Det här med rollpersonsinlevelse

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Ingen aning om detta klickar med andras bild av det men för mig är det detta: När en karaktär som först bara är en hop siffror och ord klickar och kommer till liv på ett eller flera sätt. Det kan hända snabbt, långsamt, inte alls, eller bara i vissa situationer. Skulle beskriva det som känslan när val är självklara. När vad jag väljer att göra inte kommer från någon annan stans än magtrakten. Det uppkommer oftast bara från karaktär + situation för mig, det har noll med att vi ska prata in character eller liknande.

Om det är eftersträvansvärt? Jag tycker det. Oftast. Det gör ju att saker känns i magtrakten, beslut min karaktär tar är inte taktiska val som jag planerar ut likt ett brädspel, de är inte heller val jag tar för att det klingar bra ihop med annat som skett i berättelsen så det blir snygga paralleller eller för att det kommer öka dramatiken, utan för att det känns rätt på något sätt.
 
Last edited:

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
2,120
Location
Off grid
Så samma fråga till dig: Om du spelar ut en scen med en mobbare och ett offer, känner du då helt olika saker beroende på om du spelar mobbaren eller offret? Förakt om du spelar mobbaren och rädsla om du spelar offret?
Att spela offer är kanske det enkla. De flesta kan ju relativt sätt identifiera sig med utsattheten och rädslan t.ex. En rollperson som jag spelat länge skulle jag nog må ganska dåligt för själv och tycka synd om. Det skulle också bli mycket viktigare att få upprättelse, hämnd eller ett riktigt avslut.

Att en rollperson jag spelat länge blir en mobbare skulle jag dock tycka var mycket mer intressant. Det vore spännande att utforska vad hos rollpersonen som är bakomliggande för beteendet och vilka saker som leder fram till det. Jag skulle så klart ha förståelse för att mobbingen sker och snarare känna sorg eller medkänsla för att personen hamnat där.

Intressant är dock att vi nyligen spelade nåt liknande i Tarotikum, där man i introt får färdiga pennalistiska fångvaktare som försätts i en maktsituation. Jag hade inte relationen till min rollperson och hade jätteproblem med att spela den som den var beskriven. Jag försökte då gå in i ”direktor stance” utan att egentligen lyckas heller. Det var helt bortkastade sessioner för mig.

Jag borde nog ha varit mobbare i äventyret, men spelade så långt ifrån det som jag kunde utan att det skulle vara för uppenbart, men jag hade som sagt ingen relation alls med rollpersonen (under flera spelmöten), kunde inte riktigt uppbringa nåt förakt/hat och brydde mig i slutändan inte om äventyret. Så jag är inte särskilt skicklig på att gå in och ut ur roller. Det tar lång tid.

//EvilSpook
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,672
Bara en en allmän reflektion: att bry sig om helheten i spelet/berättelsen är ingen motsättning i sak till att känna inlevelse. Det tror jag i alla fall inte. Director stance i en enskild scen/moment är ju det så klart men det är inte heller den enda ansatsen. Jag kan ju internalisera ett perspektiv för min rollperson rent intellektuellt ("givet settingen och kampanjen vore det intressant att...") men ändå känna inlevelse när det utmanas tre pass senare.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,537
Location
Göteborg
Att en rollperson jag spelat länge blir en mobbare skulle jag dock tycka var mycket mer intressant. Det vore spännande att utforska vad hos rollpersonen som är bakomliggande för beteendet och vilka saker som leder fram till det. Jag skulle så klart ha förståelse för att mobbingen sker och snarare känna sorg eller medkänsla för att personen hamnat där.
Yes, samma sak med mig. Så det är inte, som jag förstår det, rollpersonsinlevelse vi talar om här, utan engagemang i fiktionen, spelet, situationerna, personerna och så vidare. Om man känner rollpersonsinlevelse/immersion eller vad vi nu ska kalla det, så känner man inte medlidande med vare sig mobbaren eller offret, utan man känner vad mobbaren känner, alltså svaghetsförakt och en känsla av makt och överlägsenhet. Den biten är jag, såvitt jag vet, inte kapabel till*. Jag kommer alltid att känna vad jag känner baserat på vad som händer i fiktionen, inte baserat på vad min rollperson känner. Dessa överlappar såklart ofta, men inte alltid, vilket är vad mitt mobbarexempel är tänkt att påvisa.

* Alltså inte för att jag är en övermänniska som är inkapabel till att känna förakt, utan för att jag är inkapabel till att ha det emotionella "förstapersonsperspektivet". En annan situation skulle till exempel vara om jag spelar en rollperson som är förälskad i en riktigt osymatisk person. Jag skulle själv inte kunna känna den kärleken, eftersom jag som spelare vet att personen är en skitstövel.
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,827
Location
Eskilstuna
Om man känner rollpersonsinlevelse/immersion eller vad vi nu ska kalla det, så känner man inte medlidande med vare sig mobbaren eller offret, utan man känner vad mobbaren känner, alltså svaghetsförakt och en känsla av makt och överlägsenhet.
Som mobbaren känner man enorm dos osäkerhet och självtvivel också, skulle jag säga. Det är svårt att få karaktärsinlevelse i platta rollpersoner.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Som mobbaren känner man enorm dos osäkerhet och självtvivel också, skulle jag säga. Det är svårt att få karaktärsinlevelse i platta rollpersoner.
Ja, det är ju ganska mycket sidospår, men jag skulle säga att jag som mobbare antagligen skulle känna ett starkt mått av ångest och frustration som jag fick utlopp för genom att behandla illa. Och att jag i rollen som mobboffret inte skulle känna så mycket rädsla som frustration över maktlöshet, ilska, ångest över att vara värdelös och "förtjäna" det man får, och så vidare. Det senare baserat på min egen upplevelse som mobboffer, då.

Men som sagt, sidospår =)
 

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
2,120
Location
Off grid
Jag kommer alltid att känna vad jag känner baserat på vad som händer i fiktionen, inte baserat på vad min rollperson känner. Dessa överlappar såklart ofta, men inte alltid, vilket är vad mitt mobbarexempel är tänkt att påvisa.
Håller med här, även om jag tycker att båda typerna av inlevelse ofta spiller över i och förstärker varandra. Det blir mer effektfullt och personligt såklart om man har större överlappning, men jag distanserar mig gärna från händelser jag inte gillar (som mobbing) och rollpersoner som är mer olika mig själv, genom att inte ”djupimmersionera”. Men jag kan uppskatta båda typerna av inlevelse var för sig.

//EvilSpook
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,740
Location
Helsingborg
Jag upplever det med bra spelarkaraktärer eller karaktärer som är distinkta nog som jag spelat länge. Jag skulle säga att det är som att hitta en social mask/roll med en medföljande tankeprocess som känns naturlig så att när man ställs inför en situation så känner man omedelbart vad karaktären känner och vet hur de skulle reagera.
Samma. Mina bästa karaktärer är när karaktären börjar fatta beslut som jag, som spelare, aldrig hade gjort och de känns fortfarande äkta och välmotiverade. Min rollperson har blivit nästan lika äkta som den personligheten jag sätter på när jag är på jobbet.
Det krävs mycket jobb för att få ner värderingar osv, och det tar ett tag (vanligtvis mer än 10 sessioner).
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,088
Location
Ereb Altor
  1. Är det någon annan än jag som aldrig har upplevt detta?
  2. Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?
  3. Är alla som upplevt det av åsikten att det är en eftersträvansvärd sak? Eller finns det folk som upplevt detta men som inte bryr sig nämnvärt om det inträffar eller inte? Eller till och med aktivt ogillar det?
1. Inte jag iaf. Jag får inlevelse så fort jag sätter ut hatten på ett Monopolbräde.
2. Jag skulle säga att för mig är det den känslan som för mig ger en aktivitet mening. Jag får samma känsla när jag läser en bra bok (iaf de passager som griper tag i mig), när jag tittar på en bra serie, när jag spelar trummor, när jag surfar. Det är väl flow eller något liknande antar jag. Jag förmodar att jag skulle kunna få samma känsla av att berätta en berättelse, ja faktum är att jag får samma känsla av kollaborativt skrivande/fantiserande.
3. Ja, jag har ju "bestämt" att det är denna aspekt av rollspelande som är meningsfull och då vill jag renodla den upplevelsen. Det betyder inte att jag vill yxa bort allt annat, men jag vill ju åt den här känslan och uppfattar den därmed som eftersträvansvärd. Jag vet nog inte hur man spelar rollspel utan att aktivt söka efter detta.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,537
Location
Göteborg
1. Inte jag iaf. Jag får inlevelse så fort jag sätter ut hatten på ett Monopolbräde.
2. Jag skulle säga att för mig är det den känslan som för mig ger en aktivitet mening. Jag får samma känsla när jag läser en bra bok (iaf de passager som griper tag i mig), när jag tittar på en bra serie, när jag spelar trummor, när jag surfar. Det är väl flow eller något liknande antar jag. Jag förmodar att jag skulle kunna få samma känsla av att berätta en berättelse, ja faktum är att jag får samma känsla av kollaborativt skrivande/fantiserande.
3. Ja, jag har ju "bestämt" att det är denna aspekt av rollspelande som är meningsfull och då vill jag renodla den upplevelsen. Det betyder inte att jag vill yxa bort allt annat, men jag vill ju åt den här känslan och uppfattar den därmed som eftersträvansvärd. Jag vet nog inte hur man spelar rollspel utan att aktivt söka efter detta.
Precis som med @EvilSpook läser jag mig till att du talar om något helt annat här, än vad jag menar i trådstarten. Det du talar om här tycker jag mig absolut känna igen. Det jag talar om, och det jag tycker att en del menar här i tråden, är något som om jag förstått det rätt omöjligen kan inträffa när man tittar på en bra serie, spelar trummor eller surfar.

Så mobbartestet: Om du spelar ut en mobbingscen, kommer du då att känna väsentligen andra känslor beroende på om du spelar mobbaren eller offret? Alltså förakt (eller osäkerhet, frustration, galenskap eller vad nu folk tänker att en mobbare känner) om du spelar mobbare, men rädsla (eller vad det nu är) som mobboffer? Eller kommer du att när du spelar mobbaren känna medlidande med offret, även om inte mobbaren gör det?

@ceruleanfive, @Anthrox och @krank har svarat att de känner (om de är i immersionläge) mobbarens känslor snarare än de känslor scenen ger dem som spelare. Jag, och jag läser @EvilSpook och @Sömniga Isaac som att de fungerar på liknande sätt, känner fortfarande starka känslor i scenen, men de är inte hat, förakt eller vad nu mobbaren känner, utan ett engagemang med och en inlevelse i scenen, fiktionen, situationen. Jag tolkar ditt svar som att du liksom jag inte upplever rollpersonsimmersion. Är det en feltolkning?
 

Lemur

Chatbot som låtsas vara en lemur
Joined
7 Sep 2015
Messages
2,617
För mig är upplevelsen jämförbar med att titta på en bra film. Jag är utanför berättelsen, men kan ändå bli starkt gripen av den.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,088
Location
Ereb Altor
Så mobbartestet: Om du spelar ut en mobbingscen, kommer du då att känna väsentligen andra känslor beroende på om du spelar mobbaren eller offret? Alltså förakt (eller osäkerhet, frustration, galenskap eller vad nu folk tänker att en mobbare känner) om du spelar mobbare, men rädsla (eller vad det nu är) som mobboffer? Eller kommer du att när du spelar mobbaren känna medlidande med offret, även om inte mobbaren gör det?
Ja. Absolut. Det jag menade är att jag känner detta, men också en slags glädje över att jag gör det.

@ceruleanfive, @Anthrox och @krank har svarat att de känner (om de är i immersionläge) mobbarens känslor snarare än de känslor scenen ger dem som spelare. Jag, och jag läser @EvilSpook och @Sömniga Isaac som att de fungerar på liknande sätt, känner fortfarande starka känslor i scenen, men de är inte hat, förakt eller vad nu mobbaren känner, utan ett engagemang med och en inlevelse i scenen, fiktionen, situationen. Jag tolkar ditt svar som att du liksom jag inte upplever rollpersonsimmersion. Är det en feltolkning?
Jag tror att jag känner båda, samtidigt. Jag kan nog inte bara leva in mig i rollen och situationen om den inte är intressant i sig. Eller, jag kan, men det ger mig inte så mycket.

Jag tycker det här är galet intressant!
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,088
Location
Ereb Altor
Bara en en allmän reflektion: att bry sig om helheten i spelet/berättelsen är ingen motsättning i sak till att känna inlevelse. Det tror jag i alla fall inte. Director stance i en scen/moment är ju det så klart men det är inte heller den enda ansatsen. Jag kan ju internalisera ett perspektiv för min rollperson rent intellektuellt ("givet settingen och kampanjen vore det intressant att...") men ändå känna inlevelse när det utmanas tre pass senare.
Ja, jag hade inte läst svaren, men jag håller helt med här.
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,843
Andra har jämfört spelupplevelsen med att läsa en bok eller titta på en film. Jag tror att det är där jag landar när jag är spelledare. Då är jag alltså engagerad i berättelsen men jag ser den utifrån. Som spelare föredrar jag något annat. Ett inifrånperspektiv. Att efter bästa förmåga försöka uppleva vad som sker genom rollpersonen. Och det är grymt när det funkar - på sätt och vis bättre än att läsa en bok eller se en film - både eftersom jag kommer närmare och eftersom jag kan påverka händelseförloppet.
 
Last edited:

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
För mig handlar det om när jag och min karaktärs känslor smälter samman och blir ett.

När det går bleed inifrån och ut och jag upplever samma kännsloregister som min karaktär , min alv degolas blir först ledsen när han ser hur människorna har skövlat storskogen sedan blir han vred och fylld av hat. När jag dängrot kan uppleva sorgen och vreden degolas känner som min egen då är det rollpersonsinlevelse för mig.
 

bortom12e

Swordsman
Joined
20 Jun 2018
Messages
499
Intensiteten av upplevelsen varierar enormt. När jag var yngre, spelade längre pass, och lirade mycket gammeltradd var den generellt starkare; numera är den över lag svagare.
Alltså är gammeltradd bättre än nya rollspel? Varför håller ni bläckfiskar på att fjanta ur er massa manshatande indieflum då? ;)


Skämt åsido så håller jag med mycket av det som sägs i tråden gällande känslor. Men jag kan lägga till att jag har otroligt lätt att visualisera och jag tror jag kan förklara hur det är!
För mig hamnar jag inte i en kontinuerlig fantasiverklighet motsvarande VR eller en lucid dröm. För mig är det snarare som att jag kommer ihåg ögonblick ur en film eller ur verkliga livet och att jag minns dem tillsammans med mina vänner. Det är väldigt tydligt för mig. Det är praktiskt för det går att ända på ögonblicken om det är något som blev fel på samma sätt som om man kommit på att man mins en filmsekvens fel och kommer ihåg hur den var egentligen.
För mig är det rätt viktigt att jag har något att gå på gällande rollpersonernas utseende för att detta ska funka.
Om man hamnar i ett riktigt grymt flow så går alla ögonblicken ihop och det är som att man kommer ihåg en film och skapar den samtidigt. Det brukar inte hålla så länge för mig.
Jag tror det är därför jag gillar typ PbtA för jag tycker att snöbollseffekterna som dyker upp och alla GM-moves lånar sig jättebra till att det blir små filmsekvenser.

För att komma med ett konkret exempel. Tänk den lilla scenen i The Matrix när han duckar kulor genom att typ dansa limbo. Eller tänk på scenen i dirty dancing när Johnny lyfter Frances i slutet. Eller tänk på filmklippen när planen störtade in i world trade center.

Får du fram bilder i huvudet när du tänker på de klippen? Då vet du hur det blir för mig när jag visualiserar under ett rollspelspass :)
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,827
Location
Eskilstuna
Alltså är gammeltradd bättre än nya rollspel? Varför håller ni bläckfiskar på att fjanta ur er massa manshatande indieflum då? ;)
För att svara allvarligt på något som uppenbarligen inte är allvarlligt menat: för att det ger en annan form av upplevelse, som också är spännande på sitt sätt. :)

För mig hamnar jag inte i en kontinuerlig fantasiverklighet motsvarande VR eller en lucid dröm. För mig är det snarare som att jag kommer ihåg ögonblick ur en film eller ur verkliga livet och att jag minns dem tillsammans med mina vänner. Det är väldigt tydligt för mig. Det är praktiskt för det går att ända på ögonblicken om det är något som blev fel på samma sätt som om man kommit på att man mins en filmsekvens fel och kommer ihåg hur den var egentligen.
Ja, det här är en stor grej för mig också! Jag kan ha tydligare förstapersonsminnen (från rollpersonens perspektiv) av vissa rollspelsupplevelser än jag har av vissa av mina egna minnen.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,016



I den här tråden är jag inte ett dugg intresserad av att diskutera mekaniker som främjar kontra motverkar det här fenomenet. Istället vill jag diskutera fenomenet i sig.
  1. Är det någon annan än jag som aldrig har upplevt detta?
  2. Om du upplevt det, kan du förklara hur det känns? Vad som händer? Är det en stark upplevelse eller något subtilt? Eller är det samma sak som inlevelse i spelet generellt?
  3. Är alla som upplevt det av åsikten att det är en eftersträvansvärd sak? Eller finns det folk som upplevt detta men som inte bryr sig nämnvärt om det inträffar eller inte? Eller till och med aktivt ogillar det?
1. Jag har alltid stor inlevelse för mina karaktärer under spel. De är dock nästan alltid samma själspersoner. Trasiga(med drog eller alkoholproblem) , impulsiva ledarfigurer som vill stå i centrum och vara bäst.
2. Det är ganska viktigt för mig att skapa min egna karaktär men jag har nog ett dussin personer i min hjärna som jag inte fått spela än som bara vill komma ut. Jag har en T2000 karaktär som jag går och tänker på ganska mycket, och ser framför mig i min hjärna, en kortklippt mörkhårig tjej runt trettio med spegelsolglasögon som lystrar till namnet Livia Tietz. Oklart om hon är tolk eller sjukvårdare, inte riktigt i fas där än. Men grejen är att när jag tänker på denna person är hon verklig, när jag spelar Warhammer är alla karaktärer jag ser i min hjärna tecknade. Och det är samma i KH. jag kan vara både mobbare och mobbad i spel. Men oftast spelar vi ju lite hjältiga spel där vi räddar folk, med mycket hjärta och humor. Har svårt för skräck i en spelarroll, för jag vill oftast bara gå därifrån. Vem vill liksom gå ner i källaren eller upp på vinden i spel där spöken finns på riktigt.
 

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
Har svårt för skräck i en spelarroll, för jag vill oftast bara gå därifrån. Vem vill liksom gå ner i källaren eller upp på vinden i spel där spöken finns på riktigt.
Har hört det här yppas av spelare jag haft genom åren men alltid haft svårt för den inställningen . Varför vill man i skräckspel inte gå in i ett spökhus eller i draculas slott eller mumiens krypta men man har i fantasyspel inga problem med att kasta sig in i livsfarliga situationer och springa in i en grotta med 40 blodtörstiga Orcher eller bege sig för att hitta skatten i drakberget , man hör ju liksom vad som försiggår där DRAKberget.

Van Helsing kommer förbi och vill ha hjälp att besegra Dracula , nä du van Helsing vi passar på den .

Random gubbe i spetsig hatt letar äventyrare för att bege sig in i en livsfarlig dunge och hitta den uråldriga magiska boken . Ja men visst random gubbe vi är på .
 
Top