Nånting jag märker i argumentation från både höger och vänster, inom både socialdemokratin och moderaterna, är att klassbegreppet som används i diskussioner ofta känns lite gammelmodigt.
När Marx skrev det kommunistiska manifestet såg samhället annorlunda ut - i det tidiga industriella samhället var klasslinjerna tydliga: Det fanns de som ägde produktionsmedel, och de som inte gjorde det.
Så enkelt är det ju inte längre, så det är ganska lätt för högern inom olika partier att hävda att "arbetarklassen inte finns". Eller för den delen, att arbetarklassen idag enbart skulle bestå av undersköterskor och andra med löjligt dåligt betalt. Traditionellt har klass alltid handlar om pengar.
Men en lite intressant tanke jag kom i kontakt med när jag pluggade vid Högskolan i Gävle var att klassbegreppet inte alls behövde se ut så. Klass = pengabestånd är inte användbart längre. Eller ja, inte som enda dimension...
Jag kan tyvärr inte hitta några referenser just nu (sitter på jobbet), men lite kan man hitta i Wikipedias artikel om symboliskt kapital.
Enkelt uttryckt: Klass är inte enbart beroende på pengar eller ägande av produktionsmedel; klass måste förstås ur ett maktperspektiv; hur mycket makt har man över sin egen och andras situation? Där spelar pengar in, men också till exempel vilken social status man kan tillägna sig, vilka sociala kretsar man kan vara naturlig i, och så.
Att kunna "föra sig i fint sällskap" är definitivt en form av kulturellt kapital. Att veta hur man lägger en motion till riksdagen. Att veta hur parlamentarismen alls ser ut (många frågetecken där, av post-valdebatten att döma).
Det är inte alldeles enkelt att avgöra om någon är arbetarklass eller inte, för det är inte längre ett binärt val. Man kan vara delvis arbetarklass, skalan är glidande.
En fabriksgolvsarbetare tjänar kanske rätt bra, men eftersom han saknar det kulturella kapitalet så kommer han de facto inte att kunna använda dessa pengar på annat sätt än för den egna bekvämligheten. Den med ett större kulturellt kapital kan spendera pengar på bekvämlighet ELLER att påverka samhället i önskad riktning, och så vidare.
Nu blev det ett sånt där jättelångt meddelande igen. Förlåt. Men är det här något vi vill diskutera?
Är det här en rimlig ståndpunkt för en modern demokratisk socialism, eller är det bara ett sätt att krampaktigt försöka hålla kvar de socialistiska teorierna långt efter att deras bäst före-datum?
Finns det någon poäng alls i att försöka utföra maktanalys på samhället, eller ska vi bara anta att alla har ungefär så mycket de förtjänar och ska ha?
//krank, som längtar efter att bli kvitt kopplingen mellan "arbetarklass" och att "vara anställd"
När Marx skrev det kommunistiska manifestet såg samhället annorlunda ut - i det tidiga industriella samhället var klasslinjerna tydliga: Det fanns de som ägde produktionsmedel, och de som inte gjorde det.
Så enkelt är det ju inte längre, så det är ganska lätt för högern inom olika partier att hävda att "arbetarklassen inte finns". Eller för den delen, att arbetarklassen idag enbart skulle bestå av undersköterskor och andra med löjligt dåligt betalt. Traditionellt har klass alltid handlar om pengar.
Men en lite intressant tanke jag kom i kontakt med när jag pluggade vid Högskolan i Gävle var att klassbegreppet inte alls behövde se ut så. Klass = pengabestånd är inte användbart längre. Eller ja, inte som enda dimension...
Jag kan tyvärr inte hitta några referenser just nu (sitter på jobbet), men lite kan man hitta i Wikipedias artikel om symboliskt kapital.
Enkelt uttryckt: Klass är inte enbart beroende på pengar eller ägande av produktionsmedel; klass måste förstås ur ett maktperspektiv; hur mycket makt har man över sin egen och andras situation? Där spelar pengar in, men också till exempel vilken social status man kan tillägna sig, vilka sociala kretsar man kan vara naturlig i, och så.
Att kunna "föra sig i fint sällskap" är definitivt en form av kulturellt kapital. Att veta hur man lägger en motion till riksdagen. Att veta hur parlamentarismen alls ser ut (många frågetecken där, av post-valdebatten att döma).
Det är inte alldeles enkelt att avgöra om någon är arbetarklass eller inte, för det är inte längre ett binärt val. Man kan vara delvis arbetarklass, skalan är glidande.
En fabriksgolvsarbetare tjänar kanske rätt bra, men eftersom han saknar det kulturella kapitalet så kommer han de facto inte att kunna använda dessa pengar på annat sätt än för den egna bekvämligheten. Den med ett större kulturellt kapital kan spendera pengar på bekvämlighet ELLER att påverka samhället i önskad riktning, och så vidare.
Nu blev det ett sånt där jättelångt meddelande igen. Förlåt. Men är det här något vi vill diskutera?
Är det här en rimlig ståndpunkt för en modern demokratisk socialism, eller är det bara ett sätt att krampaktigt försöka hålla kvar de socialistiska teorierna långt efter att deras bäst före-datum?
Finns det någon poäng alls i att försöka utföra maktanalys på samhället, eller ska vi bara anta att alla har ungefär så mycket de förtjänar och ska ha?
//krank, som längtar efter att bli kvitt kopplingen mellan "arbetarklass" och att "vara anställd"
