Dibuks dolk i en stridssituation
Har inte Mystik och Magi framför mig så jag kan inte med säkerhet ge dig desigdata för dolken varför jag låter bli.
Den stora fördelen en anfallare med ett motsvarande vapen har är att den kan göra de kvicka (kräver stridskonst) och snabba anfall som i vanliga fall endast gör begränsad skada. Användaren behöver bara träffa och gå igenom en eventuell rustning för att ge ob2D6 i ökad blödningstakt. Kvicka anfall (som inte bara är snabba utan även halverade med avseende på skadeverkan) skapar nu mindre rännilar av blod och genom att behålla initiativet eller defensivt arbetandes i kombination med riposter (stridskonst) kan användaren av dolken långsamt åderlåta någon till döds.
Hade för dryga veckan en stridssituation där en man beväpnad med en smäcker sabel och en sådan dolk ställdes mot Uzgür, en orch beväpnad med en mindre smäcker sabel och rundsköld. Terrängen var sådan att den inte tillät tjurrusning medelst sköldstöt så de gick in i närstrid. Orchen var redan utmattad och motståndaren sökte en glipa så det tog några sekunder innan de till slut fann varandra. Initiativet gick till mannen med sabel och den elaka dolken. Ett par hugg från den smäckra sabel gled harmlöst av skölden och Uzgür var på väg att med den kraft han förmådde uppbåda sänka sin sabel i den vidrigt välbadade mannen framför honom då denne till hans förvåning inte avsåg att parera hugget med sin dolk utan istället stötte den mot honom. "Instinktivundvika, bah den tar jag och mitt motthugg kommer mångfaldigt att betala tillbaka för den eventuella smärtan." Dolken fann sitt mål, gjorde ingen extraskada men tog sig utan problem igenom rustningen och första blod drogs. De facto så mycket blod att orchen svor till och förde sin hand till såret istället för att fullfölja sin attack. Vilket han sedermera fick betala dyrt för. Den därpå följande minutens strid bestod av ömsom hugg mot skölden ömsom såväl kvicka som snabba stick med dolken. Mot de kvicka sticken kunde orchen intet göra och när de gång efter gång fann sämre skyddade delar så rann blod från ett drygt halvdussin sår. Uzgür tvingades att bli mer och mer defensiv och hade inte stridslarmet utanför gjort klart för mannen med den elaka dolken att han hade större problem än en av blodförlust ragglande orch så hade detta varit slutet för Uzgür. Som det nu var så var såren så många att det fortfarande inte var säkert att han skulle kunnat lyckas förbinda dem med den hjälp som kom honom till undsättning. Men Uzgür reser aldrig utan en ränsel full av praktiska naturläkemedel varför han klarade sig.
Väljer användaren en Dibuk eller på motsvarande sätt besvärad dolk en plats som inte tillåter kraftfylla huggande rörelser och annat som tenderar att förkorta såväl strider som kroppar så kan en kvick, snabb och defensiv hållning göra henne till segrare mot fiender hon annars endast skulle kunna tillfoga enstaka rispor. Mot fler än en fiende så föreslår jag att dolkens användare lär sig stridskonstmanövern utmanövrering.