Re: Men kommer vi rollspelare se nazitendenserna?
"Jag menar; när jag ser en amerikansk krigsfilm så reagerar jag alltid på hur äckligt patriotiska de är, att alla kommunister, muslimer eller vietnameser (beroende på vilket krig som skildras) alltid är fula, svettiga, lättlurade och barbariskt grymma."
Tja, har du sett på en rysk krigsfilm någon gång? De är nästan ännu mer äckligt patriotiska. För ett tag sedan så fick jag tag på Sergej Eisensteins gamla klassiker Alexander Nevsky. Gosse...
Maffiga körsånger med texter som "Stån upp, du ryska folk", varje hjälte (utom prins Alexander själv) fick en vacker ung ryska som inte alls passade in på bilden av en rund moder Ryssland med röda kinder och platt ansikte, utan snarare på klassiska skönhetsideal, vidriga våldsdåd av tyskarna et cetera... waow, helt enkelt.
Det finns två sorters krigsfilmer: den skitiga självransakande (Plutonen, Das Boot, Stalingrad mfl) och den patriotiskt heroiska (Slaget om Midway, Slaget om Storbrittanien, Alexander Nevsky, Henry V (båda), Första Divisionen med rätt många flera). Den senare genren är propaganda, ingenting annat, och den har samma bildspråk oavsett i vilket land den görs. Den är till för att vara häftig, patriotisk, lockande och nationalistiskt stärkande, punkt.
Så vad har det med rollspel att göra? Föga, utom att rollspelare och rollspelsskapare sällan har mer än två inspirationskällor: Tolkien för miljön och Hollywood för reglerna. Det senare håller på att bli mindre och mindre problem, iom att rollspelsskapare nu för tiden brukar ha möjlighet att i alla fall ha någon form av erfarenhet av någon form av simulerad verklighet (lumpen, lokala dojon, SCA mm).
Men hur är det med Tolkien? Tja, problemet tror jag inte ligger i någon smygrasism eller något sådant, utan i vanlig hederlig fantasilöshet. Frångå Tolkiens mall det minsta så är du snudd på landsförrädare, typ. Det såg ut att kunna lätta på den punkten, men sen kom Peter Jackson och förstörde alltihop.
Hur som helst, jag tror inte att det är rollspelen som det är fel på, utan rollspelarna. En traditionell Tolkienistisk uppdelning av universum är en praktisk och enkel modell. Man kan spela i den, man kan ha kul i den, och det krävs inte ett politiskt engagemang eller en filosofie doktor i samhällsvetenskap för att det ska fungera. "Felet" mer rollspelarna är helt enkelt att de inte vill gräva ner sig i sådant där bjäfs. De vill ha kul.
Och det är faktiskt helt rätt, IMHO.