Men du gillar jobbet som förskolelärare tänker jag?Alltså jag var med om en liknande grej. Jag läste högt för mina elever ur boken snabba cash. Men insåg att jag blev amerikansk i mitt censurutövande och censurera snusk och släppte igenom våld.
Men du gillar jobbet som förskolelärare tänker jag?Alltså jag var med om en liknande grej. Jag läste högt för mina elever ur boken snabba cash. Men insåg att jag blev amerikansk i mitt censurutövande och censurera snusk och släppte igenom våld.
Jag tänker väl mer direkt elakhet/farlighet som går utöver normalt rovdjursbeteende och lite känns som om det "straffar" spelare som tar gulligheten vid face value. Rubbitar och liknande.Vari består då det subversiva mörker du beskriver i ditt första inlägg?
Inget fel i det alls. Tror inte att jag påstått att det skulle vara fel?Vad är felet med att ha gulliga karaktärer/varelser som i grunden och botten är sympatiska, eller åtminstone inte uppseendeväckande hemska?
Ok... men om t.ex. skönheten och elegansen hos ett kattdjur kan räknas som "gullighet", håller då verkligen den antropologiska observationen i ursprungsinlägget, att många ogillar gullighet i sina spel? Det folk ogillar är väl i första hand ett slags överdriven, cartoony, "superstimulus"-gullighet?Jag tänker väl mer direkt elakhet/farlighet som går utöver normalt rovdjursbeteende och lite känns som om det "straffar" spelare som tar gulligheten vid face value. Rubbitar och liknande.
Ja, gullighet är väl exakt en utvecklad instinkt som reagerar på just bäbisar. Infantila drag väcker våra föräldrainstinkter och får oss att vilja ta hand om dem. Så det är ju högst naturligt, men framförallt specifikt hos bäbisar, eftersom det är dess syfte. Sedan finns det en del djur som har drag som vi associerar med bäbisar (stora ögon i förhållande till huvudet, liten storlek i allmänhet), och dessa väcker då också gullighetsresponsen. Vi har ju avlat fram katt- och hundraser för att de ska se ut som bäbisar just för att det väcker de här positiva känslorna hos oss.Jag tror på detta. Gullighet är artificiellt, det förekommer inte i naturen – utom hos bäbisar och sånt.
"Ser ut som en bäbis" är väl en rätt gedigen definition, även om den kan utvecklas. Som sagt, det är ju en instinkt kopplad till infantila drag.Jag vet inte, ska vi definiera ”gulligt”?
Det exempel jag tar i originalinlägget är Eons misslor, som jag inte vet om jag skulle beteckna som "superstimulus"-gulliga – de är i jämförelse med människor små och spensliga, med stora ögon och öron och ett fridsamt temperament, men jag upplever inte detta som en överdriven variation från det mänskliga (Eon har ju andra varelser som varierar åt andra hållet genom att vara större, biffigare och mer aggressiva). Ändå väcker de tydligt negativa känslor hos många.Ok... men om t.ex. skönheten och elegansen hos ett kattdjur kan räknas som "gullighet", håller då verkligen den antropologiska observationen i ursprungsinlägget, att många ogillar gullighet i sina spel? Det folk ogillar är väl i första hand ett slags överdriven, cartoony, "superstimulus"-gullighet?
Jag vet inte vad andra syftar på men för mig är animestil en mix av sådant som jättestora ögon, udda formade munnar, pyttesmå näsor och flikigt hår.När ni talar om animestil i rollspel, vad talar ni om då?
… så med andra ord inget som faktiskt kommer fram i spel. Mer en visuell stil.Jag vet inte vad andra syftar på men för mig är animestil en mix av sådant som jättestora ögon, udda formade munnar, pyttesmå näsor och flikigt hår.
Fast om jag visualiserar vad som händer under spel så gör jag det i samma stil som spelets bilder, så ett spel med bilder i animestil kommer för mig att bli en spelupplevelse i animestil.… så med andra ord inget som faktiskt kommer fram i spel. Mer en visuell stil.