Re: Exalted [OT]
I AD&D1ed btb (eller OD&D by-the-häfte) kan du råka ut för klar övermäktighet, i underjorden om du är dum nog att gå på djupet för snabbt, eller i vildmarken om du har ren otur.
Det du lär dig som spelare i sådana lägen är att backa och fly och gömma dig.
Om du å andra sidan VILL ge dig på jätten Stor-Nils, för att han har en så stor guldkruka, så låter det sig göras, även om du inte har grader nog att ta honom med ditt trogna svärd enbart.
Anställ soldater. Finn på strategier. Lura i honom billig sprit. Köp eller hyr magi. Eller ta lill-Nils m fl först, för att stiga i grad.
Självklart behöver både spelledare och spelare någon sorts känsla för farlighet. Men jag vidhåller att den klassiska D&D-ansatsen, den där världen är en plats fylld med skatter och monster och där det är spelarnas uppgift att medelst egen list roffa åt sig vad de kan, fungerar alldeles utmärkt.
D&D utan antagandet att mötena är balanserade eller att världen är rättvis eller att det finns någon episk kampanjlinje.
Kolla in The Keep on the Borderlands som är ett exempel på detta. Hela området är för 1-3:e gradens figurer, och springer du in på fel plats för fort, så blir du rökt. Detsamma kan sägas om B1-4, eller X1 eller någon annan av de gamla modulerna.
Frank Mentzer berättar att han har en favoritteknik för att som DM lära spelare hur gammelstilen fungerar: figurerna går på en väg, en drake kommer och grillar figurerna. Spelarna blir förvånade, men slår fram nya figurer. Draken kommer, historien upprepar sig.
Till slut är det ett ärrat gäng som lyssnar, spejar, smyger, har köpt kamoflagenät och är beredda på allt.
Själv tycker jag att hans teknik är lite extrem, men den är fast rotad i D&D:s ursprungsspelighet: att en D&D-kampanj är ett slags krigsspelskampanj där spelarnas figurer ska besegra monstren och ta deras saker. Där folk dör och noll livspoäng betyder att man ska slå fram en ny figur, och en höggradig figur är frukten av skickligt spel. Där man kanske inte bryr sig om att namna en figur förrän den stigit till kanske tredje graden.
Det är inget fel med andra stilar och ansatser (jag är själv förtjust i epik), men prova gärna ovanstående någon gång, för ett one-shot. Det fungerar, är roligt, och ger en förståelse för D&Ds rötter: det var så man spelade i de kampanjer där D&D uppfanns.