Nära på alla gåtrollspel lider av ett problem. Tempo.
Jag gillar gåtor i rollspel, konspirationer, hemligheter, problem - det är askul. Att vara med om. Pss tycker jag till exempel att Da Vinci-koden är underhållande, för jag får vara med om att lösa gåtorna.
Den stora skillnaden är att det är någon annan som faktiskt löser dem. Jag är bara med i flödet, i upplevelsen. Och det gillar jag.
Jag har spelat otaliga rollspel där tempot är kört till noll för att den viktiga ledtråden inte fattas. Spelledaren sitter där med alternativt ett snett leende eller en trött blick medan spelarna rusar i väg i mer och mer desperata tankebanor för att förstå en ledtråd eller knäcka gåtan.
Det är astrist.
Det finns spel som tar hand om det hela, som lyfter makten. Adventure! och Noir bland annat. Jag var med och spelade det sistnämnda spelet i onsdags och vi var med om en berättelse som var djupt förankrad i astrologi, ockultism, sekter och symboler. Något som hade kunnat vara skittrist för att tempot lätt stannar då ingen av spelarna är speciellt insatta i något av ämnena. Dels har vi en lyhörd berättare i Blaren, men det slog mig att en regel som finns med i spelet gjorde just den här typen av berättelser mycket mer angenäma för mig. I Noir finns en regel som gör att man kan skaffa sig ledtrådar genom att huvudpersonerna sänker sitt Öde. Ledtrådarna skall vara så tydliga så att de genererar en ny scen med en möjlighet att föra berättelsen framåt.
Vips var alla tempoproblem borta. Scenerna blev dramatiska även om vi som spelare inte knäckte alla problem och gåtor (men vissa tog vi själva) just för att flödet i berättelsen inte tappade fart. En känsla av "urgency" infann sig, en kamp mot klockan. När vi kände att vi körde fast så utnyttjade vi regeln att "köpa sig en ledtråd", och plötsligt var spänningen tillbaka.
Jag inser att detta säkert låter helt absurt för vissa spelartyper, men för mig, som vill uppleva balla historier där huvudpersonerna är huvudpersoner så kändes det helrätt. För mig är inte att knäcka gåtan det som får mig att må bra. Det är upplevelsen i berättandet.
Vad tycker ni andra? Finns det någon mening med att köra gåt-äventyr om det finns regelmekaniska sätt att helt köra över gåtan? Skulle ni gilla det, eller spotta på det?
Jag gillar gåtor i rollspel, konspirationer, hemligheter, problem - det är askul. Att vara med om. Pss tycker jag till exempel att Da Vinci-koden är underhållande, för jag får vara med om att lösa gåtorna.
Den stora skillnaden är att det är någon annan som faktiskt löser dem. Jag är bara med i flödet, i upplevelsen. Och det gillar jag.
Jag har spelat otaliga rollspel där tempot är kört till noll för att den viktiga ledtråden inte fattas. Spelledaren sitter där med alternativt ett snett leende eller en trött blick medan spelarna rusar i väg i mer och mer desperata tankebanor för att förstå en ledtråd eller knäcka gåtan.
Det är astrist.
Det finns spel som tar hand om det hela, som lyfter makten. Adventure! och Noir bland annat. Jag var med och spelade det sistnämnda spelet i onsdags och vi var med om en berättelse som var djupt förankrad i astrologi, ockultism, sekter och symboler. Något som hade kunnat vara skittrist för att tempot lätt stannar då ingen av spelarna är speciellt insatta i något av ämnena. Dels har vi en lyhörd berättare i Blaren, men det slog mig att en regel som finns med i spelet gjorde just den här typen av berättelser mycket mer angenäma för mig. I Noir finns en regel som gör att man kan skaffa sig ledtrådar genom att huvudpersonerna sänker sitt Öde. Ledtrådarna skall vara så tydliga så att de genererar en ny scen med en möjlighet att föra berättelsen framåt.
Vips var alla tempoproblem borta. Scenerna blev dramatiska även om vi som spelare inte knäckte alla problem och gåtor (men vissa tog vi själva) just för att flödet i berättelsen inte tappade fart. En känsla av "urgency" infann sig, en kamp mot klockan. När vi kände att vi körde fast så utnyttjade vi regeln att "köpa sig en ledtråd", och plötsligt var spänningen tillbaka.
Jag inser att detta säkert låter helt absurt för vissa spelartyper, men för mig, som vill uppleva balla historier där huvudpersonerna är huvudpersoner så kändes det helrätt. För mig är inte att knäcka gåtan det som får mig att må bra. Det är upplevelsen i berättandet.
Vad tycker ni andra? Finns det någon mening med att köra gåt-äventyr om det finns regelmekaniska sätt att helt köra över gåtan? Skulle ni gilla det, eller spotta på det?