...hur viktigt är det med grupptillhörighet? Tillhör du någon grupp (eller flera) och känner du dig hemma där?
Jag ser mig som grupplös, inget självvalt egentligen, men jag har aldrig känt mig hemma i någon annan grupp än den där mina gamla barndomsvänner ingick - fyra killar som känt varandra sedan 6-års åldern (sedan 1982, numera ganska splittrade pga dödsfall och att vi kvarvarande bor på tre olika orter). Det kan hänga ihop med åtta års utanförskap och utsatthet i skolan, då jag inte fick vara med i klassgemenskapen så skapade jag en egen inre värld där jag låtsades att det inte spelade någon roll att jag inte fick vara med. Å andra sidan är det i år tjugotvå år sedan jag gick ut grundskolan, och jag kan nog tycka att jag borde lämnat sådant bakom mig. Men faktum kvarstår, jag inkluderas sällan i grupper. Agerar inte jag lekledare och ställer till med fest eller middagsbjudningar/spelkvällar, så händer inget alls. Folk runtom mig ser mig som en populär och trevlig kille som har massor av vänner. Det är förvisso trevligt att bekanta ser mig som en lekfarbror med ett rikt socialt liv, men i själva verket står jag oftast utanför och tittar in, och det gäller nog de flesta sociala situationer. Jag kan inte säga att jag mår dåligt över det (längre, det är flera år sedan jag byggde upp en grund där jag står stadigt själv), men jag saknar helt klart känslan av samhörighet. Ibland har jag varit del av en grupp för en kort tid, men oftast har det runnit ut i sanden, eller så har gruppen splittrats. Det kan bero på att vi brinner för olika saker, att vi inte delar engagemanget eller att den person som är gruppens klister försvinner. Jag har under flera år försökt jobba mig in i olika grupptillhörigheter, men upplever inte att det råder en inkluderande stämning där jag försökt. Jag kanske försökt med fel personer, men har känt mig ganska trött på att måsta försöka med något som egentligen borde vara väldigt enkelt.
Så. Vad vill jag ha sagt? Egentligen vet jag nog inte det. Mer än att det är lite besvärligt att vara människa ibland.
Jag ser mig som grupplös, inget självvalt egentligen, men jag har aldrig känt mig hemma i någon annan grupp än den där mina gamla barndomsvänner ingick - fyra killar som känt varandra sedan 6-års åldern (sedan 1982, numera ganska splittrade pga dödsfall och att vi kvarvarande bor på tre olika orter). Det kan hänga ihop med åtta års utanförskap och utsatthet i skolan, då jag inte fick vara med i klassgemenskapen så skapade jag en egen inre värld där jag låtsades att det inte spelade någon roll att jag inte fick vara med. Å andra sidan är det i år tjugotvå år sedan jag gick ut grundskolan, och jag kan nog tycka att jag borde lämnat sådant bakom mig. Men faktum kvarstår, jag inkluderas sällan i grupper. Agerar inte jag lekledare och ställer till med fest eller middagsbjudningar/spelkvällar, så händer inget alls. Folk runtom mig ser mig som en populär och trevlig kille som har massor av vänner. Det är förvisso trevligt att bekanta ser mig som en lekfarbror med ett rikt socialt liv, men i själva verket står jag oftast utanför och tittar in, och det gäller nog de flesta sociala situationer. Jag kan inte säga att jag mår dåligt över det (längre, det är flera år sedan jag byggde upp en grund där jag står stadigt själv), men jag saknar helt klart känslan av samhörighet. Ibland har jag varit del av en grupp för en kort tid, men oftast har det runnit ut i sanden, eller så har gruppen splittrats. Det kan bero på att vi brinner för olika saker, att vi inte delar engagemanget eller att den person som är gruppens klister försvinner. Jag har under flera år försökt jobba mig in i olika grupptillhörigheter, men upplever inte att det råder en inkluderande stämning där jag försökt. Jag kanske försökt med fel personer, men har känt mig ganska trött på att måsta försöka med något som egentligen borde vara väldigt enkelt.
Så. Vad vill jag ha sagt? Egentligen vet jag nog inte det. Mer än att det är lite besvärligt att vara människa ibland.