Vänta på mig...
Den här tråden har kommit och gått, men jag har inte haft tid att skriva i den... Förrän nu, bitchaz! Och jag svarar på flera olika sätt:
Min favoritrollperson
Min favoritrollperson är
Skree, med amerikanskt uttal, ty vi spelade D&D. Kampanjen utspelade sig i Underdark, och planerna på att spela en ettercap, myconid eller mindflayer (Savage Species är enda anledning till att spela D&D!) kasserades alla innan jag kom fram till att jag ville spela en gnoll, slav åt gruppens drow. Skree är inte så smart eller karismatisk, alls. Skree är alltid nervös och upphetsad, på grund av att hon alltid är hungrig eller har missbehagade drowherrarna. (Möjligen på grund av hunger.)
Japp, Skree är en hon. Det tog de andra spelarna två möten att inse detta, och det gjorde de när de skulle kastrera "honom" för att "han" var så galen. Detta fick DarkMystic att flippa ut på ett ganska mysko sätt. "Du kan ju inte spela en kvinnlig gnoll! Du har förstört allting!" menade han. Sen bytte han rollperson, och då gick det bra.
Hungrig. Skree var byggd på hunger: Hon hade Run så hon kan springa i kapp dig bättre, Rage ("Skree är HUNGRRRRRIIIG!") och ett nät att fånga med. Först ville jag ha en liten treudd (gaffel) och en stor kniv, men det fick jag inte för SL.
Jag gillar Rage, även om det inte är så häftigt regelmässigt. Jag har gjort en till D&D-karaktär jag spelat med mer än en gång, en druid med lite barbar. Jag antar att det är det är D&D motsvarighet till att gå upp i Crinos. Mmm, crinos...
Skree har två vänner, Sten och Råttan. Sten är inte en sten då, utan en Grimlock som älskade sten. Helknäppt. Vid ett tillfälle så frågade spelaren ut spelledaren i flera minuter om stenen vi gick på, är den slät, skrovlig, hård, lös...? Till slut utbrast spelledaren "Det är helt vanlig jävla sten, okej?" "Okej..." svarade spelaren, och efter en sekund: "Hur ser det ut mellan stenarna, då?" Dödsskön. Skree har ett lite ambivalent förhållande till och försöker ta hand om Sten.
Råttan är bara en ond jävla dire rat companion, som Skree inte kan förstå varför ingen gillar.
Det var en väldigt kul och lättspelad roll, men det fanns också rum för tragik och lite angst. Jag gillar verkligen att spela rollpersoner som försöker kontrollera en inre storm. Favoritcitat: "Skree kan vara VÄLDIGT TYST!" "Skree är också en person!" "Nyaaahahahahahahahaaaaaaaaa...!!!"
Den bästa karaktärsidé jag sett (från någon annan)
När killen som spelade Sten spelade Arcanum så gjorde han en dvärg med bakgrunden "Special Person". (Minus på intelligens, plus på styrka, och alla tycker att man är "så duktig".) Hans dvärg hade en viss teknisk förmåga ändå, och kunde tillverka molotov-cocktails. Dock så upptäckte spelaren att han inte skaffat något värde i att kasta, så han lät sin dvärg springa fram till motståndet och
släppa molotoven på plats. Visst gjorde det skada på han själv, men det gjorde mycket mer på fienden, enligt honom själv.
Så vi har en utvecklingsstörd dvärg som springer fram och kamikazebrandbomber sina fiender, och alla tycker att han är "tjå duuttig". Tydligen så funkade det riktigt bra, på gränsen till exploit. (?)
Den bästa karaktärsidé jag har fått
Ett ballt karaktärskoncept var
Dora Jenkins, en varulv till nya Werewolf som jag baserade på ett gäng forumiter: Hon funkade väldigt analytisk; skrev ner sina tankar och läste dem sen, hade ett ordningsbehov; satte upp post-its överallt, målade med matematik, och förnekade allt hon inte kunde hantera: Sin kropp, ("Kroppen är bara en representation av sinnet!") sex ("Jag är asexuell!") osv. Det var helt klart en kul karaktär, men om jag hade kunnat balansera karaktärsdragen mer och ha spela dem bättre hade det kunnat bli hur ballt som helst. Hur reagerar man när ens "representation för sinnet" blir tre meter av päls och mord? Vad för nya regler och riktlinjer skriver man för att få ordning på varulvstillvaron? Och sen gick hon ju från socialt inkompetent till en tankeläsare som hade koll på alla. Och så skulle hon vara lite charmigt konstig på ett gammaldags men unikt sätt. Ha röd klänning med vita prickar. Ha hög hatt. Lite sånt spelade jag, men jag hade gärna gjort det mer och längre. Och bättre.