Nekromanti [D&D 3.5] Age of Worms …

[Dante]

Ännu en ny husregel ...

Inspirerad av hur saker och ting tycks funka i D&D4 ska jag testa följande regel för att gruppen ska slippa vila i åtta timmar mellan varje fajt:

1. Rollpersonerna får (character level × 0,5) + 2 second wind per dag (dvs. lika många som ett good base save).
2. För att kunna använda en second wind måste rollpersonerna ha möjlighet att pusta ut i ungefär en kvart.
3. När de använder en second wind får de tillbaka hälften av de hit points, spell slots, turn attempts, etc. de använt (avrundat nedåt). (Wizards får inte förbereda nya spells, utan återfår någon eller några av de de använt under dagen.)
4. Rollpersonerna kan använda flera second wind vid samma tillfälle, om de vilar en kvart för varje.

Exempel: Neyox har förbrukat 4 level 0-spells, 2 level 1-spells, 3 turn attempts och har förlorat 8 hp. Han vilar i en kvart och använder en second wind. Han återfår då 2 level 0-spells, 1 level 1-spell, 1 turn attempt och 4 hp. Använder han ännu en second wind får han tillbaka ytterligare 1 level 0-spell, 1 turn attempt och 2 hp. En tredje second wind skulle bara ge tillbaka 1 hp.

Det här skulle innebära att förmågor som bara kan användas 1 gång per dag inte kan återfås med second wind. Till skillnad från action points är second wind inget man kan spara på till den sista boss-fighten eftersom de inte kan användas under strid. Eftersom second wind bara ger tillbaka sådant man förbrukat borde det uppmuntra till ökat spell-användande.

 

[Organ]

Auric är NG, inte CG (nt)

NT = Njet Textskij (Ingen text)

 

[Dante]

Re: Auric är NG, inte CG (nt)

Auric är NG, inte CG

Ja?

 

[Dante]

Sjätte spelmötet (spoiler, vinge och slicks) ...

Rhys och Jeninna lejer hjälp – eller new kids on the block.

Här ska ni få höra vad som skedde under det andra besöket i Hextortemplet i Dourstonegruvan:

<center><table width="450"><tr><td><font face="Georgia">Rhys och Jeninna är svårt nedslagna efter förlusten av sina kamrater till de vidriga Hextortjänarna. De rapporterar vad som skett till den gamle Heironeousprästen vid stadens garnison – och träffar där på en främmande präst som påstår sig ha spårat en Hextorkult från Free City hit till Diamond Lake. Med sig har denne präst en kraftigt byggd krigartyp samt en kunskapare de nyss rekryterat från de hyrsvärd som brukar hänga runt garnisonen för diverse frilansuppdrag.

När de nya rollpersonerna är vederbörligen skohornade in i gruppen (med hjälp av mina suspenders of disbelief +1) berättar Rhys vad han vet om Hextortemplet. Den nye Heironeousprästen – Neyox – rekvirerar en pluton garnisonssoldater och tågar mot Dourstonegruvan under det att han inskärper vikten av att »civilisterna« (Rhys och Jeninna) håller sig i säkerhet i bakgrunden under tillslaget.

Soldaterna pacificerar vakterna och tar enkelt över gruvområdet, trots förmännens protester (när det gäller Hextordyrkare har Heironeouspräster inga problem med att sätta sig över världslig lag). Våra hjältar tar sig in i gruvan och fram till hissen ned till den svarta marmorsalen. Väl nere rusar kunskaparen – Mablyn – ur hissen och sätter raskt en pil i den ensamme tiefling som vaktar ingången till Hextorcitadellet. Svårt sargad lyckas denne ändå fly in i korridoren och låsa dörren bakom sig. De hör honom försvinna längre in under det att han för full hals gör övriga Hextoriter uppmärksamma på intränglingarna. Ett överraskningsangrepp är inte längre möjligt.

Gruppen forcerar lätt den låsta dörren och tränger in i templet bara för att finna korridoren till arenan blockerad av bråte samt de reanimerade kropparna av de kultister Newlin och Rhys dräpte vid förra visiten. Mablyns pilar har just ingen verkan och Neyox har uppenbara svårigheter att fördriva dessa vandöda styggelser. Till sist lyckas han ändå driva bort merparten av dem med hjälp av Heironeous’ kraft. Hans krigarkompanjon – Auric – rusar på de återstående och hugger in med sitt tvåhandssvärd.

Bakom zombieblockaden, inne i den upplysta arenan, ser Mablyn och Jeninna tre tieflingvakter beväpnande med långbågar. En effektiv kombination av pilar och magiska missiler sänker dessa innan de kunnat blanda sig i striden. Längst bort i arenan, uppe på balustraden, träder självaste Hextoröversteprästen in för att få en överblick över vad som sker. Mablyn sätter en pil i honom på 100 fots avstånd och Jeninna följer upp med två magiska missiler, vilket får prästen att dra sig tillbaka varifrån han kommit.

När de sista ofördrivna zombierna expedierats barrikaderar gruppen portarna till arenan och vänder sin uppmärksamhet mot den sidogång de använde förra gången. Rhys tittar försiktigt in i vildsvinsrummet för att försäkra sig om att där inte finns några fiender som kan falla dem i ryggen. Därinne – o sälla dag! – finner han Amren, Merwyn och Newlin. Svultna, bundna och svårt torterade – men vid liv!

Samtidigt pressar övriga gruppen vidare och stöter mycket snart på Hextortemplets tre präster som är ytterst förgrymmade över inkräktarnas tilltag. En hård strid utbryter och står och ett tag ser det ut att gå illa för våra hjältar då Jeninna ansätts av ett andevapen och Auric faller för översteprästens blotta beröring.

Räddningen blir Rhys, som efter att ha befriat sina fångna kamrater hinner upp de andra och blandar sig i striden genom att först söva prästinnan som står i bakgrunden och helar sina kumpaner och sedan söva den store halvorkprästen som utgjort fiendens frontlinje. När Jeninna fått Auric på benen med en helande dryck ansätter hela gruppen den ensamme översteprästen som snart faller för övermakten. Seger och hämnd i ett!

Den illa åtgångne Merwyn har inga problem att förgöra de instängda zombierna i arenan och i och med det är Hextortemplet rensat. Gruppen överlämnar Hextoriterna till garnisonens Heironeouskapell att där dömas av dess prästerskap. De söker metodiskt igenom hela det underjordiska citadellet och välter Hextorstayn över ända och krossar det innersta templets altare.

Bland alla föremål de finner är det särskilt tre som drar till sig deras uppmärksamhet: en nyckel av sten med ett grinande Erythnulansikte; Hextoröversteprästen Theldricks dagbok; och en till synes blank skriftrulle som ändå utstrålar trolldom. I dagboken nämns maskar; överguden; två personer eller varelser som kallas Den ansiktslöse och Grallak Kur som Theldrick tycks ha svårt att komma överens med; samt något som går under namnet Den svarta triaden.

Neyox och Mablyn anser sig ha fullgjort sina uppdrag och lämnar gruppen efter att ha fått sina andelar av bytet från templet. Auric som är en gudfruktig man utan något till övers för vandöda eller ondsinta kulter vill dock gärna slå följe med gruppen – vilket kommer väl till pass då Amren är svårt märkt av sina upplevelser i Hextoriternas klor och inte gärna vill ner i underjorden igen i första taget.</font face></td></tr></table></center>

Där var ett alldeles utmärk tillfälle att sluta för kvällen och räkna XP. Rhys och Jeninna skrapade ihop tillräckligt för att bli level 4!

Nästa vecka: Merwyn och Newlin är tillbaka – och sugna på att sparka stjärt!

 

[Magnus Seter]

Mablyn

Det var ett jobb som många andra. En kult, en grotta, en gruva. Hieroneous-prästerna behövde hjälp, och den rabiate prästen Neyox gick med på mitt pris. Han var väl främst ute efter någon med mer ... låt oss säga ljusskygga färdigheter, men jag var säker på att jag skulle kunna vara till hjälp. Med sig hade Neyox en bastant karl, Auric tror jag han heter. Med de två i frontlinjen, visste jag att jag kunde ge understöd med min båge, och störa motståndarna, och till och med tunna ut deras antal.

Min första order var att samla information om gruvan, Dourstone Mine. Det var kanske det lättaste uppdraget jag fått, för inte fem sekunder efter att jag börjat se mig om efter lämpliga informationskällor vandrar två besynnerliga skepnader in genom porten. En slående åtråvärd kvinna, som verkade väldigt nedstämd och nervös, samt en babblande fåne som rabblade osammanhängande om en Hextor-kult, en drake, mäktiga magier och förlusten av fyra kamrater.

Det visade sig att figurerna hette Jeninna och Rhys, och efter ett kort samtal med Rhys visade det sig att han är trollkarl och att han återvänt efter en misslyckad infiltration av ett Hextor-tempel i Dourstone-gruvan. Mer information än så behövdes inte, då Neyox raskt samlade ihop ett gäng soldater och marscherade till gruvan. Väl där tog vi kontrollen över stället, och satte trupperna att hålla fortet. Neyox var väldigt dominant, och pekade med hela handen, men det passar mig, någon annan får ta rampljuset, någon annan får vara målet för fiendens vrede.

Vi tog oss snabbt ner i gruvan. Det var Neyox som drev fram gruppen, och i mitt tycke gick det lite väl fort. Jag hade velat se om det fanns andra vägar in, och kanske övervaka stället innan vi slog till, men å andra sidan hade vi redan mycket information om målet. Även om jag tror att Rhys mest svamlade om sina upplevelser.

När vi kom ner med den höj- och sänkbara plattformen var vi beredda på att möta motstånd. En vakt fick en pil i sig innan han retirerade in i fiendens läger. Vi alla ryckte fram, med Auric och Neyox främst. Rhys svamlade något om overjordisk och overklig geometri och sprang runt i konstiga mönster en kort stund, innan jag fick honom att falla in i ledet. Jag tog upp position i slutet av gruppen, och spanade bakåt! Jag ville verkligen inte att någon skulle falla oss i ryggen, och det fanns två andra dörrar vi inte säkrat ännu.

Rhys och Jeninna uttryckte svår skepsis mot oss andra, då de tjatade om hur duktiga deras vänner var, och hur många fiender de hade fällt inom samma tidsrymd som vi inte lyckats med mer än att såra en tiefling-vakt. Den melodin skulle ändras ...

I stora drag är striden i sig inte så intressant. Ett gäng zombies, prästen lyckades till slut vända dem från gudens ansikte så att de flydde. Neyox och Auric hackade ner de återstånde, och jag och Jeninna lyckades med konstycket att sänka tre tiefling-vakter från svår position och långt in i komplexet. De väntade sig inte den precisionen i våra avståndsattacker! Det bästa ögonblicket kom nog ändå när deras egen präst stack fram huvudet för att kontrollera läget, och jag lyckas på nästan 100 fots avstånd sätta en pil i honom. Jeninna följde upp med en magisk missil, och prästen retirerade. Vi utgjorde ett bra team, och tunnade ut fienderna och hindrade dem från att rycka fram och ge zombisarna understöd.

Vi ryckte in i en sidogång, och där träffade vi snart på den onda prästen och hans hantlangare. Det var en tuff strid, då fienden lagt mycket magi på sig, och Auric och Neyox var väldigt hårt trängda. Till min förvåning visade det sig då att Rhys inte bara var munväder. Hans magi sövde två fiender, och försatte den sista i ett sådan trångmål att jag kunde avsluta hans existens med en välriktad pil.

Striden var vunnen. Vi befriade några fångar, som visade sig vara Jeninnas och Rhys vänner, några Pelor-trogna och en tjuv, om jag inte helt misstar mig. Inte helt förvånande var det inte fyra kamrater som Rhys babblat om, utan tre. Hierneous-prästerna tog hand om de Hextor-trogna, och jag såg till att få min andel. På det hela taget ett typiskt jobb. Kort, koncist, våldsamt. Och jag kom oskadd från striden.

Magnus kommentar---------------

Den här gubbe gillar jag att spela. Mitt mål var att skapa det jag kallar en bowslinger, en fantasy-variant av en revolverman. Det visade sig vara en bra idé, eftersom han konstant kunde ge eldunderstöd till sina kompisar som slogs där framme. Detta understöd kostade inte heller magi, vilket är ytterligare en fördel.

Det som funkade bäst var Rapid shot. I och med det får gubben två attacker, med -2 på att träffa med båda visserligen. Men när jag slog hade jag alltså två tärningar, och det var alltid någon som slog högt. Min filosofi är att alltid försöka med något under en strid, eftersom om man slår en tärning finns ju chansen att man slår 20. Och jag slog två eller tre critical hits, och ofta när jag slog blev alltså resultatet att en tärning indikerade en träff. Drömmen är väl att komma upp i level så att gubben får Manyshot också, vilket skulle innebära att han kan regna pilar över motståndet, något som var väldigt användbart.

Rapid shot var bra som sagt, Precise shot förstås, och Point blank. Jag hade tänkt levla vidare som fighter för att bygga på feats, men i och med att man bara får köpa upp sina class skills i den klass man levlar i som multiklass, tror jag att jag skulle ha kryddat med några scout levels också.

Nu kommer denna gubbe att vara backup, men om jag ska spela någon annan kampanj, eller ett annat äventyr, kommer jag att utforska bowslinger-konceptet vidare.

/Magnus

 

[Magnus Seter]

Förslag på husregel för initiativ

Jag föreslår att vi utser en av spelarna (mig, till exempel) att vara den som håller reda på initiativ under striderna. Det avlastar spelledaren, och leder egentligen inte till några konstigheter.

/M

 

[lokomotiv_UBBT]

kommentarer

Ville bara säga att jag nästan är lite avundsjuk på den här kampanjen...

följer det ni skriver slaviskt och ni verkar ha rent ut sagt skitkul!

Keep up the good work!

 

[Guest]

Jeninnas Tankar

Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till! Vi har lämnat den där första grottan och tultat runt i staden och jag trodde allt var bra! Sen hittade vi tillslut någon annan grotta som vi tydligen skulle gå in i.
Jag trodde det skulle vara samma sak, nån varg, nån tentakelsak men allting blev helt fel! I början gick det jättebra, några vakter som de andra bufflade ner och i rummet efter detta blev det ett väldans liv. Jag smög in när en otäck odöd grep runt min ben och överallt kom det saker stapplandes emot oss. Jag förgjorde den som grep mig och backade undan medan de andra gjorde processen kort. Men det är inte med lite stolthet som jag räddade Amren med ett välplacerat eldklot.

Jag hade förbrukat mig magi och Rhys var inte heller till någon nytta, vi försökte få Melwyn och Newlin att låta oss vila men de var så uppjagade att de bara ville fortsätta. Vi kunde inte få dem att ändra sig så försiktigt tassade vi efter dem. Längst in stötte vi på onda präster och vi var ingen match för dem. Jag flydde hals över huvud och nu är jag alldeles ensammen kvar, vad skall jag ta mig till?

 

[Guest]

Jeninnas Tankar

En sådan lycka! Nu är allting bra igen! Rhys klarade sig också därifrån, tydligen har jag lärt sig hur man gör sig osynlig och han skall göra mig ett pergament så jag också kan göra det. Jag börjar gilla Rhys mer och mer och han har slutat att vara så dum mot mig.

Vi pratade en stund och han fick mig att inse att vi måste hämnas våra vänner på något sätt. Man kan inte bara sitta och gråta! Vi gick till det där andra templet och fick med oss en bunt personer som verkade dugliga, även om jag hade mina tvivel i början.

Det gick lite långsamt i början men så småningom började vi få koll på läget, vi hade en mästerbågskytt med oss, Mublan tror jag han hette, och tillsammans förgjorde vi många av våra fiender medan de andra höll slöddret borta. Tillslut hittade vi de onda prästerna och det höll på att gå illa. En av prästerna slängde en klubba på mig flera gånger och jag haltar fortfarande illa av smällarna. Men vi vann och det bästa av allt! Mina vänner levde fortfarande! Amnren var dock så illa därän att han kommer bli längliggande ett tag framöver, men en av krigarna vi hade med oss har frågat om han får följa med.

Jag hoppas vi har lyckats få tag på tillräckligt med pengar för att lämna diamond lake nu. Det har hänt så mycket otäckt.

------

Under spelsessionen kläcktes ett av de bästa citaten

Jag: Hmm... är de zombier eller lever de?
Dante: Du vet inte, går du fram och smakar?

 

[Organ]

Amrens anteckningar 7

Kära dagbok.

Det som från början bara var en enkel skattjakt i viskande valvet har nu utvecklats till något helt annat. Flera ledande personer i Diamond Lake, bland annat gruvbasen Balabar Smenk och själve guvernören, är helt klart insyltade i någon form av skum verksamhet. Det slutar ej heller där. Det som vi i början bara trodde var gammal hederlig kriminalitet för pengar, inflytande och makt, har nu visat sig även handla om kultverksamhet och dyrkande av mörka gudar. Helt oförhappandes har vi snubblat in i en del av Diamond Lakes undre värld som inte ens jag kände till. Att det fanns ännu en undre värld UNDER den undre världen hade jag aldrig kunnat ana. Hursomhelst så leder alla spår till Ragolin Dourstones gruva.

Jag kollade runt lite grand och Dourstones gruva, som faktiskt ligger rakt under staden, verkar välskött och välbevakad. Lite väl välbevakad för att bara vara en vanlig gruva. Det finns en palissad kring själva gruvlägret och allting bevakas av vakter, människor på dagarna och dvärgar på nätterna, under dygnets alla timmar. Vakterna verkar dock mest bestå av gruvstadsdrägg och min instinkt säger mig att de säkert kan fås att titta åt ett annat håll så vi kan ta en närmare titt på gruvan om man sticker en börs mynt under deras näsor. I morgon ska vi se hur lojala de är mot sin arbetsgivare.

 

[Organ]

Amrens anteckningar 8

Kära dagbok.

Vakterna visade sig vara ytterst lättmutade. De inte bara gick med på att låta oss smita in i gruvan utan berättade även att det, precis som vi misstänkte, försiggår något skumt i gruvan. Istället för att låta arbetarna bryta malm i skift så ligger arbetet nere på nätterna. Ett par gånger i veckan, alltid på nätterna, kommer det dessutom mystiska leveranser av okänt slag som förs ner i gruvan under stort hemlighetsmakeri. Vi fick även veta att det finns en igenbommad ort som inte används av andra än de som kommer med de mystiska leveranserna.

Väl inne i gruvan var det lätt att hitta den igenbommade gruvorten. Den var igenspikad för att verka oanvänd men det var gjort på ett så taffligt sätt att vem som helst kunde se att plankorna togs bort och spikades upp igen med jämna mellanrum. Pfft, amatörer! På andra sidan fanns en gång som mycket kort därefter mynnade ut i ett grovt uthugget rum med ett schakt och en gruvhiss.

Efter att ha tagit hissen ner så försvann dock känslan av att befinna sig i en gruva omedelbart. Vi kom ner i ett rum med väggar, tak och golv i blanksvart marmor. Det utgick tre dörrar från rummet och i den bortre änden fanns någon slags damm eller bassäng. Innan vi han undersöka någonting eller ens diskutera vad vi skulle göra så öppnades en av dörrarna och två krigare stormade ut. De var beväpnade stora yxor och bar långa brynjor som även täckte deras ansikten, förutom deras ögon som lyste rött, och utan ett ord rusade de på oss! Efter den första överraskningen lagt sig så visade de sig dock inte ha så mycket att sätta emot och inom kort låg de båda döda vid våra fötter. När vi tog av dem maskerna blottades dock bara halvt mänskliga, förvridna ansikten med svart hud täckt av tatueringar och små horn i pannorna. Tieflings! Oheliga halvdjävlar, delvis människor och delvis demoner!

Efter att ha undersökt det svartblänkande rummet upptäckte vi ett antal mystiska och störande saker. Delen med poolen hade högre i tak än resten av rummet och längs de närliggande väggarna gick det en trappa upp mot taket, med avsatser på jämna avstånd. Vi kunde dock inte ta oss fram för att undersöka poolen, vars yta blänkte lika stilla och svart som resten av rummet, då den på något sätt utstrålade en fruktansvärd kyla som gick genom både märg och ben, så vi beslöt oss för att låta den vara tills vidare. De tre dörrarna var lika olycksbådande som poolen, för de var alla prydda med symboler som fick de pelortrogna att dra efter andan. Den första var prydd av en pansarnäve som greppade tre pilar, den andra av ett grinande demonansikte och den tredje av en klofylld hand med ett öga i handflatan. Merwyn förklarade att de symboliserade, i tur och ordning; Hextor, Erythnul och Vecna, de ondaste av de nio gudarna. Lika besynnerligt som att finna dem i en gruva under Diamond Lake, var dock att finna dem tillsammans, då de, trots sin ondska, alla tre är bittra fiender. Förvirrade av detta mysterium beslöt vi oss dock för att gå in genom den dörren som tieflingarna kom genom.

Bakom dörren med Hextorsymbolen fanns en korridor som ledde till ett annat rum med tre dörrar och ett antal hoptorkade människokroppar ståendes utmed väggarna. Vi hann dock inte mer än kliva in i rummet innan väldigt mycket hände väldigt fort. De döda kropparna vaknade till liv och stapplade fram för att slita oss stycken, alltmedan bjällror fastsatta vid deras kroppar började föra ett otroligt liv! Knappt hade vi börjat försvara oss mot dem när två av dörrarna slogs upp och ut strömmade en blandning av tieflings, lika dem vi nyss kämpat mot, och människor med spjut och Hextorsymboler på sina bröst. Det blev en intensiv strid! Merwyns gudomliga krafter gjorde dock snabbt processen kort med de vandöda, och våra levande motståndare var inte direkt någon match de heller, då de, trots en dödsföraktande fanatism, var tämligen oorganiserade. Snart hade den siste fallit för våra vapen.

Bakom den återstående dörren fanns ännu en korridor med flera dörrar, bland annat ett par, mycket stora, dubbeldörrar i andra ändan. Halvvägs nerför korridoren stötte vi på en dörr som, underligt nog, var låst från utsidan med en rejäl kätting och ett bastant hänglås. Vi hörde lite underliga ljud inifrån och, tyvärr måste jag nog säga för det visade sig inte vara det klokaste beslutet vi tagit, så beslöt vi oss för att öppna dörren. Jag hade inte mer än petat upp låset då dörren slogs upp och fram stormade ett gigantisk digervildsvin, stort som en ponny! Vildsvinet, som närmast verkade galet av raseri, kastade sig över oss med ett vrål jag inte trodde ett djur var kapabelt till. Om vi inte hade varit förutseende nog att bygga en enkel bråte av sängar och annat från de tidigare rummen hade vi blivit omkullkastade och nersprungna av den rasande besten. Emellertid så trasslade den in sig i bråten och detta, tillsammans med den stadige Nevlin och dennes sköld, så lyckades vi hålla odjuret ifrån oss tillräckligt länge för att vi skulle kunna såra den svårt, bland annat så lyckades jag kasta ett spjut djupt i sidan på den. Efter det lyckades vi, dock inte utan problem, nedkämpa besten.

Efter detta gick det dock stadigare sämre för oss. Vi insåg att vår högljudda strid med vildsvinet hade berövat oss överraskningsmomentet och vi pressade omedelbart vidare för att ta till vara så mycket vi kunde av chockvärdet i vårt anfall. Emellertid så hade vi problem med att ta oss vidare då vi sprang på en låst dörr som vi forcerade först efter alltför lång tid och under alltför mycket oväsen. Efter detta beslöt vi att jag skulle smyga lite i förväg och spana. Under min rekognoseringstur så lyckades jag spana på fienden utan att de lade märke till mig och det vi hade emot oss var tre Hextorpräster, bland annat en gigantisk halvorch, samt ytterligare tre tieflings. De hade samlats på en stor balkong, eller avsats, som fungerade som någon slags tronrum, överblickandes ett större rum med en stor staty föreställandes Hextor själv. De kunde dock nås från två håll och efter att ha återvänt och rapporterat så beslöt vi oss för att alla skulle pressa vidare förutom jag och Jeninna som skulle börja beskjuta dem med pilar bakifrån när den andra gruppen fått stridskontakt från andra hållet. Detta skedde och när Hextoriterna började försvara sig i dörröppningen bakom tronen så började vi regna pilar över dem bakifrån. Prästerna skickade då tieflingarna efter oss och då tappade jag all kontakt med mina kamrater. Jeninna försvann och själv lyckades jag locka tieflingarna att förfölja mig åt det hållet vi kommit från, istället för att, vilket de annars kunnat göra med lätthet, falla mina kamrater i ryggen. Jag lyckades att hålla dem ifrån mig en lång stund genom att leka en dödlig katt- och råttalek i de trånga korridorerna mellan de rum vi kämpat oss igenom på vägen in. När de till slut jagat mig ända bort till platsen där vi slogs mot vildsvinets så fick jag dem i säcken och genom att helt sonika låsa dörren framför näsorna på dem så var de, i alla fall temporärt, ofarliga.

Av ljudet av den avlägsna striden att döma gick det dock inte så bra för mina kamrater. Jag tog mig ut i det stora rummet med statyn och genom att klättra upp på den lyckades jag svinga mig upp på den balkong prästerna hade stått på från början för att, förhoppningsvis, kunna falla dem i ryggen genom att ta mig in genom dörren bakom tronen. När jag kom fram till striden så såg jag mycket riktigt att det gått illa för oss. Nevlin hade fallit och Merwyn var svårt ansatt av de Hextortrogna. Snabbt rusade jag fram för att försöka vända striden med ett överraskningsanfall i deras flank, men innan jag han göra något kastade en av prästerna en besvärjelse på mig som fyllde mig med en fruktan så fruktansvärd att jag inte kunde vara kvar utan tvingade mig till en panisk flykt åt samma håll jag kommit från. Jag sprang så fort mina ben förmådde tillbaka till tronrummet där jag, utan en tanke hoppade, över balkongräcket och ner i statyrummet. Jag slog mig ganska illa i fallet men inte ens det kunde sakta ner min skräckfyllda flykt. Det enda jag kunde tänka på var att ta mig ut till hissrummet och upp till ytan men när jag kom till vildsvinsrummet tog emellertid min tur slut. Jag hade med största sannolikhet lyckats om inte ödet spelat mig ett ödesdigert spratt. Precis när jag kom in genom dubbeldörrarna så lyckades de tieflingar jag tidigare stängt in bryta ner dörren som höll dem fångna med ett brak. Jag gjorde allt för att dyka förbi dem men de var för många och det var för trångt. Jag blev omkulltacklad och innan jag hann göra något så jag hur en tiefling stod över mig med höjt vapen. Det sista jag han tänka var ”Är detta slutet?” innan yxan föll tungt och allt blev mörkt.

 

[Organ]

Amrens anteckningar 9

Kära dagbok.

Det var inte slutet, även om det kanske hade varit att föredra. När jag kom till sans igen satt jag naken och kedjad, med en illaluktande säck över huvudet. Hela kroppen värkte och jag hade ett stort sår i sidan, och min mun och hals var torr som fnöske. Snart blev jag varse att jag inte var ensam, utan bredvid mig, kedjade precis som jag, satt mina kamrater Nevlin och Merwyn. Av dem fick jag veta fler detaljer kring vårt nederlag. Prästerna hade använt sin fruktansvärda magi och framkallat diverse monstruösa varelser att slåss i deras ställe. Efter en hård strid hade Nevlin fallit, för att kort därefter följas av Merwyn som slogs ner medan han försökte rädda sin kamrat. Jeninna och Rhys däremot hade ingen sett röken av sedan striden inleddes. Med lite tur hade de kommit undan, vilket i alla fall alltid var något.

Hur länge vi försmäktade i vår cell vet jag inte. Med jämna mellanrum sparkades dörren upp och någon av oss släpades iväg för förhör. Jag försökte hålla tyst så länge det gick men tieflingarnas hårda behandling fick mig snart att berätta allt jag visste för Hextorprästerna. Trots att jag berättade allt och lite till så blev de emellertid inte riktigt nöjda. De ville veta vem som hade skickat oss och det verkade inte som att de riktigt trodde på mig när jag hävdade att vi var där på eget bevåg utan pressade mig bara hårdare. Förhören brukade fortgå tills de slagit oss mer eller mindre sönder och samman, varpå vi släpades tillbaka till cellen igen. På sätt och vis var det en fördel att vi alla hade skador sedan striden då de tydligen ville hålla oss vid liv utan blev tvungna att hålla igen lite på misshandeln.

Hextoriterna hymlade inte med vad som skulle bli vårt slutgiltiga öde. De utlovade oss alla en kvalfylld död som offer till sin mörka gud och när den rätta tiden var inne skulle vi stå inför honom med böjda huvuden. På detta replikerade peloriterna kallt att Pelor skulle straffa dem och det var de som skulle då stå inför sin gud med huvuden sänkta i skam över att ha misslyckats. Mina kamrater saknar sannerligen inte mod. Själv var jag skräckslagen inför framtiden och önskade vid ett flertal tillfällen att jag istället dött av mina stridssår.

Inte heller blev vi klokare över vad som skedde nere i gruvan. Tydligen så samarbetar de Hextortrogna, precis som vi trodde, med anhängare till både Erythnul och Vecna, något ingen tidigare hållit för sannolikt. Det talas även om något de kallar ”överguden”, men vi har inte riktigt vad det har med Hextor att göra. Fast tyvärr verkar det som om det inom kort inte kommer var vårt problem längre.

 

[Organ]

Amrens anteckningar 10

Kära dagbok.

Ett mirakel har skett! Jag trodde inte det var möjligt men vi är inte bara vid liv utan även fria! Det började med oväsen utanför vår cell. Skrikande röster och springande fötter talade om att det inte stod rätt till. Efter att oväsendet avlägsnat sig så öppnades dörren och säckarna togs av våra huvuden, och framför mig stod ingen annan än Rhys! Litet senare kom även Jeninna i sällskap av några krigare vi inte sett tidigare. Det visade sig att Rhys och Jeninna lyckats smita undan och när de kommit in till Diamond Lake så spillde de ingen tid utan gick till Heironiustemplet för att få hjälp. Därifrån fick de med sig en präst och två krigare och tillsammans med dem gick de ner för att avsluta jobbet vi misslyckats med tidigare. Jag har nog aldrig varit så lättad i hela mitt liv.

Hextorprästerna och deras tieflingtjänare är nu besegrade och har kedjade marscherats upp till Heironiustemplet för att ställas inför rätta för sina brott. Våra räddare hittade även dokument bland hextoriternas tillhörigheter som bekräftar deras samarbete med de andra onda kultisterna. Det verkar emellertid vara en ganska skakig fred mellan den tre grupperna. Kanske något vi kan utnyttja? Det vi fått reda på är hursomhelst att den ena av de kvarvarande kulterna styrs av någon som kallas ”den ansiktslöse”, samt att denne håller till i en labyrint. I den andra kulten ska det finnas någon som heter Grallak Kur och verkar vara någon slags profet eller nått då denne med jämna mellanrum får syner eller visioner som Hextorprästerna och den ansiktslöse försöker tyda. Det antyds även saker om maskar som ska komma ur jorden men det är så vagt att det lika gärna kan betyda vad som helst. Förövrigt så verkar det som om de olika kulterna endast håller sams på order från något som kallas ”den mörka triaden”. Vilka de är vet vi inte ett dugg om.

 

[Organ]

Amrens anteckningar 11

Kära dagbok.

Jag blir nog tvungen att stå över angreppet på de övriga kultisterna. En del av skadorna jag har är av en sådan art att Merwyns helarförmågor inte rår på dem. Trots alla hans ansträngningar så har jag mycket ont och haltar betänkligt. Så fort jag anstränger kroppen det minsta så känns det som att något ska gå sönder i min ena höft. Så mina kamrater får klara sig utan mig en tid framöver. En av Heironiuskämparna ska dock följa med dem. Han heter Auric är en stor och bitig karl med ett stort jäklarns svärd. Med tanke på vad som antagligen väntar i de andra kultisttillhållen, och hur det gick i Hextortemplet, så kommer han nog komma till nytta. Lite orolig för mina kamrater är jag dock. Utan mig har de ingen som kan spana åt dem och med tanke på allt oväsen de brukar föra så har de ingen chans i världen att överraska fienden. Jaja, vi får hoppas att det går bra i alla fall.

 

[Dante]

Rollpersonerna – level 3 och 4 ...

Detta är våra hjältar just nu. De har utrustat sig och fördelat mellan sig sådant de exproprierat från den nu upplösta Hextorkulten. Rhys och Jeninna har dessutom avancerat till level 4. Krigaren Auric ersätter Amren – tillfälligtvis eller för evig tid? – den som lever får se.

Organs rollperson: Auric, human fighter 3 (579 kB).

Pox’ rollperson: Jeninna, human sorcerer 4 (625 kB).

Magnus’ rollperson: Merwyn, human cleric of Pelor 3 (648 kB).

Herr Nils’ rollperson: Newlin, human crusader of Pelor 2/fighter 1 (635 kB).

Risings rollperson: Rhys, human wizard 4 (692 kB).

Referenskort för Rhys’ och Jeninnas nya spells (68 kB).

 

[Dante]

Sjunde spelmötet (spoiler, äntligen) …

Sent omsider kommer här redogörelsen för hur våra hjältar tog sig an de galna Erythnuldyrkarnas tempel. (Med reservation för att jag hunnit glömma exakt vad som skedde. Spelarna får rätta mig om så är fallet.)

<center><table width="450"><tr><td><font face="Georgia">Efter att ha vilat upp sig några dagar återvänder våra hjältar till Dourstonegruvans djup. Denna gång fast beslutna att driva ut de Erythnuldyrkare de antar dväljs bakom den dörr som pryds av denna guds vidriga symbol. Gruppen består nu av Merwyn, Newlin, Jeninna, Rhys och Auric – som inte med gott samvete kunnat lämna Diamond Lake innan alla kultister fördrivits från gruvan. Amren är för skakad för att följa med, men skyller på fysiska skador efter Hextoriternas gästfrihet.

Bakom dörren med det grinande demonansiktet finner gruppen en vindlande, delvis naturlig grottgång som leder nedåt i berget. Golvet är halt och ojämnt, här och där förbättrat med grovt uthuggna trappsteg. De rycker försiktigt fram, med sina städselysande facklors sken som en barriär mot det omgivande mörkret. Gången mynnar omsider ut i ett större grottrum, där droppstensformationer får deras facklor att kasta galna dansande skuggor över väggarna. Då – utan förvarning – lösgör sig tre figurer ur skuggorna! Gråhudade människolika varelser utan ögon, grimlocker. Deras skinn har samma färg och struktur som det omgivande berget, så när de höll sig stilla var de nästan omöjliga att upptäcka.

De anfaller under tystnad och verkar inte hindras av sin avsaknad av syn. De bjuder dock inget större motstånd för Auric och Newlin. Den siste grimlocken lyckas fly genom en öppning i rummets bortre ände, och våra hjältar följer honom hack i häl. Efter ännu en vindlande gång kommer de ut i en större grottsal vars golv sluttar nedåt för att sedan övergå i ett bråddjup. Därinne möter dem två kattliknande rovdjur med skarpa klor och tänder, samt deras skötare – en kraftig grimlock iförd pälsar och skinn och en ansiktsmask gjord av ett rödmålat vargkranium. Dessutom förstås den flyende grimlocken från det första övefallet.

Newlin tar sig an de stora katterna men chockas så svårt att han flyr fältet då en av dem plötsligt stämmer upp ett infernaliskt tjut och samtidigt rullar tillbaka all hud från sin skalle. Rhys söver dem enkelt medan Auric, Jeninna och Merwyn expedierar grimlockerna.

När Newlin återfått balansen inspekterar våra hjältar den gapande avgrunden och finner, med en nedkastad sunrod, att den inte sträcker sig djupare än 10–15 meter och att det finns järnkrampor inslagna med jämna mellanrum hela vägen ned. När Auric börjar klättra får han dock en rejäl överraskning. I skumrasket på en klipphylla på andra sidan djupet har två grimlockbågskyttar suttit gömda. Heironeouskrigaren träffas av två pilar och klarar sig nätt och jämt ner med livet i behåll. De beskjuter honom igen och han faller. Gruppens två magiker utkämpar en avståndsduell med de båda skyttarna medan Merwyn tar sig ner till Auric. Newlin tar sats för ett heroiskt hopp ner till grimlockernas hylla – men missar och slår hårt i väggen innan han faller till grottans golv. Merwyn gör vad han kan för att hålla liv i de båda sargade kämparna. Rhys får med en halkbesvärjelse en av bågskyttarna att slinta och falla mot sin död; men den andre står kvar och siktar väl. Jeninna ser Rhys falla, genomborrad av pilar, och drar honom från stupets kant innan hon häller i honom en helande dryck. Rasande upprörd bombarderar hon den kvarvarande bågskytten med eldbesvärjelser tills han faller och inte rör sig längre.

Hela gruppen tar sig ner till klyftans golv och helar och vilar upp sig en kort stund innan de fortsätter genom en tunnel i berget. Tunneln är kort och mynnar ut i en hög kammare vars ena vägg består av nedfallna rasmassor. Ovanför sina huvuden ser de en repbro sträcka sig från en högt placerad öppning och upp utanför räckvidden för deras ljus. Newlin går tillbaka genom tunneln och hittar en öppning strax under bågskyttarnas klipphylla. Han fäster en änterhake i öppningen och klättrar upp. Auric och Merwyn följer honom. Auric går först in i den trånga, vindlande passagen och stöter strax ihop med en stor grimlockkvinna beväpnad med två rostiga långknivar. Hon går bärsärkagång och skär och stöter Auric blodig innan våra hjältar med gemensam ansträngning fäller henne.

Efter att Auric helats finner gruppen att passagen leder till repbron, över vilken de försiktigt avancerar. När de är halvvägs kommer kastspjut farande ur mörkret vid den bortre änden, men det är inget som bekymrar de tungt bepansrade krigarna som går först. Samtidigt som dessa engagerar fienden i strid lösgör sig två små figurer från rasmassorna under bron. Vidriga figurer med tentakelliknande lemmar och avlånga huvuden med vasstandade munnar. De klättrar snabbt upp mot undersidan av bron och de oskyddade magikerna. Rhys vet dock på råd och förblindar och omtöcknar dem med en knarkig färg- och ljusbesvärjelse varefter Jeninna bränner dem till döds. Under tiden har Auric och Newlin enkelt nedgjort två av de tre grimlocker som vaktade bron. Den tredje vänder om och flyr så snabbt han förmår och våra hjältar tar upp förföljelsen.

De följer en vindlande gång uppåt tills den mynnar ut i en oregelbunden grotta där två grimlocker med långspjut söker blockera deras framfart. Dessa expedieras utan större åthävor och gruppen pressar vidare efter den flyende broväktaren in i en angränsande sal – som visar sig vara full av grimlocks som griper efter sina vapen. Rhys förvandlar Newlin till en jätte, och denne blockerar gången bakom Auric så att inga fiender ska kunna nå de ömtåliga magikerna längst bak.

Då hörs ett hiskeligt vrål och Rhys ser en jättelik fradgande grimlock med likaledes jättelik tvåhandsyxa komma rusande mot honom. Innan bärsärken hinner fram lägger den kvicktänkte trollkarlen en besvärjelse som omedelbart byter plats på den framrusande fienden och Auric. Newlin spetsar motståndare till höger och vänster medan Auric tar sig tillbaka till striden. Bärsärkgrimlocken är tuff, men har inget att sätta emot gruppens två krigare och striden är snart över.

Gruppen beslutar sig för att slå läger i grimlockernas barack och Newlin står oförtruten vakt medan de andra vilar, helar sig och förbereder nya besvärjelser. Ur en dunkel tunnelöppning hör de hela tiden avlägset trummande och mässande på ett för dem obegripligt språk. I övrigt förflyter vilan utan incidenter.

De bryter upp och genomsöker det rum varifrån den store bärsärken kommit, innan de ger sig av nerför den svängda tunnel som återstår. De kommer in i en stor grottsal vars golv utgörs av terasser i olika nivå. På en upphöjning längst bort ser de en vansinnesfigur som oupphörligt babblar och slänger olika örter och svampar på en rykande eld. Men innan våra hjältar kan nå fram till denne måste de ta sig förbi trenne vakter (skulle ha varit sex, men tack vare ett DM-misstag [som i sin tur berodde på en redigeringsmiss av Paizo] hade Erythnul-prästen gett tre av dem ledigt just denna dag) försedda med långspjut och bronsmasker föreställande Erythnuls vidriga anlete. Auric, Newlin och Merwyn griper sig an uppgiften som försvåras då den vansinnige prästen lägger en mörkerbesvärjelse över stridsområdet. Jeninna skjuter magiska missiler mot prästen, men dessa uppslukas av någon magisk barriär och gör ingen effekt. Rhys neutraliserar mörkret med en ljusbesvärjelse och grimlockvakterna faller en efter en. Prästen kacklar vansinnigt, läser en besvärjelse från en skriftrulle och försvinner ur allas åsyn.

Återigen är det Rhys som klarar skivan. Han lägger en besvärjelse som fyller ett område med gnistrande, glittrande damm – och se! – där stod den osynlige prästen, nu fullt synlig för alla. Gruppen engagerar honom i strid och han har inget att sätta emot; i synnerhet inte som han slinter omkull tack vare en av Rhys’ halkbesvärjelser.

Gruppen går systematiskt igenom grottkomplexet och samlar alla värdeföremål de kan finna. Alla onda gudasymboler förstörs, resten fördelas i gruppen eller säljs.

När de på väg ut ur gruvan passerar bassängen i den mörka katedralen ser de att den svarta vätskan nu bubblar som vore den kokande. De misstänker att något ondskefullt kommer att resa sig därur när de tillintetgjort det tredje och sista av de oheliga templen – det helgat åt Vecna.</font face></td></tr></table></center>

Här var det slut på det sjunde speltillfället. XP delades ut och det visade sig att Auric, Merwyn och Newlin samlat på sig tillräckligt för att bli level 4. And there were much rejoicing.

 

[Guest]

Jeninnas Tankar

Jag måste säga att jag är glad att jag valde att stanna. När Newlyn och Merwyn kvicknat till var de ivriga att gå ned i gruvan igen och utforska mera. Måste säga att jag var mäkta orolig ifall de skulle göra samma misstag igen men de verkar ha drabbats av en smula tillförsikt, och det är väl bra antar jag.

Helst ville jag åka härifrån nu men alla de andra ville fortsätta, Rhys hade varit snäll och gjort ett pergament innehållande en osynlighetsbesvärjelse jag skulle kunna använda ifall det går åt skogen igen. Amren var dessutom fortfarande för svag men krigaren Auric följde med istället, han är stor men jag tycker mer om Newlyn, han försöker åtminstone skydda mig.

Men jag måste säga att det gick bra! På något sätt har mina krafter börjat växa och de små eldkloten jag kastat har börjat växa till långa eldkvastar, något som kom väl till pass. Där nere mötte vi mest små ettriga saker utan ögon, men för det mesta var de inga större problem och det tog oss bara två dagar att säkra grottan.

Och Rhys! Vilken hjälte! Flera gånger förvandlade han en utmanande strid till rena barnleken med sina lustiga trollforlmer. Jag måste erkänna att jag inte trodde mycket på hans sömn- och smetbesvärjelser men de har faktiskt varit riktigt nyttiga, och sen är han ju riktigt stilig också.

Nu har vi bara en del av grottan kvar, även om de andra verkar väldigt oroliga för ett bubbelbad men jag ser inte hur det skall kunna göra någon skada.

------------

Spelaren: Jag måste skaffa någon form av förflyttningsbesvärjelse! Rör sig de stridande det minsta kan jag bli tvungen att springa långa sträckor för att få fritt skottfält igen. Expeditious retreat och/eller fly är definitivt ett allternativ.
Sen börjar jag verkligen uppskatta Rhys, vad fienderna än försöker sig på kan han kontra det genom någon spell.
Gruppen har börjar växa till sig och vi har nu kommit till den punkt då alla börjar vara nyttiga, vilket givetvis är mycket roligare än när man gick och gömde sig bakom Newlyn och väntade på att han skulle banka ner fienderna. Den enda som kanske fortfarande är lite frustrerad är Merwyn som är en vandrande healbot för stunden.

 

[Organ]

Auric 1

Inför Heironius anläte.

Jag har beslutat att slå följe med Jeninna, Rhys och deras befriade vänner. Tillsammans ska vi rensa ut detta ondskans råttbo under de intet anande Diamond Lakebornas fötter. De bägge Pelortrogna, Merwyn och Nevlin, har visat sig vara rejäla och pålitliga. De är stridbara i de ljusa makternas tjänst till den milda grad att även Heironius kan ge dem sin välsignelse. Det glädjer mig att se Heironius och Pelors tjänare tillsammans bekämpa de onda makterna. Må detta bli en förebild för alla förkämpar för de goda krafterna i världen. Med gemensamma krafter ska ondskan och mörkrets trälar fördrivas! Denna gemensamma ansträngning är nödvändig då alla tecken, Heironius bevare oss, pekar på att våra fiender, de mörka gudarna, gjort gemensam sak. Att finna anhängare av både Vecna, Erythnul och, den dubbelt förbannade, Hextor är lika skrämmande som förvånande. Det har ju annars varit en av de saker som länge kunnat räknas till deras nackdel; deras inbördes fiendeskap, en som hittills varit lika stark som den riktad mot de goda krafterna. Om detta är något vi kan räkna med i framtiden står världen inför en av sina svåraste prövningar. För denna skull måste jag stå stark i den kommande striden!

Den tredje av de befriade, en liten hal typ vid namn Amren, är för skadad för att slå följe med oss. Lika bra det kanske. Han ser inte mycket ut för världen och jag misstänker att han överdriver när han säger att han omöjligen kan följa med. I vårt kommande uppdrag har vi endast nytta av sådana som inte backar för lite obehag.

Hos Hextoriterna fann vi en nyckel som vi tror leder till Erythnultemplet, så jag antar att det är dit det bär härnest.

 

[Organ]

Auric 2

I Heironius namn!

Mörker, ständigt mörker. Erythnultemplet visade sig vara helt dedikerat åt avsaknaden av ljus. Kanske inte konstigt med tanke på att vi hittills bara stött på grimlockar. Dessa blinda ondskans kreatur har visat sig vara svåra motståndare. Efter att ha öppnat dörren så fann vi oss i en naturlig gång som sakta och ojämnt sluttade neråt i berget. Efter en kort bit fann vi oss i en droppstenstäckt grottkammare och det var där vi för första gången stötte på templets ögonlösa invånare. Ljudlöst och som en man lösgjorde de sig ur stenen och ansatte oss från alla håll. Efter en kort men intensiv strid så låg de alla livlösa för våra fötter, av vilka flera fallit för min klinga, förutom en som kom undan genom en gång på andra sidan grottrummet. För att förhindra rymlingen att varna resten av grottans invånare så satte vi av efter honom med våra vapen i högsta hugg. En kort bit därifrån så vidgades gången till en ny grotta, mycket större än den förra och vars bortre ände utgjordes av ett djupt schakt. I grottan fann vi inte bara den flyende grimlocken utan även ett par till av hans sort samt någon slags stora demoniska kattdjur. Även detta utvecklades till en våldsam strid. Grimlockarna var svåra nog att rå på men de bägge kattdjuren var rent fruktansvärda motståndare. Inte bara var de stora och muskulösa med stora klor och tänder, utan hade även så fruktansvärda ansikten, påminnandes mer om demoner än katter, att de var svårt att möta dem. Nevlin till exempel var inte stark nog i tron utan flydde skrikandes tillbaka genom gången vi kom igenom i början av striden. Emellertid så föll de till slut för mitt kalla stål och de trollkunnigas formler.

Schaktet, som täckte hela rummets bortre del, visade sig efter en kortare undersökning vara ungefär fem meter djupt och ha hand- och fotsteg för klättring. Efter en kortare överläggning så beslöt vi oss för att pressa vidare och Merwyn, tätt följd av mig själv, klättrade ner. När Merwyn kommit ner och jag endast kommit halvvägs så utsattes vi emellertid för ett bakhåll. På schaktets bortre vägg så fanns en, för oss hittills osedd, klipphylla med två väl kamouflerade grimlockar beväpnade med pilbågar. Innan jag hann reagera fick jag två pilar i ryggen och tappade fotfästet och föll handlöst ner i schaktet. Om jag inte fått hjälp av Merwyn med både helande och släpande hade jag varit borta ur striden. Dessa grimlockskyttar visade sig vara Erythnultemplets svåraste utmaning hittills. Där de satt var de nästan omöjliga att se, än svårare att nå med pilar, samtidigt som de hade nästan fritt skottfällt mot oss. När de till slut besegrades, vilket de till slut gjorde, hade vi alla träffats av pilar och jag, Nevlin och Rhys var mer eller mindre utslagna. Det som fällde avgörandet var Rhys och Jeninnas besvärjelser. Rhys kastade en mycket effektiv halkformel på den smala klipphyllan vilket gjorde att en av dem föll av medans Jeninna tog hand om den kvarvarande grimlocken med ett par eldklot.

Under klipphyllan går det ännu en gång som leder vidare ner i mörkret. Vi har dock beslutat oss för att vila oss ett slag och se över våra sår innan vi går vidare.

 

[Dante]

Rollpersonerna – level 4 ...

På grund av omständigheter har kampanjen vilat några veckor, men i morgon är det dags för våra hjältar att ta sig an det sista templet i Dourstonegruvan.

Här är våra hjältar sådana de är efter att vi såg dem sist:

Organs rollperson: Auric, human fighter 4 (597 kB).

Pox’ rollperson: Jeninna, human sorcerer 4 (630 kB).

Magnus’ rollperson: Merwyn, human cleric of Pelor 4 (665 kB).

Herr Nils’ rollperson: Newlin, human crusader of Pelor 2/fighter 2 (651 kB).

Risings rollperson: Rhys, human wizard 4 (692 kB).

Nya referenskort (68 kB).

(Nu ska jag bara se till att skriva klart krönikan från förra spelmötet också …)