Ja, det är ju just att det är de goda hjältarnas givna fiender som är potentialen, menar jag. Återigen, se på alla fantasy-anime. Ofta finns det någon sorts dunge, som dyker upp av en eller annan anledning. Stadens ekonomi är baserad runt att äventyrare går ned i dungen och dödar monster och får kristaller för det. Monsten skapas kontinuerligt av dungen.
Som världsbygge är det såklart inte så imponerande. Ofta bryr man sig inte ens om att säga vad de där kristallerna ens är till för. Och monstren är i praktiken onda. De existerar för att äventyrarna ska kunna ge sig in i grottan och slå ihjäl dem.
Sedan bygger man berättelsen, inte på huruvida monstren förtjänar att dödas (även om det såklart finns versioner med sådana vändningar också), utan på hjältens resa, att lära sig bli starkare, att hitta kamrater, att möta faror och tvivla på sig gjälv, och så vidare. Att tvingas ta svåra beslut när de möter en oöverstiglig fiende och en kamrat är fast. Världsbygget är inte poängen, och att moralisera kring monstren är det inte heller. De agerar som en kraft som hjälten kan mäta sig mot, som en svårighet som måste övervinnas genom mod och beslutsamhet.
Det är väl ofta kanske inga etremt subtila berättelser, men de använder "de onda monstren" som ett verktyg för att berätta det de vill berätta.
Eller Sagan om ringen. Ringen är ond och korrumperar, Sauron är ond och måste besegras. Det är inte det som är frågan. Frågan är vad som måste göras, och vem som måste göra det. Och det är en liten hob från Fylket som måste ta sig an den här uppgiften, och växer med den. Återigen, inte någon avancerad och subtil berättelse, men den använder ondskan som ett motstånd som hjälten kan mäta sig mot och växa med uppgiften.
Eller Sagan om is och eld, där ondskan kommer (tror jag i alla fall; jag orkade bara tre säsonger), men alla de olika klanerna slåss inbördes och kan inte ena sig för att bekämpa den.
Eller till och med Nobilis, där Excrucianerna beskrivs nästan sorgset och vackert, men det de vill är att göra slut på själva existensen. Eller i Den oändliga historien, där riket håller på att förgås av "ingentinget". Det är inte något som har en moralisk gråskala.
Vad "sann ondska" gör är ju att det helt enkelt är en naturkraft, precis som jag menade med HPL. Precis som att man kan ha en berättelse om folk som kämpar mot klimatförändringar eller vulkanutbrott eller en människoätande boahaj så kan man göra samma berättelser om folk som kämpar mot ondskans horder i en fantasyberättelse. Samma berättelser, och de tar på samma sätt bort en massa val. Det är inte ett rimligt val att fundera på huruvida man borde stoppa vulkanutbrottet eller huruvida man kan förhandla med vulkanutbrottet. Det är inte poängen. Poängen är att man måste skicka ned Bruce Willis i en borrmaskin och kärnvapenbomba vilkanen eller vad fan det nu är för plan, och berättelsen handlar om hur svårt det är, och de svåra val Bruce måste ta, och hur rädda hjältarna är innerst inne, och så vidare.
. Men man måste inte ha alignments, det är ju inte alls ovanligt med onda och goda panteoner etc även i andra rollspel. Här är frågan vad man vinner av att ha två metafysiska fotbollslag och behöva välja tröja. Blir Vampyrfursten Niding von Weltschmerz en bättre antagonist för att han är Officielt Ond(tm).
