Nekromanti Det här är den bästa spelstilen ... för mig

[Sodivra]

Och det där med att utgå från relationer:

Relationer är som guld, eller krut, eller knark. Det liksom, zoom, drar till sig din uppmärksamhet rakt från hjärteroten om du gör det rätt. Det är när relationer som jag är som klistrad - Relationer ger mig bånge!

Så där var det också som att skala bort det åbäkiga (planera geografi och bakgrundshistoria) och hålla sig till den verkliga energin i spelet. Det är sådant som jag verkligen bryr mig om, helt enkelt.

Det finns en skitbra sekvens i redlettermedias genomgång av Star Wars episod I, II och III där han jämför skillnaden på ljussabelduellen som handlar om relationen mellan Vader och Luke, och en ljussabelduell som handlar om att visa snygga effekter, ska se om jag kan hitta den.

Hittade den.
http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=ORWPCCzSgu0#t=356s
Plinkett gör en del härliga poänger om filmmakande. Det är förstås inte riktigt de poängerna som jag försöker göra nu, men... ta en titt.

Väcker det inte känslor för er när originalen jämförs med de nya filmerna? (7:25 och framåt) För mig gör det det. Att vi hade fått lära känna både Luke och Vader, och relationen mellan dem, var grunden i det som gjorde oss investerade.

 

[Rickard]

Back seat-driving: Jag vill vara med att spåna. Jag vill säga "vore det inte fetare om..." "...ja, som att det var..."
Respektfull: jag vill att alla ska vara med
Stämning: Jag vill känna att vi lägger delar i samma pussel
(Över)spel: Jag vill skrika, fäkta med armarna, göra grimaser.

...och jag vill gärna att du gör detsamma.

Ok, men varför vill du att alla ska vara med? Varför vill du att folk ska göra ungefär samma saker som du gillar?

/Han som fortfarande kände att han mest fick svaret "jag gillar..." men inte "...för att jag är [såhär]"

 

[Sodivra]

Re: Berättelser från Staden och improtekniker

Hur mycket av detta kommer du att föra in i Berättelser från Staden?

/Han går off topic nu

Jag trodde inte att någon väntade sig att jag skulle ge ut det där spelet längre.

It's complicated. När jag skrev Berättelser från Staden första utgåvan så ville jag rädda rollspelshobbyn och bevisa en poäng för alla. Jag var inte nöjd med den utgåvan, så jag drog in den igen efter ett tag. Man märkte hur jag fortfarande stod i tradrollspelstraditionen med ena foten och förvirrat försökte ställa mig utanför med den andra.

Nu har jag en andra utgåva som egentligen är färdig. Och det är ett bra spel. Jag blir alldeles förtjust i hur kul folk har och de berättelser de hittar på när jag tar med det till indierummet.

Jag skulle kunna ge ut det, eller sälja det till ett spelförlag, men jag har inte haft lust. Det som hindrar mig är väl att det finns kvar rester av den där längtan att frälsa världen och göra alla imponerade i spelet. Jag har satt mig i en position jag inte har lust att gå in i igen. Helst av allt skulle jag vilja att ingen mindes spelet så jag kunde ge ut det med en blank tavla.

------

Så, hur ser man min spelstil i Berättelser från Staden? Jag skrev ju andra utgåvan innan jag lyckades formulera min spelstil (säkert fomulerade jag den delvis genom att skriva spelet) så jag kan inte peka på specifika regler riktigt. Jag tänker inte föra in något mer i spelet, förutom att skriva om lite vad första kapitlet handlar om, och kanske skala ner på förklarandet ännu mer och bara låta spelet göra sin grej.

Det är ett jävligt lurigt spel, så mycket kan jag säga. Det lurar liksom spelarna att vara delaktiga, kommunicera och bejaka, vara spontana och kreativa, utan att de märker det och försvarsmekanismerna kickar igång. Det lurar dem till och med att spela relationer och existentiella teman, och det fattar inte ens jag hur det går till.

Okej, jag ska försöka skriva lite mer specifikt...
-Förberedelserna utgår från personer och deras motivationer
-Förberedelserna och kortsystemet består i att spelarna och spelet bollar små bitar av input till varandra
-Första kapitlet är som plattformsbyggandet i improteater/first session i Apocalypse World
-Det finns några spelregler, som alla är hämtade ifrån impron. Jag funderar på att i stort ta bort dem, för spelarna kanske följer dem även om de inte står där.
-Jag tror att kortsystemet uppmanar till en bejakande spelstil. Det finns inga ja/nej, bara... "nu händer något betydelsefullt". Spelarna har inget sätt att vinna över varandra eller motstånd, så de får liksom spela såsom man lekte låtsaslekar som barn: Se till att alla har kul.
-Många frågor som bollas fram och tillbaka. Många som skrivs ner för att besvaras i spel. Det är dels principen "låta sig själv vara nyfiken" från impro/AW, men också ett sätt att säga "det här är vad vi är intresserade av" vilket är lite unikt.

 

[Sodivra]

Re: Berättelser från Staden och improtekniker

En annan sak som är lite otäckt med att ge ut spelet är att jag inte vet om det är spelet i sig eller jag som får berättelserna att bli lyckade. Har de här idéerna förmedlats till spelarna genom spelets design, eller för att jag har varit personligt närvarande och introducerat spelet? Ifall det är jag så har spelet misslyckats, och jag vet inte hur jag skulle lyckas med det.

 

[Rickard]

Re: Berättelser från Staden och improtekniker

Jag känner igen mycket i vad du skriver, i hur det känns att vara missnöjd med sitt spel som man gav ut innan man helt hittat sin spelstil samt att emergensen som uppstår gör att man som spelskapare känner att spelet lever ett eget liv. Det händer saker som man inte kunnat förutsäga.

Jag gillar Staden som koncept och BfS är det enda spel som handlar om den. Det var tråkigt att wikin kraschade, även om jag själv inte läste något i den. Jag snappade bara upp stämningen; en stämning som jag själv snodde till Med ljus och lykta.

Jag satt och lyssnade när du spelade spelet, men jag ville aldrig vara med. Det kändes som om det var för ostrukturerat; som om du inte hade rätt fokus i vad du ville spela. Därför var jag nyfiken på version två.

/Han som gillade baksidesblurbsskrivningen i första BfS, som skapade strukturen för scenariot

 

[solvebring]

Första BfS är månne rätt ostrukturerat och flummigt, kanske lite vilset och skulle må bra av en städning - men likväl är det ett av de roligaste spel jag spelat just för att det är så lekfullt. Det är förövrigt ett spel som tillåtit mig se spelare kliva fram, slappna av och bara köra - och det är fan magiskt.

Första BfS är skitkul, vad du själv än tycker om det. Jag skulle lätt vilja se en version två på den versionen - inte ett nytt Staden utan en revidering av det Staden.

 

[Sodivra]

Första BfS är månne rätt ostrukturerat och flummigt, kanske lite vilset och skulle må bra av en städning - men likväl är det ett av de roligaste spel jag spelat just för att det är så lekfullt. Det är förövrigt ett spel som tillåtit mig se spelare kliva fram, slappna av och bara köra - och det är fan magiskt.

Första BfS är skitkul, vad du själv än tycker om det. Jag skulle lätt vilja se en version två på den versionen - inte ett nytt Staden utan en revidering av det Staden.

neeeeeej det är baaaaaaajs

 

[Sjunde inseglet]

Jag gillar karaktärsdriven action, skräck och noir. Problemtyngda rollpersoner och olyckliga slut. Konflikter mellan rollpersonerna och mellan rollpersonerna och världen.

Min läggning för Apocalypse World den senaste tiden beror nog mycket på reglernas krav på spelledaren att hela tiden skapa konflikter, hot och sätta rollpersonerna i situationer där de får göra svåra val. Det är bra när spelmekaniken i sig själv får rollpersonerna att ta beslut och sen få leva med konsekvenserna av dessa. Det blir berättelser där det inte går att spela safe.

Att bara släppa en snöboll och sedan se den växa medan den rullar ner för berget är ett skönt sätt att spelleda på. Det sätter inte samma press som att spelleda färdigskrivna äventyr och berättelserna blir ofta bättre än när jag eller andra ska skriva färdiga äventyr.

Idén med att fråga vad rollpersonerna tycker är ju inte så revolutionär egentligen - det är bara skillnaden mellan att vara intresserad av rollpersonerna och att vara intresserad av sig själv.

 

[Rickard]

Jag gillar karaktärsdriven action, skräck och noir. Problemtyngda rollpersoner och olyckliga slut. Konflikter mellan rollpersonerna och mellan rollpersonerna och världen.

Varför passar just denna spelstil dig, annat än att det är roligt?

/Han som nu ändrade trådstarten något

 

[Sodivra]

Nu är det vansinnigt off-topic, men jag fortsätter mitt Star Wars-rant.

I och med Star Wars prequels och, gissar jag, extended universe, så blev "Darth" en tradition av lärjungar istället för Anakins tragiska öde. Yoda blev en offentlig figur istället för Lukes mentor. Jedi blev en maktfraktion i intergalaktisk politik istället för en filosofi, kraften blev vetenskap istället för en idé om människans moral, och ljussablar blev industri istället för symbol.

Och plötsligt var Star Wars simulationism istället för narrativism. Filmerna handlade inte om personliga relationer längre (iallafall inte på ett bra sätt!) utan om den fiktiva världen som Lucas hade byggt upp.

Inget fel i det, men för mig tappar det all sin lyskraft. SNO-ORE!

(Kan förstås ha att göra med att I, II och III sög, och det finns ett briljant epos till en fiktiv värld därute någonstans som en dag kommer fängsla mig fullständigt)

 

[Sjunde inseglet]

Jag gillar karaktärsdriven action, skräck och noir. Problemtyngda rollpersoner och olyckliga slut. Konflikter mellan rollpersonerna och mellan rollpersonerna och världen.

Varför passar just denna spelstil dig, annat än att det är roligt?

/Han som nu ändrade trådstarten något

Om man tycker något är roligt så är man ju intresserad av det och är man intresserad av något så blir det oftast roligare.

Jag menar helt enkelt att mitt insupande av de här genrerna i film, böcker och spel i kombination med att ha utforskat de här genrerna i rollspel så länge jag kan minnas gör att jag känner mig väldigt trygg inom dessa genrer. Det tror jag gör mig till en bättre spelledare. Tycker t ex spelledaren att action är tråkigt blir det ofta tråkigt när hon spelleder såna scener. Samma sak med skräck, high fantasy, rymdopera, kärleksdraman osv.

Sen händer det såklart att jag spelar berättelser inom fantasy, scifi och post apokalyps också. Men jag trivs allra bäst med karaktärsdriven action, skräck och noir.

 

[EvilSpook]

Cool uppräkning, men vad är det hos dig som gör att du föredrar allt det här?

Jag är en cool snubbe?
Nej det har väl att göra med min personlighet i allmänhet (iNTp). Jag gillar komplexa system och utmaningar. Har mycket litet intresse för relationer, dramor m.m. Tycker om att bygga system och strukturer, förstå dem och testa dem. Min spelstil handlar mycket om att sätta upp modeller, göra prognoser och sedan skicka nåt oväntat igenom dem och se vad som händer.

Det finns nog också ett stort mått nostalgi i botten också. Tycker om att växla mellan det traditionella och det oväntade.

Plus att jag är fixerad vid min egen dödlighet och drivs undermedvetet av mina sexuella neuroser...!?


//EvilSpook

 

[Ögat]

Ok, men varför vill du att alla ska vara med?

För att jag ser rollspel som en social snarare än elitistisk aktivitet.

Varför vill du att folk ska göra ungefär samma saker som du gillar?

För att det blir meningslöst att försöka lägga samma pussel som någon annan, om det personen inte vill lägga samma pussel som jag. Och för att jag utgår från egna preferenser.

/Han som fortfarande kände att han mest fick svaret "jag gillar..." men inte "...för att jag är [såhär]"

För att jag har hjärtat till vänster.

 

[Sodivra]

Första BfS är månne rätt ostrukturerat och flummigt, kanske lite vilset och skulle må bra av en städning - men likväl är det ett av de roligaste spel jag spelat just för att det är så lekfullt. Det är förövrigt ett spel som tillåtit mig se spelare kliva fram, slappna av och bara köra - och det är fan magiskt.

Första BfS är skitkul, vad du själv än tycker om det. Jag skulle lätt vilja se en version två på den versionen - inte ett nytt Staden utan en revidering av det Staden.

neeeeeej det är baaaaaaajs

Okej, det är inte bajs, egentligen. Men det är inte mig, och det känns lite genant. Jag kan se charmen med det, och blir lite glad att du gillar det.

 

[Xyas]

Vilka egenskaper hos dig är det som får dig att driva mot den spelstilen?

Ingen aning, typ. Men om jag ska jämföra med annan underhållning som jag konsumerar så gillar jag att bli emotionellt berörd, både av positiva och negativa känslor. Och individuella människoöden som jag får följa berör mig ofta starkare än något annat.

 

[Skarpskytten]

...vilken spelstil/genre passar dig bäst?

Genre: Fantasty eller psuedo-historisk fantasy.

Spelstil: Jag har nästan alltid spelat simulationistiska megakamanjer med öppen eller (till en början) dold metaplott. Fokus har varit på utforskning/upptäck av spelvärld, mystik (vad är det egentligen som pågår?) och strid. Spelet handlar alltså om action och om att utforska den värld och den intrig som jag, den påhittige spelledaren, suttit på kammaren och tänkt ut. Stor arbetsinsats av spelledaren, liten av spelarna.

Spelledaren har mycket stor makt och råder över den kreativa agendan. Kampanjer är mer eller mindre rälsade, i den meningen att det finns ett tänkt slut, så klart bestämt av den enväldige spelledaren, och en mer eller mindre tydlig väg dit. Det är på förhand givet att vissa saker ska hända, men vägen mellan dessa "vissa saker" är öppen, och det finns mer än en väg - och ofta mer än ett givet slut. Möjligen den struktur som vissa här kallar för spindelnät"?

Ofta ett stort persongalleri och en deltajerad värld.

Plot-immunity i förekommande fall (det är inget jag är stolt över).

Så här har jag (vi) alltid spelat, och det helt oreflekterat. Nu har jag helt tröttnat på den här formen av rollspel. Det känns som jag är en narrationist som försöker bryta sig ut ur en simulationsistisk järnbur (jag skyller detta helt och hållet på Äventyrsspel, Chaosium och White Wolf).

För övrigt tycker jag att den här frågan var mycket svårare att svara på än den som fick Han att starta tråden. Varför?

 

[Rickard]

...vilken spelstil/genre passar dig bäst?

Genre: Fantasty eller psuedo-historisk fantasy.

Spelstil: Jag har nästan alltid spelat simulationistiska megakamanjer ...

Är det inget hos dig som fått dig att välja just den spelstilen eller är det ett val bara på grund av rollspelskonventioner?

Om man tittar på dina egenskaper som person...

...vilken spelstil/genre passar dig bäst?

Nu har jag helt tröttnat på den här formen av rollspel. Det känns som jag är en narrationist som försöker bryta sig ut ur en simulationsistisk järnbur...

Här snuddar du ungefär vad jag frågar efter. Du vill tydligen vara en narrationist, men vad är det hos dig som får dig att vilja vara det? Nu snackar jag inte om saker som du tycker är roliga, utan egenskaper hos dig som förklarar varför du tycker de är roliga.

/Han som är mer intresserad av varför man valt (eller fortsätter välja) just den spelstilen

 

[Skarpskytten]

Är det inget hos dig som fått dig att välja just den spelstilen eller är det ett val bara på grund av rollspelskonventioner?

Jag tror att det handlar om att typ tre månader efter jag läste en bok som jag hittade i mormors bokhylla en tråkig släktmiddag som hette "Sagan om Ringen" kom en av mina klasskamrater till skolan med ett nytt spel som hette "Drakar och Demoner" ... Det beror nog också på att jag till min läggning är humanist (och historienörd) - och tämligen ointresserad av teknologi. Sci-fi har aldrig fångat mig på samma sätt som fantasy och historia.

Här snuddar du ungefär vad jag frågar efter. Du vill tydligen vara en narrationist, men vad är det hos dig som får dig att vilja vara det? Nu snackar jag inte om saker som du tycker är roliga, utan egenskaper hos dig som förklarar varför du tycker de är roliga.

En mycket svår fråga. Av någon anledning har jag blivit mer intresserad av dramatik och personer, av vad som händer när människor måste göra våra val, vad som händer när personligheter krockar, vad som händer när det allt står på spel och inget är givet. Varför är jag det, just nu? Möjligen det faktum att jag själv står inför val i livet som jag tycker är omöjliga att fattta och vars konsekvenser är svårförusägbara (Not: rollspelsbegreppet "bomb" går att tillämpa på livet: vissa icke-val blir i slutändan val även om gör allt vad du kan för att undvika att fatta ett svårt beslut).

Men jag kan inte påstå att jag vet att det är därför. Det är ju t ex inte så att mitt liv tidigare utmärktes av någonting som har med den episka, narrativistiska berättarstrukturen att göra, snarare tvärtom om ...

 

[Sodivra]

(Not: rollspelsbegreppet "bomb" går att tillämpa på livet: vissa icke-val blir i slutändan val även om gör allt vad du kan för att undvika att fatta ett svårt beslut).

Det här är ju anledningen till att man vill spela narrativistiskt: Det handlar om våra liv.

 

[Cassius]

Jag gillar smuts och kärlek. Det är nog de enda två teman som man nästan alltid kan se i min spelstil. Jag vill ha ångest och längtan. Det kvittar ifall det är skyttegravar i första världskriget eller grisfarmning på planeten X-13. Mina spelare vet att de kan dö och deras kära är det enda som räknas.

Jag tror att det handlar om att de två grunderna är lättast att skapa djup i nästan alla andra konflikter. Spelare som dödar goons för att överleva dagen eller för att skydda sina käraste är fan the shit.