Frodo får ett uppdrag och försöker utföra det tillsammans med sin bästa vän. Folk har ju använt hans minst sagt skadliga relation till ringen som metafor för allt från drogberoende till fanatism, oavsett om det är subtext som Tolkien tänkte sig eller ej.
Mja, tycker inte det. Det handlar om att handlingar ges input till situationen som vi sen måste ta ställning till senare. Vi kan ha otroligt mycket prepp och ändå garantera just det och vi kan ha noll prepp och bara dra saker ur baken och inte tillåta någon sådan input alls ges någon permanens eller relevans.
Vi behöver inte drivkrafter och agendor för att tillåta att spelares val och karaktärers agerandes ges någon slags vikt och betydelse. Det går utmärkt att spela så helt utan det.
Tycker det här är en skitbra poäng faktiskt. Överhuvudtaget är jag inte så intresserad av hjältesagor i detta fallet. Snarare har filmatiseringen av Tinker Tailor Soldier Spy varit en inspiration. Så jag tror målet kommer vara att göra något mer jordnära (eller rymdskeppsdurksnära kanske?), och inte så mycket pew-pew eller spontanreparationer av skeppsfilter med strumpor.
Mycket tydligare, tack för att du tog dig tid att förklara. Föredrar helt klart den som du beskriver som den bästa
Just det, men det är min poäng. Att berättelsen inte bara kommer från rollpersonerna, utan att SL då och då får injicera plot för att sätta historien på en bana. Om SL inte introducerar någon ring så kommer Frodo mest slappa och ha det gött i Fylke, tänker jag.
Men det betyder ju bara i så fall att det inte är ett spel, vilket jag kan gå med på. Men det är ju en helt annan sak än att det inte skulle vara ett rollspel. Kristina från Duvemåla är inte heller ett spel, men det är fortfarande ett skådespel. När min telefon gör en montagevideo av mina semesterbilder är det inget spel, men det är fortfarande ett bildspel. När jag jobbar med mina kollegor i ett projekt är det inte ett spel, men det är fortfarande ett samspel. Och så vidare. Nästan inga rollspel jag spelar skulle jag klassa som spel.
Jag vågar inte riktigt svara på vad Ron hade sagt, men jag tycker ju att det är en sorts agens, om än en annan smak av agens än den jag vanligtvis bryr mig om. Jag tycker ju att utmaning och agens är väldigt närbesläktade koncept. Skrev lite om dessa tankar här:
Jag tycker ju att Sagan om ringen känns som en extremt tråkig berättelse att spela i ett rollspel där jag som spelare bara har kontroll över min egen rollperson. Jag hade lätt kunnat spela Sagan om ringen och ha skitkul, men då vill jag vara med och hitta på ringens effekter, nazgulernas anfall, slaget vid nåntingnånting, och så vidare. Hade jag varit Frodos spelare i den kampanjen och bara fått kontrollera Frodos handlingar så hade jag nog hoppat av. Men så länge jag får hitta på saker utanför Frodos kontroll så går det ju utmärkt att spela en rollperson som har väldigt lite val och vars beslut inte är det som driver berättelsen, men där jag som spelare fortfarande har hinkvis med agens.
Ja, du gillar samberättande och inget annat. Det har vi inte missat
Ja, så är det ju! Men min poäng var att det kändes som att du drog ett likhetstecken mellan spelaragens och att låta rollpersonernas agendor driva ståryn, vilket jag inte tycker är sant. Framförallt då inte i samberättande.Ja, du gillar samberättande och inget annat. Det har vi inte missat
Edit: det där lät drygare än vad jag menade.
Jaha, då har jag varit otydlig. Jag menar att det kan finnas spelaragens trots att det finns saker utanför rollpersonerna (och spelarna) som driver handlingen framåt.
Tror ingen påstått något annat heller egentligen. Jag spelar sällan spelledarlöst, även om jag tycker det är roligt. Men jag brukar heller inte förbereda några handlingar eller dylikt som spelledare. Med få undantag är spelarna fria att fylla i, beskriva, hitta på, föreslå. Som Baker skriver, "say yes or roll the dice"--tycker det summerar väldigt väl hur jag föredrar att spelleda.
Ehm? Ja?! Du kan få klassa vad du spelar som spel eller inte. Det betyder inte att jag inte skulle klassa allt du spelar som spel. Men på samma gång inte klassa ett skådespel som ett spel.
Helt klart. Menar, SL är ju också en spelare, med vissa uppgifter och ansvarsområden. Så precis som vad SL gör genom sina karaktärer och sina uppgifter och ansvarsområden ska ha relevans och skapa något som spelarna måste ta avstamp från, så vill jag att vad spelarna säger att deras karaktärer gör ska vara något som andra spelare, inklusive SL måste ta i beaktning inför vad som kommer komma. Så om vi spelade Sagan om Ringen och du är Frodo så ja, vad gör du? Nazguler på vägen framför er, tar du på dig ringen och gör motstånd? Flyr du? Ger du dem ringen och väljer att fly undan ansvar? Osv. Jag tycker problemet med spelardrivet är att det låter som att SL är passiv och svarar på spelarnas ageranden, medans SL kan vara extremt proaktiv och i många fall bör och ska vara det.
Jag tror det är här vi skiljer oss åt. Jag gillar inte som spelare när det känns planlöst. Jag vill ha ett tydligt mål och kunna känna att, när vi hittat mördaren (eller jagat bort draken eller vad det nu är), så är äventyret slut och så kan vi spela något annat.
Det som lockat mig till den här hobbyn är flexibiliteten. Att rollspel knappt "är" någonting, utan snarare kan vara vad som helst. Därför spelleder jag sällan på samma sätt två gånger. Men det finns absolut saker jag återkommer till.
Jag skriver och spelleder framförallt one-shots och microspel. Jag spelleder sällan kampanjer. Mycket för att inte jag heller är särskilt intresserad av saker som får öppna slut, men också för att min erfarenhet är att kampanjer helt enkelt fiser av--oavsett om de har slut planerade eller ej.
För mig handlar det här om "inkapsling", för att låna lite programmeringslingo. Jag håller saker till gruppen och en generellt liten skara SLPs. Konflikter, mål, motsättningar, rivalitet, etc., bor i den här kapseln. Omfånget handlar om konfliktresolutioner och potentiellt karaktärsutveckling för den som är intresserad av sånt. Det blir i min erfarenhet bara ett problem med omfång när saker är för stora. E.g., rädda världen, "leta guld", eller andra former av närmast helt öppna mål.
