Nightowl
Champion
Det behöver inte ens vara realiserade idéer. Spill it!
Erik
Erik
Nekromanti De bästa karaktärsidéer ni sett?
- Thread starter Nightowl
- Start date
Gismya
Veteran
Spindelmannen á la Han [Länk]
Spindelmannen á la Han
/Gismya - Varför kom inte jag på det användarnamnet?
Spindelmannen á la Han
/Gismya - Varför kom inte jag på det användarnamnet?
haltageten
Dum inuti huvudet
En av de mer välutvecklade karaktärsidéerna jag har haft var till Eon. I korthet:
Son till en momolansk adelsdam och en alvisk(thism) slav. Han ärvde förbannelsen av sin far men anletsdragen av sin mor. Hans föräldrar hade en eldig och vild relation, men den var även förbjuden då modern redan hade en man och fadern var slav. När barnet föddes och det syntes att han ej hade sin förväntade faders anletsdrag så avrättades hans riktiga fader. Modern dog vid födseln och det nyfödda barnet var nu ensamt i världen. Men barnet hade tur då barnets förväntade fader inte hade hjärta att döda barnet då det var det enda som fanns kvar av hans älskade. Samtidigt så hatade han barnet eftersom det påminde honom om sveket.
Hur som helst så växte barnet upp till att bli en spänstig, vacker och belevad karaktär. Han följde sin adoptivfader till gästabud och andra tillställningar och socialiserade sig med adeln. Men vad många inte visste var att han hade en mörkare och våldsammare sida. Hans adoptivfader hade låtit utbilda sin son till lönnmördare och eldade honom med sitt hat han hade mot honom.
Och det är där som jag hade tänkt att börja spela karaktären. Vad händer när han fylls med så mycket hat att det slår slint?, vad kommer hända om han får reda på vem han egentligen är (just nu vet han inte om att han är alv eller liknande då detta har hållits hemligt för honom)? Detta är två av de frågor som jag hade att utveckla karaktären med.
Annars så har jag alltid Yenetai att flasha med. Visserligen är det där historien om svärdet han bär (skriven av Hjalle), men det är en stor del av hans bakgrund. Men det finns mer i hans bakgrund än det där, om jag orkar skriver jag kanske ner ett par rader.
- Jocke, skriver lite.
Son till en momolansk adelsdam och en alvisk(thism) slav. Han ärvde förbannelsen av sin far men anletsdragen av sin mor. Hans föräldrar hade en eldig och vild relation, men den var även förbjuden då modern redan hade en man och fadern var slav. När barnet föddes och det syntes att han ej hade sin förväntade faders anletsdrag så avrättades hans riktiga fader. Modern dog vid födseln och det nyfödda barnet var nu ensamt i världen. Men barnet hade tur då barnets förväntade fader inte hade hjärta att döda barnet då det var det enda som fanns kvar av hans älskade. Samtidigt så hatade han barnet eftersom det påminde honom om sveket.
Hur som helst så växte barnet upp till att bli en spänstig, vacker och belevad karaktär. Han följde sin adoptivfader till gästabud och andra tillställningar och socialiserade sig med adeln. Men vad många inte visste var att han hade en mörkare och våldsammare sida. Hans adoptivfader hade låtit utbilda sin son till lönnmördare och eldade honom med sitt hat han hade mot honom.
Och det är där som jag hade tänkt att börja spela karaktären. Vad händer när han fylls med så mycket hat att det slår slint?, vad kommer hända om han får reda på vem han egentligen är (just nu vet han inte om att han är alv eller liknande då detta har hållits hemligt för honom)? Detta är två av de frågor som jag hade att utveckla karaktären med.
Annars så har jag alltid Yenetai att flasha med. Visserligen är det där historien om svärdet han bär (skriven av Hjalle), men det är en stor del av hans bakgrund. Men det finns mer i hans bakgrund än det där, om jag orkar skriver jag kanske ner ett par rader.
- Jocke, skriver lite.
Olle Linge
Snigel
Rising
Vila i frid
Nu tänker jag göra det jag gör bäst; vara en självcentrerad skitstövel; och bara skriva om mina egna karaktärsidéer. Fuck you.
Hotfull i Sägnernas Spår
Hotfull är en av de äldre syskonen i en mycket nobel familj med andeväsen. Inom familjen råder ett mindre krig, där Hotfull valt att ställa sig på Gåtfulls sida i konflikten med dennes syster; Nyckfull.
Hotfull personifierar själva andemeningen med illavarslande järtecken, skrämmande inbillningar och annalkande faror. I hans närhet råder alltid en olustig känsla, och så fort han lämnar ens blickfång löper kalla kårar upp längs ens ryggrad och man börjar kallsvettas. De flesta beskriver Hotfull som en alldaglig, äldre man utan särskilda anmärkningsvärda igenkänningstecken, men denna anonymitet kan han också påverka med egen vilja. Hotfull kan smälta in i varje grupp och sammanhang och göra sig helt omöjlig att urskilja. Denna förmåga kan han använda till allt från att göra det omöjligt att peka ut honom vid vittneskonfrontationer eller för att försvinna i folksamlingar, till att smälta samman med skuggorna på en dunkel plats eller för att maskera sina gärningar så att de smälter samman med övrig statistik/övriga nyheter.
Hotfull har också möjligheten att rygghugga vem och vad som helst i en akt av antingen förräderi eller utkrävandet av en vendetta. Hotfull utför ritualen - att smyga sig inpå sitt offer, lägga sin ena hand om dess mun (eller motsvarande), sticka in sin magiska dolk mellan skulderbladen på offret och sedan viska en sista dräpande replik i dennes öra som blir det sista de hör i livet - med högtidlig andakt, och har bland annat använt förmågan för att döda Vargavinterns ande, sin broder Spefull, samt skuggorna som ett tag rådde i Rigas hamn (stället badade i ljus tills läget kunde återställas).
Hotfull är dessutom olyckligt förälskad i sin yngre syster Fröjdefull. (Hon är i sin tur förälskad i sin tvillingbror Prakfull)
Vjekoslav Njezic - Kult
Njezic är en av de mest inflytelserika kultisterna i det forna Jugoslavien. Vjekoslav är urpatriarken, och ser ut som en blandning av Karl Marx och Jultomten. Han är stor, faderlig, auktoritär och van vid att vara den självklara alfahanen i alla sammanhang han vistas i. Vjekoslav är en typisk übermensch; dådkraftig och ansvarsfull. Han skulle aldrig vara diplomatisk eller kompromissa med människor som han betecknar som svaga, men han skulle hellre aldrig utnyttja eller överge dem (dock utövar han sin faderliga kärlek på ett mycket hårdfört sätt; han är mycket sträng och drar sig inte för att straffa inkompetens och olydnad med misshandel. Men; det skall sägas att Vjekoslav inte njuter av att disciplinera sina kultister på detta sätt och att han alltid är rättvis och har en uppfostrande vision).
Njezic är en utpräglad agitator och politiker. Han håller sina vänner nära, och sina fiender ändå närmare. Han är mästerlig på rävspel och intriger, samt i att spela ut sina motståndare mot varandra. Vjekoslav är också rovgirig, megalomanisk och blir mycket lätt svartsjuk, vilket inte blir lättare av att han är mycket flörtig och har ett lika stort tycke för pojkar som för kvinnor. Vjekoslav har särskilt haft två älskare bland sina kultister som han blivit besatt i efter att de lämnat honom. Den ena är serben som kallar sig Alexandar; en galen enstöring som är en mycket skicklig magiker (kanske på väg att bli upplyst). Den andre är svenskan Carolina Granath, som efter att ha blivit slagen efter en otrohetsaffär lämnat Vjekoslav för den märklige Johan Printz i Stockholm. Printz har ett stort kontaktnät (inte minst bland Binahkultister i Riga och de hippiekollektiv i danmark som på ett eller annat sätt kretsar kring zigenaren Igelkotten; Hotchi Witchi) och ett par kraftfulla men märkliga artefakter. Vjekoslav tycker dock att Printz bara "stryker sitt ego med sina ockulta kunskaper; likt en pojke som kittlar snoppen med pappas revolver".
Vjekoslav är också besatt i uppgiften att lösa en viss talserie han kommit över; som han är övertygad om att den besitter en djupare, magisk innebörd. Det har gått så långt att Vjekoslav drabbats av Apophenia; han tror sig hitta samband där det egentligen inte finns några, och saknar rationell förmåga att verifiera sina teoriers giltighet.
Vjekoslav är fucking asrolig att gestalta.
Hotfull i Sägnernas Spår
Hotfull är en av de äldre syskonen i en mycket nobel familj med andeväsen. Inom familjen råder ett mindre krig, där Hotfull valt att ställa sig på Gåtfulls sida i konflikten med dennes syster; Nyckfull.
Hotfull personifierar själva andemeningen med illavarslande järtecken, skrämmande inbillningar och annalkande faror. I hans närhet råder alltid en olustig känsla, och så fort han lämnar ens blickfång löper kalla kårar upp längs ens ryggrad och man börjar kallsvettas. De flesta beskriver Hotfull som en alldaglig, äldre man utan särskilda anmärkningsvärda igenkänningstecken, men denna anonymitet kan han också påverka med egen vilja. Hotfull kan smälta in i varje grupp och sammanhang och göra sig helt omöjlig att urskilja. Denna förmåga kan han använda till allt från att göra det omöjligt att peka ut honom vid vittneskonfrontationer eller för att försvinna i folksamlingar, till att smälta samman med skuggorna på en dunkel plats eller för att maskera sina gärningar så att de smälter samman med övrig statistik/övriga nyheter.
Hotfull har också möjligheten att rygghugga vem och vad som helst i en akt av antingen förräderi eller utkrävandet av en vendetta. Hotfull utför ritualen - att smyga sig inpå sitt offer, lägga sin ena hand om dess mun (eller motsvarande), sticka in sin magiska dolk mellan skulderbladen på offret och sedan viska en sista dräpande replik i dennes öra som blir det sista de hör i livet - med högtidlig andakt, och har bland annat använt förmågan för att döda Vargavinterns ande, sin broder Spefull, samt skuggorna som ett tag rådde i Rigas hamn (stället badade i ljus tills läget kunde återställas).
Hotfull är dessutom olyckligt förälskad i sin yngre syster Fröjdefull. (Hon är i sin tur förälskad i sin tvillingbror Prakfull)
Vjekoslav Njezic - Kult
Njezic är en av de mest inflytelserika kultisterna i det forna Jugoslavien. Vjekoslav är urpatriarken, och ser ut som en blandning av Karl Marx och Jultomten. Han är stor, faderlig, auktoritär och van vid att vara den självklara alfahanen i alla sammanhang han vistas i. Vjekoslav är en typisk übermensch; dådkraftig och ansvarsfull. Han skulle aldrig vara diplomatisk eller kompromissa med människor som han betecknar som svaga, men han skulle hellre aldrig utnyttja eller överge dem (dock utövar han sin faderliga kärlek på ett mycket hårdfört sätt; han är mycket sträng och drar sig inte för att straffa inkompetens och olydnad med misshandel. Men; det skall sägas att Vjekoslav inte njuter av att disciplinera sina kultister på detta sätt och att han alltid är rättvis och har en uppfostrande vision).
Njezic är en utpräglad agitator och politiker. Han håller sina vänner nära, och sina fiender ändå närmare. Han är mästerlig på rävspel och intriger, samt i att spela ut sina motståndare mot varandra. Vjekoslav är också rovgirig, megalomanisk och blir mycket lätt svartsjuk, vilket inte blir lättare av att han är mycket flörtig och har ett lika stort tycke för pojkar som för kvinnor. Vjekoslav har särskilt haft två älskare bland sina kultister som han blivit besatt i efter att de lämnat honom. Den ena är serben som kallar sig Alexandar; en galen enstöring som är en mycket skicklig magiker (kanske på väg att bli upplyst). Den andre är svenskan Carolina Granath, som efter att ha blivit slagen efter en otrohetsaffär lämnat Vjekoslav för den märklige Johan Printz i Stockholm. Printz har ett stort kontaktnät (inte minst bland Binahkultister i Riga och de hippiekollektiv i danmark som på ett eller annat sätt kretsar kring zigenaren Igelkotten; Hotchi Witchi) och ett par kraftfulla men märkliga artefakter. Vjekoslav tycker dock att Printz bara "stryker sitt ego med sina ockulta kunskaper; likt en pojke som kittlar snoppen med pappas revolver".
Vjekoslav är också besatt i uppgiften att lösa en viss talserie han kommit över; som han är övertygad om att den besitter en djupare, magisk innebörd. Det har gått så långt att Vjekoslav drabbats av Apophenia; han tror sig hitta samband där det egentligen inte finns några, och saknar rationell förmåga att verifiera sina teoriers giltighet.
Vjekoslav är fucking asrolig att gestalta.
Nightowl
Champion
Rising gör FULLSTÄNDIGT rätt!
Of COURSE I'd like to hear about your character! PLEASE tell me!
Erik
Det finns en dumt nog outsagd parallelltitel till denna tråd:
Of COURSE I'd like to hear about your character! PLEASE tell me!
Erik
lanariel.silver
Veteran
Re: Den sämsta karaktärsidéen ni sett?
Jag föddes in i världen som en kvinnlig silveralv (ni vet, en såndär med vingar) av relativt välbärgade föräldrar som hade en del inflytande i staden uppe i molnen där de bodde, dock blev jag inte lång varig i staden, min broder förråde oss och fick hela staden slaktad, de enda överlevande var jag och min syster...
Kommer inte ihåg systerns namn just nu, men hon tog med mig och flög därifrån, tappade mig och jag blev upphittad av den lokala maffian, fick grundläggande träning, och började efter ett tag att studera giftlära, av någon märklig anledning dog hela "Familjen" av matförgiftning efter att de inte velat låta mig gå.
Så, jag gav mig ut i vida världen och ja, det var tufft i början, men efter ett tag så började folk att lägga mitt namn på minnet, jobben blev mindre risker till bättre utdelning så, tja, det började arta sig.
Jag mest tog det lungt och slipade mina färdigheter och finputsade utrustningen till Raven dök upp. Raven var en Magiker som på något sätt hade kommit in i adeln, och hennes hus hade fått en del problem på sistone, så, trevlig som jag är började jag arbeta för henne, det gav mig ett eget krypin med plats för en del av de mer spektakulära sakerna som mitt yrke kräver, en plats där folk inte stälde frågor, det är också Raven som tillverkar de små dödsänglarna av svart kristall som jag numera använder som signatur.
Så, för att hålla det hela kort, jag hjälpte Raven med hennes små problem och hon gjorde mitt liv enklare, jag byggde också på mitt rykte en hel del under den här tiden, och jag började att ta alla sorters jobb, så länge folk betalade, det var interesant att folk var beredda att betala för att få slippa se mig, så jag började att skydda folk också.
Snart var lunget dock slut, och nästa del av mitt liv började (Läs spelet började) och vill ni höra den historien så får ni komma tillbaka i morgon, nu har jag en del saker att ta hand om
Jag föddes in i världen som en kvinnlig silveralv (ni vet, en såndär med vingar) av relativt välbärgade föräldrar som hade en del inflytande i staden uppe i molnen där de bodde, dock blev jag inte lång varig i staden, min broder förråde oss och fick hela staden slaktad, de enda överlevande var jag och min syster...
Kommer inte ihåg systerns namn just nu, men hon tog med mig och flög därifrån, tappade mig och jag blev upphittad av den lokala maffian, fick grundläggande träning, och började efter ett tag att studera giftlära, av någon märklig anledning dog hela "Familjen" av matförgiftning efter att de inte velat låta mig gå.
Så, jag gav mig ut i vida världen och ja, det var tufft i början, men efter ett tag så började folk att lägga mitt namn på minnet, jobben blev mindre risker till bättre utdelning så, tja, det började arta sig.
Jag mest tog det lungt och slipade mina färdigheter och finputsade utrustningen till Raven dök upp. Raven var en Magiker som på något sätt hade kommit in i adeln, och hennes hus hade fått en del problem på sistone, så, trevlig som jag är började jag arbeta för henne, det gav mig ett eget krypin med plats för en del av de mer spektakulära sakerna som mitt yrke kräver, en plats där folk inte stälde frågor, det är också Raven som tillverkar de små dödsänglarna av svart kristall som jag numera använder som signatur.
Så, för att hålla det hela kort, jag hjälpte Raven med hennes små problem och hon gjorde mitt liv enklare, jag byggde också på mitt rykte en hel del under den här tiden, och jag började att ta alla sorters jobb, så länge folk betalade, det var interesant att folk var beredda att betala för att få slippa se mig, så jag började att skydda folk också.
Snart var lunget dock slut, och nästa del av mitt liv började (Läs spelet började) och vill ni höra den historien så får ni komma tillbaka i morgon, nu har jag en del saker att ta hand om
När jag går igenom mina karaktärer för mig själv så framstår de som tämligen ordinära och ointressanta. Men jag har i alla fall haft väldigt roligt med min drakkaraktär till Millennium. Jag brukar inte spela karaktärer som är impulsiva, småkorkade egoister så därför är det kul att göra ett undantag för en gångs skull. Men lika udda som Snigels offerdolk är han i alla fall inte.
Annars så brukar jag vara mer utsvävande när det gäller spelledarpersoner. Särskilt till Planescape har jag tänkt ut en hel del ganska udda varelser.
Annars så brukar jag vara mer utsvävande när det gäller spelledarpersoner. Särskilt till Planescape har jag tänkt ut en hel del ganska udda varelser.
Rising
Vila i frid
Äh, fan, jag fortsätter...
...bara för att det är kul att skriva saker:
Gåtmästaren Aaron Dufva, i Chronopia
Aaron Dufva är en blandning av Lärd man och en simplare form av magiker som specialiserat sig på illusions- och varseblivningsbesvärjelser. Aaron Dufva är en sorts upplysningsman; han använder sina förmågor och kunskaper främst för att genomskåda illusionerna som råder i staden; varför gör inte folket uppror mot kejsaren och alvhusen? Vad är det för faktorer som ger vissa människor makt? Aaron är en folkuppviglare som verkar genom att ifrågasätta maktstrukturer och genom att släppa information fri åt folket.
Aaron Dufva är som en blandning av Bill Hicks, Tyler Durden och Ozymandias från Watchmen; han hånar makten, leder små celler av upprorsmakare som ifrågasätter livsstilen i staden, samt är en mästare på att analysera tidens tecken.
Aaron Dufva kan, genom att besöka tempelbacken och se till vilka religioner som ökar i populäritet; eller genom att besöka marknaden och se till hur priserna förändras på de största varorna; eller genom att besöka fröjdernas gata och se till vilka kurtisaner som får mest torskar samt vilka tjänster som efterfrågas mest, m.m. göra en massa analyser och förutsägelser om vad som egentligen är i görningen i staden. "Hmm... de religiösa ordnar som växer snabbast i styrka just nu är sådana som predikar om försakelse och asketiskt leverne... Och de hetaste nya konstnärerna arbetar i mycket simplistiska, avskalade former, utan onödiga dekorationer. Jag spår att det snart kommer bli mycket impopulärt att vara prålig och leva ett liv i överflöd, vilket betyder att nyrika människor kommer få det svårt att göra affärer med de mer traditionsbundna stadsalvsfamiljeöverhuvudena. Bäst att passa på att sälja mina lyxartiklar till wongoserna för att istället anställa sofistikerade och välutbildade kurtisaner..."
Aaron Dufva är också en duktig nätverkare, och rör sig världsvant bland både spefåglar, ungdomsgäng och gobliner. Han kan tyda luffartecken, talar drakoniternas språk (och framförallt; kan läsa ders skriftspråk, vilket behövs för att dechiffrera deras brev och meddelanden) och känner till många hemliga sammanslutningar i staden.
Aaron Dufva kan påminna lite om Denzel Washingtons karaktär i Training Day; så till vida att han rör sig vant i den undre världen och menar att det är ett nödvändigt ont att spela med i spelets regler för att åstadkomma en förändring inifrån.
Aaron kan också vara självgod, intellektuellt fåfäng och krasst cynisk.
Sammetshandske, också Chronopia
Sammetshandske är som en förmögen, snygg och ädel halvalv-version av mig.
Han är odräglig, oförskämd, påfrestande, självbelåten och fullständigt osentimental. Han är en ynklig, rutten, depraverad liten förtappad yngling, men för rik och dum för att begripa det och är istället extremt nöjd med sig själv.
Sammetshandske är "up to no good", har aldrig gjort rätt för sig i hela sitt liv, skulle aldrig klara av ett anständigt arbete, osv, utan hänger mest omkring på festtillställningar, konstevenemang och i säng med oförstående flickor som för ett ögonblick glömt att deras mödrar varnat dem för just sådana som Sammetshandske.
Sammetshandske är någon sorts antifilosof. Han menar att alla borde följa deras mest grundläggande och naturligaste drifter. "Om alla män skulle våldta kvinnor utan att känna skam eller tvekan", som han kan säga, "så skulle vi inom loppet av ett par generationer få ett paradis där enbart de kvinnor som inte har något emot (eller; hellre; som känner njutning av) att bli våldtagna skulle föra sina gener vidare". Sammetshandske menar att en värld med enbart sadister och masochister vore en alltigenom lycklig värld.
Sammetshandske är lite som Marquis de Sade; på så vis att många i stadens nobless och akademia känner en märklig förtjusning inför hans hämningslösa leverne och läror. Han har ett entourage med många aktade män och kvinnor som ser honom som en i sanning frisinnad själ och som en fascinerande tänkare. Sammetshandske själv är bara nöjd över att få ta del av deras förmögenhet och deras stjärnglans.
Och yes; Sammetshandske och Aaron Dufva är bittra rivaler, och avskyr varandras guts.
...bara för att det är kul att skriva saker:
Gåtmästaren Aaron Dufva, i Chronopia
Aaron Dufva är en blandning av Lärd man och en simplare form av magiker som specialiserat sig på illusions- och varseblivningsbesvärjelser. Aaron Dufva är en sorts upplysningsman; han använder sina förmågor och kunskaper främst för att genomskåda illusionerna som råder i staden; varför gör inte folket uppror mot kejsaren och alvhusen? Vad är det för faktorer som ger vissa människor makt? Aaron är en folkuppviglare som verkar genom att ifrågasätta maktstrukturer och genom att släppa information fri åt folket.
Aaron Dufva är som en blandning av Bill Hicks, Tyler Durden och Ozymandias från Watchmen; han hånar makten, leder små celler av upprorsmakare som ifrågasätter livsstilen i staden, samt är en mästare på att analysera tidens tecken.
Aaron Dufva kan, genom att besöka tempelbacken och se till vilka religioner som ökar i populäritet; eller genom att besöka marknaden och se till hur priserna förändras på de största varorna; eller genom att besöka fröjdernas gata och se till vilka kurtisaner som får mest torskar samt vilka tjänster som efterfrågas mest, m.m. göra en massa analyser och förutsägelser om vad som egentligen är i görningen i staden. "Hmm... de religiösa ordnar som växer snabbast i styrka just nu är sådana som predikar om försakelse och asketiskt leverne... Och de hetaste nya konstnärerna arbetar i mycket simplistiska, avskalade former, utan onödiga dekorationer. Jag spår att det snart kommer bli mycket impopulärt att vara prålig och leva ett liv i överflöd, vilket betyder att nyrika människor kommer få det svårt att göra affärer med de mer traditionsbundna stadsalvsfamiljeöverhuvudena. Bäst att passa på att sälja mina lyxartiklar till wongoserna för att istället anställa sofistikerade och välutbildade kurtisaner..."
Aaron Dufva är också en duktig nätverkare, och rör sig världsvant bland både spefåglar, ungdomsgäng och gobliner. Han kan tyda luffartecken, talar drakoniternas språk (och framförallt; kan läsa ders skriftspråk, vilket behövs för att dechiffrera deras brev och meddelanden) och känner till många hemliga sammanslutningar i staden.
Aaron Dufva kan påminna lite om Denzel Washingtons karaktär i Training Day; så till vida att han rör sig vant i den undre världen och menar att det är ett nödvändigt ont att spela med i spelets regler för att åstadkomma en förändring inifrån.
Aaron kan också vara självgod, intellektuellt fåfäng och krasst cynisk.
Sammetshandske, också Chronopia
Sammetshandske är som en förmögen, snygg och ädel halvalv-version av mig.
Han är odräglig, oförskämd, påfrestande, självbelåten och fullständigt osentimental. Han är en ynklig, rutten, depraverad liten förtappad yngling, men för rik och dum för att begripa det och är istället extremt nöjd med sig själv.
Sammetshandske är "up to no good", har aldrig gjort rätt för sig i hela sitt liv, skulle aldrig klara av ett anständigt arbete, osv, utan hänger mest omkring på festtillställningar, konstevenemang och i säng med oförstående flickor som för ett ögonblick glömt att deras mödrar varnat dem för just sådana som Sammetshandske.
Sammetshandske är någon sorts antifilosof. Han menar att alla borde följa deras mest grundläggande och naturligaste drifter. "Om alla män skulle våldta kvinnor utan att känna skam eller tvekan", som han kan säga, "så skulle vi inom loppet av ett par generationer få ett paradis där enbart de kvinnor som inte har något emot (eller; hellre; som känner njutning av) att bli våldtagna skulle föra sina gener vidare". Sammetshandske menar att en värld med enbart sadister och masochister vore en alltigenom lycklig värld.
Sammetshandske är lite som Marquis de Sade; på så vis att många i stadens nobless och akademia känner en märklig förtjusning inför hans hämningslösa leverne och läror. Han har ett entourage med många aktade män och kvinnor som ser honom som en i sanning frisinnad själ och som en fascinerande tänkare. Sammetshandske själv är bara nöjd över att få ta del av deras förmögenhet och deras stjärnglans.
Och yes; Sammetshandske och Aaron Dufva är bittra rivaler, och avskyr varandras guts.
Tiggaren & Kungen
En gång för mycket länge sedan när jag tröttnade på min ständigt omkastade gröna magiker och stereotypiska svartalver så skapade jag Kungen. Han var egentligen en tiggare med ett generiskt namn och utan några utmärkande drag. Tiggaren var artig och rädd för alla, och sannerligen en vänlig själ, men ibland, när han var under press eller stötte på något han inte kunde ta hand om (eller när SL kände för det), växlade han personlighet och blev Kungen!
Kungen var totalt egocentrisk och extremt snobbig, och såg till att alla märkte det. Han beställde vin för andras pengar (i tron om att alla andra spelare var hans vasaller) och hällde ut det på värdshusvärden med ”Kallar ni detta vin?!”
Jag minns inte riktigt hur, men på något sätt tror jag att han hamnade i en snara innan äventyret var slut.
Rollen är kanske inte så fantastisk originell efter de standard jag har idag, men det var nog den rollen som var början på skiftet i mitt sätt att se rollspel. Synd att jag spelade honom en gång.
/Jakob, som kanske berättar om Flintlock Finn senare om han orkar
En gång för mycket länge sedan när jag tröttnade på min ständigt omkastade gröna magiker och stereotypiska svartalver så skapade jag Kungen. Han var egentligen en tiggare med ett generiskt namn och utan några utmärkande drag. Tiggaren var artig och rädd för alla, och sannerligen en vänlig själ, men ibland, när han var under press eller stötte på något han inte kunde ta hand om (eller när SL kände för det), växlade han personlighet och blev Kungen!
Kungen var totalt egocentrisk och extremt snobbig, och såg till att alla märkte det. Han beställde vin för andras pengar (i tron om att alla andra spelare var hans vasaller) och hällde ut det på värdshusvärden med ”Kallar ni detta vin?!”
Jag minns inte riktigt hur, men på något sätt tror jag att han hamnade i en snara innan äventyret var slut.
Rollen är kanske inte så fantastisk originell efter de standard jag har idag, men det var nog den rollen som var början på skiftet i mitt sätt att se rollspel. Synd att jag spelade honom en gång.
/Jakob, som kanske berättar om Flintlock Finn senare om han orkar
Well, måste vara lite ego & nämna min anka som jag hade i DoD för en ämlans massa år sedan. Hela konceptet av hjältemod, total feghet, mindervärdeskomplex gjorde honom til en karaktär som jag minns med glädje !!
Vad är ditt förslag till det hela Nattugglan ? =)
Vad är ditt förslag till det hela Nattugglan ? =)
Jönar Lötz, ungersk trafikpolis när vi skulle spela CoC 1920s.
Själv föreslog jag inför en CoC-kampanj som utspelade sig i New England på 20-talet att jag skulle spela Chang Kai-Shek, Kim Il Sung eller en negerkung. Samtliga förslag förkastades av spelledaren.
Annars tar väl Risings kommande karaktär inför Vulfs Galtevårspelledande priset: en lesbisk warforged.
Annars så blir det väl detta som sorgligt nog är det ballaste som jag inte fått spela.
Storuggla, husse får skriva
Själv föreslog jag inför en CoC-kampanj som utspelade sig i New England på 20-talet att jag skulle spela Chang Kai-Shek, Kim Il Sung eller en negerkung. Samtliga förslag förkastades av spelledaren.
Annars tar väl Risings kommande karaktär inför Vulfs Galtevårspelledande priset: en lesbisk warforged.
Annars så blir det väl detta som sorgligt nog är det ballaste som jag inte fått spela.
Storuggla, husse får skriva
Min gamla karaktär är tycker jag den ultimata superhjältekarraktären:
The Dreamster
The Dreamster är inte som alla andra. The Dreamster är nämligen galen, faktum är att han får de flesta galna personer att verka psykiskt sunda. The Dreamster har också en speciell gåva, eller ja vi ska väl egentligen kalla det en förbannelse. När the Dreamster drömmer så är förflyttas han verkligen till andra tider, platser och dimensioner. Detta har dock gjort att han inte kan drömma på vanligt sätt, och att inte kunna drömma är inte sunt för en människas psykiska hälsa. Att han sedan har blivit konsekvent felbehandlad har knappast hjälpt heller. The dreamster är I mångt och mycket en rebell, samhällsnormerna betyder inte speciellt mycket för honom. Däremot har han ett starkt rättspatos speciellt när de redan utsatta (som han själv har erfarenhet av) behandlas illa. Han drivs också av en stark nyfikenhet och ett starkt förtroende för sina egna förmågor.
Som alla som är lite annorlunda hade The Dreamster en svår uppväxt. Under tonåren gick det trotts allt mer och mer upp för honom att de "drömmar" han hade inte alls var bara inbillning som alla sa.
Till slut så blev då The Dreamsters fall uppmärksammat och han sattes I (eller snarare utsattes) för alla möjliga former av terapi och andra behandlingsformer och sattes till slut på ett behandlingshem. Det var dock inte slut där utan då man inte lyckades bota hans "delusions" så förflyttades han gång på gång (med ett par rymningar på vägen) till mer och mer slutna och tunga anstalter tills han till slut hamnade på Statens slutgiltiga centrum för de sista obotligt galna. (Dvs. psykiatrisk slutförvaring.) Till slut lyckades han dock tack vare sina drömförmågor och det han lärde sig där att efter mödosam planering fly därifrån.
/Bjorn
The Dreamster
The Dreamster är inte som alla andra. The Dreamster är nämligen galen, faktum är att han får de flesta galna personer att verka psykiskt sunda. The Dreamster har också en speciell gåva, eller ja vi ska väl egentligen kalla det en förbannelse. När the Dreamster drömmer så är förflyttas han verkligen till andra tider, platser och dimensioner. Detta har dock gjort att han inte kan drömma på vanligt sätt, och att inte kunna drömma är inte sunt för en människas psykiska hälsa. Att han sedan har blivit konsekvent felbehandlad har knappast hjälpt heller. The dreamster är I mångt och mycket en rebell, samhällsnormerna betyder inte speciellt mycket för honom. Däremot har han ett starkt rättspatos speciellt när de redan utsatta (som han själv har erfarenhet av) behandlas illa. Han drivs också av en stark nyfikenhet och ett starkt förtroende för sina egna förmågor.
Som alla som är lite annorlunda hade The Dreamster en svår uppväxt. Under tonåren gick det trotts allt mer och mer upp för honom att de "drömmar" han hade inte alls var bara inbillning som alla sa.
Till slut så blev då The Dreamsters fall uppmärksammat och han sattes I (eller snarare utsattes) för alla möjliga former av terapi och andra behandlingsformer och sattes till slut på ett behandlingshem. Det var dock inte slut där utan då man inte lyckades bota hans "delusions" så förflyttades han gång på gång (med ett par rymningar på vägen) till mer och mer slutna och tunga anstalter tills han till slut hamnade på Statens slutgiltiga centrum för de sista obotligt galna. (Dvs. psykiatrisk slutförvaring.) Till slut lyckades han dock tack vare sina drömförmågor och det han lärde sig där att efter mödosam planering fly därifrån.
/Bjorn
entomophobiac
Low Prep High Play
Hmm... Finns en lång rad.
Spelade själv en superdeppig gothbrud som var sångerska i ett rockband. Det skulle bli upprinnelsen till Vampire, men vi hade så otroligt kul med att bara spela de dreggiga och helt emotionella bandmedlemmarna att det aldrig blev så.
Cassandra var i alla fall flickan som var extremt duktig på att sjunga, attraktiv som tusan och samtidigt totalt opålitlig. Sålde stöldgods, hade en rik pappa som hon stal ifrån (inbrott i hans herrgård under en spelkväll) och kom aldrig i tid till en spelning.
Nästan lika osympatisk som jag är på riktigt
I olika spelgrupper jag haft har det funnits många olika...
*En grupp mutantbröder som spelades som riktiga bonnlurkar. Hysteriskt kul enda spelmöte.
*En antropologi- och arkeologiprofessor i Beyond the Mountains of Madness kampanjen som på något mirakulöst sätt lyckades spåra upp varenda liten chans att mista SAN. Han blev vid tillfälle anklagad för att ha varit "bortom bergen" innan, eftersom han verkade veta så mycket...
*Den vrålhomosexuella adelssjömannen i 7th Sea som lyckades förföra en annan manlig karaktär, som sedan spenderade resten av spelmötet i sin hytt en aning försmäktad med livet och funderandes över sin läggning. (Egentligen gick han hem, men vi kunde ju lika gärna passa på att ha kul på hans bekostnad...)
*En helt enormt korrumperad "kindred" i en av mina Dark Spire testkampanjer. (Eget alster, för den som undrar.) Han lyckades smida sina ränker så väl under kampanjen att han utmanövrerade mängder av adelsmän och sedan kunde sätta sina släktingar på deras positioner innan kriget som kampanjen handlade om var över...
*Rullstolsbunden rymdhandelsman i Mutant Chronicles som troligtvis var den mest snikna rollperson som någonsin kladdats på ett formulär i mina spelgrupper. Började som Imperialhandelsman men blev utslängd ur sin klan, svårt misshandlad åtskilliga gånger, permanent satt i rullstol och drog sedan med ett rymdskepp, som han skrapade ihop pengar för att köpa...
Och det finns såklart fler. Men de där är riktiga keepsakes...
Spelade själv en superdeppig gothbrud som var sångerska i ett rockband. Det skulle bli upprinnelsen till Vampire, men vi hade så otroligt kul med att bara spela de dreggiga och helt emotionella bandmedlemmarna att det aldrig blev så.
Cassandra var i alla fall flickan som var extremt duktig på att sjunga, attraktiv som tusan och samtidigt totalt opålitlig. Sålde stöldgods, hade en rik pappa som hon stal ifrån (inbrott i hans herrgård under en spelkväll) och kom aldrig i tid till en spelning.
Nästan lika osympatisk som jag är på riktigt
I olika spelgrupper jag haft har det funnits många olika...
*En grupp mutantbröder som spelades som riktiga bonnlurkar. Hysteriskt kul enda spelmöte.
*En antropologi- och arkeologiprofessor i Beyond the Mountains of Madness kampanjen som på något mirakulöst sätt lyckades spåra upp varenda liten chans att mista SAN. Han blev vid tillfälle anklagad för att ha varit "bortom bergen" innan, eftersom han verkade veta så mycket...
*Den vrålhomosexuella adelssjömannen i 7th Sea som lyckades förföra en annan manlig karaktär, som sedan spenderade resten av spelmötet i sin hytt en aning försmäktad med livet och funderandes över sin läggning. (Egentligen gick han hem, men vi kunde ju lika gärna passa på att ha kul på hans bekostnad...)
*En helt enormt korrumperad "kindred" i en av mina Dark Spire testkampanjer. (Eget alster, för den som undrar.) Han lyckades smida sina ränker så väl under kampanjen att han utmanövrerade mängder av adelsmän och sedan kunde sätta sina släktingar på deras positioner innan kriget som kampanjen handlade om var över...
*Rullstolsbunden rymdhandelsman i Mutant Chronicles som troligtvis var den mest snikna rollperson som någonsin kladdats på ett formulär i mina spelgrupper. Började som Imperialhandelsman men blev utslängd ur sin klan, svårt misshandlad åtskilliga gånger, permanent satt i rullstol och drog sedan med ett rymdskepp, som han skrapade ihop pengar för att köpa...
Och det finns såklart fler. Men de där är riktiga keepsakes...
Vänta på mig...
Den här tråden har kommit och gått, men jag har inte haft tid att skriva i den... Förrän nu, bitchaz! Och jag svarar på flera olika sätt:
Min favoritrollperson
Min favoritrollperson är Skree, med amerikanskt uttal, ty vi spelade D&D. Kampanjen utspelade sig i Underdark, och planerna på att spela en ettercap, myconid eller mindflayer (Savage Species är enda anledning till att spela D&D!) kasserades alla innan jag kom fram till att jag ville spela en gnoll, slav åt gruppens drow. Skree är inte så smart eller karismatisk, alls. Skree är alltid nervös och upphetsad, på grund av att hon alltid är hungrig eller har missbehagade drowherrarna. (Möjligen på grund av hunger.)
Japp, Skree är en hon. Det tog de andra spelarna två möten att inse detta, och det gjorde de när de skulle kastrera "honom" för att "han" var så galen. Detta fick DarkMystic att flippa ut på ett ganska mysko sätt. "Du kan ju inte spela en kvinnlig gnoll! Du har förstört allting!" menade han. Sen bytte han rollperson, och då gick det bra.
Hungrig. Skree var byggd på hunger: Hon hade Run så hon kan springa i kapp dig bättre, Rage ("Skree är HUNGRRRRRIIIG!") och ett nät att fånga med. Först ville jag ha en liten treudd (gaffel) och en stor kniv, men det fick jag inte för SL.
Jag gillar Rage, även om det inte är så häftigt regelmässigt. Jag har gjort en till D&D-karaktär jag spelat med mer än en gång, en druid med lite barbar. Jag antar att det är det är D&D motsvarighet till att gå upp i Crinos. Mmm, crinos...
Skree har två vänner, Sten och Råttan. Sten är inte en sten då, utan en Grimlock som älskade sten. Helknäppt. Vid ett tillfälle så frågade spelaren ut spelledaren i flera minuter om stenen vi gick på, är den slät, skrovlig, hård, lös...? Till slut utbrast spelledaren "Det är helt vanlig jävla sten, okej?" "Okej..." svarade spelaren, och efter en sekund: "Hur ser det ut mellan stenarna, då?" Dödsskön. Skree har ett lite ambivalent förhållande till och försöker ta hand om Sten.
Råttan är bara en ond jävla dire rat companion, som Skree inte kan förstå varför ingen gillar.
Det var en väldigt kul och lättspelad roll, men det fanns också rum för tragik och lite angst. Jag gillar verkligen att spela rollpersoner som försöker kontrollera en inre storm. Favoritcitat: "Skree kan vara VÄLDIGT TYST!" "Skree är också en person!" "Nyaaahahahahahahahaaaaaaaaa...!!!"
Den bästa karaktärsidé jag sett (från någon annan)
När killen som spelade Sten spelade Arcanum så gjorde han en dvärg med bakgrunden "Special Person". (Minus på intelligens, plus på styrka, och alla tycker att man är "så duktig".) Hans dvärg hade en viss teknisk förmåga ändå, och kunde tillverka molotov-cocktails. Dock så upptäckte spelaren att han inte skaffat något värde i att kasta, så han lät sin dvärg springa fram till motståndet och släppa molotoven på plats. Visst gjorde det skada på han själv, men det gjorde mycket mer på fienden, enligt honom själv.
Så vi har en utvecklingsstörd dvärg som springer fram och kamikazebrandbomber sina fiender, och alla tycker att han är "tjå duuttig". Tydligen så funkade det riktigt bra, på gränsen till exploit. (?)
Den bästa karaktärsidé jag har fått
Ett ballt karaktärskoncept var Dora Jenkins, en varulv till nya Werewolf som jag baserade på ett gäng forumiter: Hon funkade väldigt analytisk; skrev ner sina tankar och läste dem sen, hade ett ordningsbehov; satte upp post-its överallt, målade med matematik, och förnekade allt hon inte kunde hantera: Sin kropp, ("Kroppen är bara en representation av sinnet!") sex ("Jag är asexuell!") osv. Det var helt klart en kul karaktär, men om jag hade kunnat balansera karaktärsdragen mer och ha spela dem bättre hade det kunnat bli hur ballt som helst. Hur reagerar man när ens "representation för sinnet" blir tre meter av päls och mord? Vad för nya regler och riktlinjer skriver man för att få ordning på varulvstillvaron? Och sen gick hon ju från socialt inkompetent till en tankeläsare som hade koll på alla. Och så skulle hon vara lite charmigt konstig på ett gammaldags men unikt sätt. Ha röd klänning med vita prickar. Ha hög hatt. Lite sånt spelade jag, men jag hade gärna gjort det mer och längre. Och bättre.
Den här tråden har kommit och gått, men jag har inte haft tid att skriva i den... Förrän nu, bitchaz! Och jag svarar på flera olika sätt:
Min favoritrollperson
Min favoritrollperson är Skree, med amerikanskt uttal, ty vi spelade D&D. Kampanjen utspelade sig i Underdark, och planerna på att spela en ettercap, myconid eller mindflayer (Savage Species är enda anledning till att spela D&D!) kasserades alla innan jag kom fram till att jag ville spela en gnoll, slav åt gruppens drow. Skree är inte så smart eller karismatisk, alls. Skree är alltid nervös och upphetsad, på grund av att hon alltid är hungrig eller har missbehagade drowherrarna. (Möjligen på grund av hunger.)
Japp, Skree är en hon. Det tog de andra spelarna två möten att inse detta, och det gjorde de när de skulle kastrera "honom" för att "han" var så galen. Detta fick DarkMystic att flippa ut på ett ganska mysko sätt. "Du kan ju inte spela en kvinnlig gnoll! Du har förstört allting!" menade han. Sen bytte han rollperson, och då gick det bra.
Hungrig. Skree var byggd på hunger: Hon hade Run så hon kan springa i kapp dig bättre, Rage ("Skree är HUNGRRRRRIIIG!") och ett nät att fånga med. Först ville jag ha en liten treudd (gaffel) och en stor kniv, men det fick jag inte för SL.
Jag gillar Rage, även om det inte är så häftigt regelmässigt. Jag har gjort en till D&D-karaktär jag spelat med mer än en gång, en druid med lite barbar. Jag antar att det är det är D&D motsvarighet till att gå upp i Crinos. Mmm, crinos...
Skree har två vänner, Sten och Råttan. Sten är inte en sten då, utan en Grimlock som älskade sten. Helknäppt. Vid ett tillfälle så frågade spelaren ut spelledaren i flera minuter om stenen vi gick på, är den slät, skrovlig, hård, lös...? Till slut utbrast spelledaren "Det är helt vanlig jävla sten, okej?" "Okej..." svarade spelaren, och efter en sekund: "Hur ser det ut mellan stenarna, då?" Dödsskön. Skree har ett lite ambivalent förhållande till och försöker ta hand om Sten.
Råttan är bara en ond jävla dire rat companion, som Skree inte kan förstå varför ingen gillar.
Det var en väldigt kul och lättspelad roll, men det fanns också rum för tragik och lite angst. Jag gillar verkligen att spela rollpersoner som försöker kontrollera en inre storm. Favoritcitat: "Skree kan vara VÄLDIGT TYST!" "Skree är också en person!" "Nyaaahahahahahahahaaaaaaaaa...!!!"
Den bästa karaktärsidé jag sett (från någon annan)
När killen som spelade Sten spelade Arcanum så gjorde han en dvärg med bakgrunden "Special Person". (Minus på intelligens, plus på styrka, och alla tycker att man är "så duktig".) Hans dvärg hade en viss teknisk förmåga ändå, och kunde tillverka molotov-cocktails. Dock så upptäckte spelaren att han inte skaffat något värde i att kasta, så han lät sin dvärg springa fram till motståndet och släppa molotoven på plats. Visst gjorde det skada på han själv, men det gjorde mycket mer på fienden, enligt honom själv.
Så vi har en utvecklingsstörd dvärg som springer fram och kamikazebrandbomber sina fiender, och alla tycker att han är "tjå duuttig". Tydligen så funkade det riktigt bra, på gränsen till exploit. (?)
Den bästa karaktärsidé jag har fått
Ett ballt karaktärskoncept var Dora Jenkins, en varulv till nya Werewolf som jag baserade på ett gäng forumiter: Hon funkade väldigt analytisk; skrev ner sina tankar och läste dem sen, hade ett ordningsbehov; satte upp post-its överallt, målade med matematik, och förnekade allt hon inte kunde hantera: Sin kropp, ("Kroppen är bara en representation av sinnet!") sex ("Jag är asexuell!") osv. Det var helt klart en kul karaktär, men om jag hade kunnat balansera karaktärsdragen mer och ha spela dem bättre hade det kunnat bli hur ballt som helst. Hur reagerar man när ens "representation för sinnet" blir tre meter av päls och mord? Vad för nya regler och riktlinjer skriver man för att få ordning på varulvstillvaron? Och sen gick hon ju från socialt inkompetent till en tankeläsare som hade koll på alla. Och så skulle hon vara lite charmigt konstig på ett gammaldags men unikt sätt. Ha röd klänning med vita prickar. Ha hög hatt. Lite sånt spelade jag, men jag hade gärna gjort det mer och längre. Och bättre.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Några av mina:
Nummer Ett: Nummer Ett var en karaktär i Star Wars d20, och egentligen en rätt standardmässig elitsoldatskaraktär. Han hade ett annat namn också, men vårt första äventyr började med den där minnesförlustschticken, så Nummer Ett beslutade att våra rollpersoner, tills vi kom på vad vi egentligen hette, skulle kalla varandra vid nummer. Att han var Nummer Ett fick inte ifrågasättas. Vi fick sedermera våra namn tillbaka, men då hade Nummer Ett och Nummer Två (någon obskyr Force-mystiker med hillebard, som mer SW-pålästa säkert känner till) vant sig vid dessa namn (vår Bothan Spy fick tillbaka sitt riktiga namn). Nummer Ett beskrevs vid ett flertal tillfällen som en "kött-och-potatis-människa" och hade inte särskilt mycket alls i INT och WIS.
Dvärgen: Denna roll spelades endast i en one-shot till GURPS Conan, och jag minns dessvärre inte hans namn. Han var i vart fall dvärg (småvuxen människa, inte skäggig gruvarbetare), adlig och rätt våldsam (nackdelen Bloodthirsty, har jag för mig). Han var också attraktiv (alla tyckte han var så liten och gullig) och avskydde detta. Han var dock en jävel på bakhåll, då ingen förväntar sig en blodtörstig demon i skrevhöjd. Han spenderade större delen av äventyret med taunta en uppenbart till djur förvandlad människa som "det dumma, själlösa djuret".
Nummer Ett: Nummer Ett var en karaktär i Star Wars d20, och egentligen en rätt standardmässig elitsoldatskaraktär. Han hade ett annat namn också, men vårt första äventyr började med den där minnesförlustschticken, så Nummer Ett beslutade att våra rollpersoner, tills vi kom på vad vi egentligen hette, skulle kalla varandra vid nummer. Att han var Nummer Ett fick inte ifrågasättas. Vi fick sedermera våra namn tillbaka, men då hade Nummer Ett och Nummer Två (någon obskyr Force-mystiker med hillebard, som mer SW-pålästa säkert känner till) vant sig vid dessa namn (vår Bothan Spy fick tillbaka sitt riktiga namn). Nummer Ett beskrevs vid ett flertal tillfällen som en "kött-och-potatis-människa" och hade inte särskilt mycket alls i INT och WIS.
Dvärgen: Denna roll spelades endast i en one-shot till GURPS Conan, och jag minns dessvärre inte hans namn. Han var i vart fall dvärg (småvuxen människa, inte skäggig gruvarbetare), adlig och rätt våldsam (nackdelen Bloodthirsty, har jag för mig). Han var också attraktiv (alla tyckte han var så liten och gullig) och avskydde detta. Han var dock en jävel på bakhåll, då ingen förväntar sig en blodtörstig demon i skrevhöjd. Han spenderade större delen av äventyret med taunta en uppenbart till djur förvandlad människa som "det dumma, själlösa djuret".
Nightowl
Champion
Det känns helt rätt att den som citerar Blackadder i sin signatur beskriver en sådan karaktär!
Erik
Malkaven…
Robert…
…är nog hittills den roligaste och mest komplexa karaktär jag gjort och spelat. Till skillnad mot den (vad det enligt i mitt tycke verkar vara) vanliga sinnebilden av en Malkav som tycker om att skära sig, ha ångest och äta andras bajs, var Robert en munter, ångestfri och obrydd syn på tillvaron. Han var en bondson som som människa tyckte om att umgås med folk och berätta historier samt var en tokskicklig hantverkare/poet. Han såg tillvaron som ett nästa steg, ungefär som att gå från larv till fjäril och hade ingen som helst ångest över den han blivit.
Roberts lilla "grej" var att han vart hundrade år blev besatt av en mäktig ande av något slag och under den tiden fick han en ny personlighet som helt tog över. Efter att anden försvunnit fanns dock den extra personligheten kvar och aktiverades av olika saker, som till exempel vetskap om en annalkande strid, då en gammal pensionerad överste "George av Hutton" som ständigt förespråkar "frontalangrepp". Denne hutton dyker också ständigt upp under berömda slag, leder en liten armé rakt in i fördärvet och försvinner sedan.
För varje århundrade om går samlar få Robert ytterligare en personlighet; en ytterst viril viking som "aktiveras" vid stojiga fester, en fjollig fransman etc etc.
//erik. hinner inte skriva mer
Robert…
…är nog hittills den roligaste och mest komplexa karaktär jag gjort och spelat. Till skillnad mot den (vad det enligt i mitt tycke verkar vara) vanliga sinnebilden av en Malkav som tycker om att skära sig, ha ångest och äta andras bajs, var Robert en munter, ångestfri och obrydd syn på tillvaron. Han var en bondson som som människa tyckte om att umgås med folk och berätta historier samt var en tokskicklig hantverkare/poet. Han såg tillvaron som ett nästa steg, ungefär som att gå från larv till fjäril och hade ingen som helst ångest över den han blivit.
Roberts lilla "grej" var att han vart hundrade år blev besatt av en mäktig ande av något slag och under den tiden fick han en ny personlighet som helt tog över. Efter att anden försvunnit fanns dock den extra personligheten kvar och aktiverades av olika saker, som till exempel vetskap om en annalkande strid, då en gammal pensionerad överste "George av Hutton" som ständigt förespråkar "frontalangrepp". Denne hutton dyker också ständigt upp under berömda slag, leder en liten armé rakt in i fördärvet och försvinner sedan.
För varje århundrade om går samlar få Robert ytterligare en personlighet; en ytterst viril viking som "aktiveras" vid stojiga fester, en fjollig fransman etc etc.
//erik. hinner inte skriva mer
Nightowl
Champion
Re: Malkaven…
Erik
Den vanliga sinnebilden av en malkav är enligt mig en tokrolig clown som har rätt att göra vad som helst som faller spelaren in eftersom "han är galen" och som man kan spela över precis hur mycket man vill eftersom "han är galen". En ursäkt för att spela Bugs Bunny, i största allmänhet.
Erik