Nekromanti Din favorit fantasy heartbreaker

[God45]

Vilken är din favorit Fantasy heartbreaker? Någonsin alltså, inte bara saker som Svärdets sång eller andra spel som är ute just nu.

Jag tänker säga att min är Pathfinder 1ed. Pulp grejen de gjorde och deras mer komplexa regelversion har gjort att det blivit spelat rejält mycket. Och deras fiction line var också bättre än den borde ha varit.

 

[Bolongo]

Jag blir omedelbart fundersam på hur du använder termen, när du kallar PF för en heartbreaker?
Det spelet passar ju verkligen inte in på Edwards ursprungliga definition...

 

[Mogger]

Trogen termen svarar jag Gemini. Ett spel jag verkligen gillade, men aldrig spelade. Sen försvann det.

 

[Bifur]

Jag blir omedelbart fundersam på hur du använder termen, när du kallar PF för en heartbreaker?
Det spelet passar ju verkligen inte in på Edwards ursprungliga definition...

Som är? (Jag är uppenbarligen för oinsatt för att kunna svara. Pinsamt. ????)

 

[Mogger]

Som är? (Jag är uppenbarligen för oinsatt för att kunna svara. Pinsamt. ????)

Du skapar ett spel du ÄLSKAR, men det är egentligen bara D&D fast utan alver, och du gör av med alla din besparingar och trycker 5000 ex. Du säljer 14st och ditt hjärta går i tusen bitar.

Detta hände uppenbarligen en hel del förr, främst i USA. I Sverige har vi inte så många. Och speciellt inte nu när man Kickstartar allt.

 

[ceruleanfive]

Som är? (Jag är uppenbarligen för oinsatt för att kunna svara. Pinsamt. ????)

Om jag inte är ute och cyklar är en heartbreaker ett spel som passionerat har tillverkats utifrån ett extremt begränsat perspektiv av vad rollspel är.

Man har enbart utgått från kanske det enda rollspelet man någonsin har spelat, behållt det mesta och ändrat någon detalj som man själv tycker är fullkomligt banbrytande. Det gamla spelet kan slänga sig i väggen! Författaren föreställer sig att det här kommer att förändra rollspelsmarknaden för all framtid och lägger ned hela sin själ i det fantastiska spelet.

Eftersom man är så fast i sina grundantaganden om rollspel blir spelet mest en relativt menlös klon, som bara är relevant för den egna spelgruppen. Ingen annan bryr sig. Författaren får sitt hjärta krossat.

Edit: Det Måns sa.

 

[Bifur]

Jag har nog inget då, de spel jag har något som liknar ett sådant förhållande till har varit alldeles för framgångsrika.

 

[Christoffer]

Du skapar ett spel du ÄLSKAR, men det är egentligen bara D&D fast utan alver, och du gör av med alla din besparingar och trycker 5000 ex. Du säljer 14st och ditt hjärta går i tusen bitar.

Detta hände uppenbarligen en hel del förr, främst i USA. I Sverige har vi inte så många. Och speciellt inte nu när man Kickstartar allt.

Men ingår det inte också att det mitt bland alla tjugo crittabeller och innovativt magisystem eller vad nu spelet är uppbyggt med så finns det något - setting, regler, tänk eller annat - som är genuint fantastiskt och innovativt men som tappas bort. Dvs inte bara en ekonomisk hjärtekrossare men också en kreativ sådan.

 

[Caligo]

Du skapar ett spel du ÄLSKAR, men det är egentligen bara D&D fast utan alver, och du gör av med alla din besparingar och trycker 5000 ex. Du säljer 14st och ditt hjärta går i tusen bitar.

Detta hände uppenbarligen en hel del förr, främst i USA. I Sverige har vi inte så många. Och speciellt inte nu när man Kickstartar allt.

Jag upplever att det finns massor av Svenska spel som passar in på termen.

 

[Mogger]

Men ingår det inte också att det mitt bland alla tjugo crittabeller och innovativt magisystem eller vad nu spelet är uppbyggt med så finns det något - setting, regler, tänk eller annat - som är genuint fantastiskt och innovativt men som tappas bort. Dvs inte bara en ekonomisk hjärtekrossare men också en kreativ sådan.

Jag vill minnas att det främst hade med Rons tankar om att "alla kan publicera sina spel!" att göra, som ju egentligen var själva grejen med termen indie, till en början. Men den biten hamnade i skymundan och kom att avspegla en kreativ rörelse (lite som OSR idag, men det där vet du ju). Antagligen för att det faktiskt blev lättare att publicera sina spel, med PoD, digitalt etc. Idag, om man vill använda termen, bör man nog, som du säger, lägga in även en kreativ dimension. Och givetvis finns där något som skaparen anser är bra, men det är inte alls säkert att vi andra tycker det.

 

[Mogger]

Jag upplever att det finns massor av Svenska spel som passar in på termen.

Verkligen? Jag kan komma på några stycken, men inte "massor". Märk väl att det inte är du som avgör om det är en heartbreaker. Skaparna måste alltså känna att "vafan gjorde jag det här för...?"

 

[DeBracy]

Artiklarna Fantasy Heartbreakers och More Fantasy Heartbreakers om nån vill kika på vad Ron Edwards tänkte.

Gillar slutknorren på den första:

Part Five: What's it to Us? This is What
These are indie role-playing games. Their authors are part of the Forge community, in all the ways that matter. They designed their games through enjoyment of actual play, and they published them through hopes of reaching like-minded practitioners. It is not fair to dismiss the games as "sucky" - they deserve better than that, and no one is going to give them fair play and critical attention unless we do it. Sure, I expect tons of groan-moments as some permutation of an imitative system, or some overwhelming and unnecessary assumption, interferes with play. But those nuggets of innovation, on the other hand, might penetrate our minds, via play, in a way that prompts further insight.

Let's play them. My personal picks are Dawnfire and Forge: Out of Chaos, but yours might be different. I say, grab a Heartbreaker and play it, and write about it. Find the nuggets, practice some comparative criticism, think historically.

Get your heart broken with me.

​

​

​

 

[entomophobiac]

Vet inte om det egentligen är fantasy, men jag har ett The Whispering Vault jag ofta bläddrar i för inspiration men som nog aldrig riktigt fått någon tid vid bordet. Det spelet har ju levt och dött i omgångar sedan det kom ut första gången mitt under grimdark-'90.

 

[Christoffer]

Jag vill minnas att det främst hade med Rons tankar om att "alla kan publicera sina spel!" att göra, som ju egentligen var själva grejen med termen indie, till en början. Men den biten hamnade i skymundan och kom att avspegla en kreativ rörelse (lite som OSR idag, men det där vet du ju). Antagligen för att det faktiskt blev lättare att publicera sina spel, med PoD, digitalt etc. Idag, om man vill använda termen, bör man nog, som du säger, lägga in även en kreativ dimension. Och givetvis finns där något som skaparen anser är bra, men det är inte alls säkert att vi andra tycker det.

Ah. Får läsa om. Hade för mig det var en större grej. Att den kreativa hjärtekrossningen kom från läsarens håll, ett "åh det här är så bra med du krossar mitt hjärta med alla dessa andra grejer som bara döljer det geniala..."

 

[CapnZapp]

Jag blir omedelbart fundersam på hur du använder termen, när du kallar PF för en heartbreaker?
Det spelet passar ju verkligen inte in på Edwards ursprungliga definition...

Ärligt talat - jag tror inte de flesta har nytta av den strikta definitionen.

En heartbreaker för mig är mera vitt definierat varje spel som känns... "aningslöst"?

Ett spel som helt missat gängse trender. Inte alls snappat upp nya sätt lösa gamla problem. Som inte ser hur spelet skapar fler problem än det löser. Ett spel som känns naivt. Någon som lagt ner blod svett och tårar på sina husregler... och att dessa sedan oförklarligt blivit en publik produkt - lite som fan fiction som aldrig borde blivit tillgänglig för allmänheten.

En retroklon är ju avsiktligt gammaldags, och är därför inte aningslös, och därför ingen heartbreaker. Jag tycker inte heller Pathfinder passar in. Visst skröt de om att de fixat 3E en gång för alla (vilket var lika falskt som när WotC skröt om att 3.5 fixade 3.0), men bara för att man har en skamlös marknadsavdelning blir din produkt ingen heartbreaker.

Däremot skulle jag kunna säga att Pathfinder 2 uppvisar heartbreaker-drag. Jag häpnar över aningslösheten när jag kollar i playtesten - för vem är spelet gjort? Vilka är problemen spelet försöker lösa? Vem trodde folk ville ha detta?

På samma sätt känns (efter månaders praktisk erfarenhet i verkligt spel) Warhammer Fantasy Role-Play 4 från Cubicle 7 som en heartbreaker. Jag ser de goda intentionerna, men jag ser också den totala bristen på självinsikt och självkritik - spelet faller ihop under sin egen tyngd. Varje enskild regelnyhet kan mycket väl vara införd för de rätta skälen, men ingen verkar ha märkt (eller hunnit speltesta) hur alla dessa individuella tillägg skapar en helhet som är otroligt komplicerad, svårspelad och massivt detaljerad på ett sätt som inte känns det minsta elegant modern eller strömlinjeformad.

Så att begränsa sig till den ursprungliga definitionen, exempelvis att det måste vara en ensam kille i en källare som förlorar sina besparingar på D&D med annorlunda alver, känns inte tvungen i denna diskussion. Tycker jag.

 

[CapnZapp]

Om jag inte är ute och cyklar är en heartbreaker ett spel som passionerat har tillverkats utifrån ett extremt begränsat perspektiv av vad rollspel är.

Man har enbart utgått från kanske det enda rollspelet man någonsin har spelat, behållt det mesta och ändrat någon detalj som man själv tycker är fullkomligt banbrytande. Det gamla spelet kan slänga sig i väggen! Författaren föreställer sig att det här kommer att förändra rollspelsmarknaden för all framtid och lägger ned hela sin själ i det fantastiska spelet.

Eftersom man är så fast i sina grundantaganden om rollspel blir spelet mest en relativt menlös klon, som bara är relevant för den egna spelgruppen. Ingen annan bryr sig. Författaren får sitt hjärta krossat.

Jag säger inte emot. Så var det tänkt.

Fast jag föreslår att vi för denna diskussions syften vidgar begreppet.

Får jag - som konsument - mitt hjärta krossat? Av ett spel jag hade höga förhoppningar på, som sedan trots goda intentioner faller platt?

Om spelet lockar en annan målgrupp och/eller avsiktligen byter spår är det ingen heartbreaker trots att jag kanske blir besviken.

Kärnan är ju att författarna ärligt trodde de hade något stort på gång - innan verkligheten grymt visar på motsatsen.

På så vis blir diskussionen intressantare eftersom även stora spel från etablerade företag kan komma på fråga.

Om vi bara får diskutera enligt Edwards får vi ju definitionsmässigt bara diskutera obskyra och ointressanta spel...

 

[CapnZapp]

Trogen termen svarar jag Gemini. Ett spel jag verkligen gillade, men aldrig spelade. Sen försvann det.

Jag har Gemini. Och jag blev också entusiasmerad, innan spelet ramlade av pinnen.

Men heartbreaker, mjaäe det vete fan?

Jag fick aldrig känslan av aningslöshet visavi regler eller värld. Upplevde att de hade en tydlig konstnärlig inriktning. Upplevde även att reglerna kändes... avsiktliga. (Jag fick aldrig spelet spelat, så jag fick aldrig reda på om deras stensaxpåse strider fungerade i praktiken)

Det är fullt möjligt att det finns många brustna hjärtan bakom Geminis uppgång och fall, men i det fallet fick jag mycket mer vibbar av brister i ekonomi och marknadsföring... (än regelinsikt alltså).

Vill vagt minnas högtflygande planer och webbkopplingar som aldrig blev av...?

Måste jag gissa var Geminis problem att de inblandade förväntade sig tjäna pengar. Vi som varit med ett slag vet ju att det inte finns några pengar i den här hobbyn (Eller fanns. Kanske hade Geminisagan haft ett helt annorlunda slut nu så här i vår kickstartade rollspelsguldålder)

Oavsett vad - jag röstar "ingen heartbreaker"

 

[CapnZapp]

Jag har nog inget då, de spel jag har något som liknar ett sådant förhållande till har varit alldeles för framgångsrika.

Nämn dem ändå, vetja! :grin:

 

[Skarpskytten]

Ja, nu har vi ju minst tre olika definitioner av "fantasy heartbreaker" i omlopp här, och troligen missar det här minst en av dem, men, men, någon måste säga det: Khelataar (1989).

Jag menar, detta måste ju ha varit Lancelot games försöka att lansera en konkurrent till DoD.

Och vad gav de världen?

En spelvärld som är en trist kelt-patisch där svaret på frågan "vad gör rollpersonerna" i första hand tycks vara "mördar sina grannar" - i lera, medan grisarna tittar på.

Ett stridssystem som är "realistiskt" det vill säga en byråkratisk mardröm som dödar all känsla och allt tempo. Magisystemet har jag förträngt men jag misstänker att det inte var mycket bättre.

Khelataar är det enda spel som jag har spelat som jag på rak arm tycker kan klassas som "fantasy hearbreaker". (Gemini blev aldrig av).

 

[wilper]

Trogen termen svarar jag Gemini. Ett spel jag verkligen gillade, men aldrig spelade. Sen försvann det.

Väl värt att hitta igen. Vi spelade det rätt flitigt i början på 00-talet. Jag har nog aldrig spelat något spel där magin känts lika magisk.