Oj vad svårt! Faktum är att det mer eller mindre känns omöjligt att enkelt svara på den frågan. Men om jag skulle försöka så skulle jag säga att det är mytologisk, i ordets rätta bemärkelse. Många av dess ingredienser är så klichéfyllda att de fått egna liv, blivit myter av egen kraft. The flesh made spirit liksom. Mycket av det vi tar för givet dök upp där för första gången. Det är precis som med att låttexter förväntas finnas med i det lilla häftet som kommer med cd-skivan. Så var det inte innan The Beatles 1967 släppte plattan Sgt. Pepper's Lonely Heart Club Band, och man på baksidan kunde läsa vad som sjöngs. Då ansågs det revolutinerande, nu är det vardagsmat. Precis så är D&D. Det är rollspelens själ, sett genom populärkulturella solglasögon. Det är hamburgare. Det är monsterfilmer och det är The Ramones trasiga jeans och skinnjackor. Skräckförfattaren Clive Barker har skrivit en novell som handlar om en dödligt sårad kriminell rymling som, skadeskjuten och endast med ett par minuter kvar att leva, tar sin tillflykt till en igenbommad biograf och kravlar in bakom den trasiga bioduken och förblöder. Djupt inne i honom finns emellertid en stor cancertumör som inte dör med honom. Det som håller den vid liv är alla de känslor som projicerats direkt mot den plats där den befinner sig. Av detta skapas ett väsen som är den kombinerade summan av allt som någonsin visats på duken. Vår egen fantasi är tumören och den kollektiva summan av det som skapats av otaliga spelare och spelskapare sedan 1974 är de celluloiddrömmar som skapar monstret, sprunget ur alla gamers undermedvetna: D&D! Eller nått.Så, därför Organ, vill jag att du berättar om hur D&D verkligen är - hur du upplever det.
/Anders