Man Mountainman
Storsvagåret
Jag håller i princip med dig om att det kan vara föga upplysande att sätta etiketten "fascism" på ditten och datten, och menar kanske rentav att det i de flesta fall inte syftar till att upplysa alls, utan snarare till att dra gränser och etikettera, att döma ut positioner man ogillar genom att associera dem med något universellt föraktat (fascism).
Men just därför tycker jag det är värdefullt att försöka glömma bort etiketterandet för en stund och bara analysera den underliggande logiken. Och då kan man bli tvungen att använda ord som "fascism" som genvägar för att försöka omfatta komplexa historiska fenomen.
Du beskriver t.ex. fascismen som
Men fascismen är också en reaktion på moderniteten och på nationalstatens problem i unga länder som Tyskland och Italien, som nyligen hade bildats ur en mångfald småstater. Det är inte en situation som är särskilt lik dagens, där nationalstaten förlorat mycket av sin betydelse. Referenser till "fascism" kan på sin höjd bli en bekväm analogi som man kan använda sig av för att förstå en situation, men man får inte låta analogin ta över ens tänkande utan måste tränga vidare och förstå samtiden i sin särart.
Men just därför tycker jag det är värdefullt att försöka glömma bort etiketterandet för en stund och bara analysera den underliggande logiken. Och då kan man bli tvungen att använda ord som "fascism" som genvägar för att försöka omfatta komplexa historiska fenomen.
Du beskriver t.ex. fascismen som
Och det är ju uppenbart att det som Arnstad beskriver, med "den inre fienden", är en direkt följd av den korporativistiska, etatistiska ideologin, där nationen föreställs som en organisk helhet och alla konflikter inom samhället alltså måste tillskrivas någon "yttre", osund influens, som Juden eller muslimerna/kulturmarxisterna.Vitulv said:I grund och botten är fascismen en nationalsyndikalistisk, korporativistisk rörelse, med totalitära och militaristiska tongångar där "staten är allt, individen intet"
Men fascismen är också en reaktion på moderniteten och på nationalstatens problem i unga länder som Tyskland och Italien, som nyligen hade bildats ur en mångfald småstater. Det är inte en situation som är särskilt lik dagens, där nationalstaten förlorat mycket av sin betydelse. Referenser till "fascism" kan på sin höjd bli en bekväm analogi som man kan använda sig av för att förstå en situation, men man får inte låta analogin ta över ens tänkande utan måste tränga vidare och förstå samtiden i sin särart.