart. Det vore även kul att lyckas involvera fler än bara jag och krank (och Grog!). Svaret är som följer:
"Inte om vi inte har radikalt olika åsikter om vad som främjar immersionism och inlevelse..."
Då antar jag att vi har det då. Jag väljer att vara mer liberal i förhållandet rollperson/meta eftersom spelare i mina kampanjer alltid vet mer än sina rollpersoner gör. Eftersom detta är något önskvärt för mig är det något de får handskas med, och görs det bra är detta väl utförd immersionism.
Jag vill alltså att mina spelare ska känna till vår rollspelsvärld - något som onekligen verkar leda till bredare meta-kunskap än vad du verkar anse lämpligt ur immersionist-synpunkt. För mig är det dels en fråga om engagemang, dels en fråga om kännedom. Det handlar om att förstå världen och engageras av den, vilket också leder till att vi på allvar kan diskutera den stämning som bör eftersträvas. För att kunna göra detta krävs kunskaper hos båda parter (spelledare/spelare). Kännedom innebär också förståelse för hur världens spelregler ligger, alltså vilken kontext som råder för spelaren att leva sig in i.
För att återgå till Darth Vader - spelarna känner onekligen till hans existens, samt hans koppling till Star Wars-universat. De vet att han lider av astmabesvär och dåligt humör, men vad de inte vet är att han just nu plottar för deras undergång. Diverse skärmytslingar mot stormtrupper kan ske på slentrian, men vet de att en skurk av sådan kaliber har blandat sig i leken kanske de börjar se samband i ett allt mer ondskefullt spel. Insatserna ökar. En cut scene till Vader, ett panoramafönster och ett par kuvade befälhavare kan mycket väl föda den dramatik där inlevelse skapas.
Det är givetvis inte den enda teknik som går att utnyttja, men den är lockande i sin enkelhet.
Man kan givetvis förklara en cut scene med ett sjätte sinne, en känsla i maggropen eller någonting liknande. Jag förklarar det med att jag inte tror på kokong-varianten. Jag tror inte det är fruktbart att avskärma spelarna till enbart rollpersonens ögon - jag vill ge dem mer stimuli att arbeta med än så.
"Inte om vi inte har radikalt olika åsikter om vad som främjar immersionism och inlevelse..."
Då antar jag att vi har det då. Jag väljer att vara mer liberal i förhållandet rollperson/meta eftersom spelare i mina kampanjer alltid vet mer än sina rollpersoner gör. Eftersom detta är något önskvärt för mig är det något de får handskas med, och görs det bra är detta väl utförd immersionism.
Jag vill alltså att mina spelare ska känna till vår rollspelsvärld - något som onekligen verkar leda till bredare meta-kunskap än vad du verkar anse lämpligt ur immersionist-synpunkt. För mig är det dels en fråga om engagemang, dels en fråga om kännedom. Det handlar om att förstå världen och engageras av den, vilket också leder till att vi på allvar kan diskutera den stämning som bör eftersträvas. För att kunna göra detta krävs kunskaper hos båda parter (spelledare/spelare). Kännedom innebär också förståelse för hur världens spelregler ligger, alltså vilken kontext som råder för spelaren att leva sig in i.
För att återgå till Darth Vader - spelarna känner onekligen till hans existens, samt hans koppling till Star Wars-universat. De vet att han lider av astmabesvär och dåligt humör, men vad de inte vet är att han just nu plottar för deras undergång. Diverse skärmytslingar mot stormtrupper kan ske på slentrian, men vet de att en skurk av sådan kaliber har blandat sig i leken kanske de börjar se samband i ett allt mer ondskefullt spel. Insatserna ökar. En cut scene till Vader, ett panoramafönster och ett par kuvade befälhavare kan mycket väl föda den dramatik där inlevelse skapas.
Det är givetvis inte den enda teknik som går att utnyttja, men den är lockande i sin enkelhet.
Man kan givetvis förklara en cut scene med ett sjätte sinne, en känsla i maggropen eller någonting liknande. Jag förklarar det med att jag inte tror på kokong-varianten. Jag tror inte det är fruktbart att avskärma spelarna till enbart rollpersonens ögon - jag vill ge dem mer stimuli att arbeta med än så.
