Ledsen att vara trist - men det finns bara ett samband, om det finns ett samband. Ibland gör det det, ofta gör det det inte.
Dvs. för vissa personer, vissa sätt att spela, kan det kännas tryggt, bekvämt - vad du vill - att spela något som är bekant, som kan räknas som wish fullfilment, som kan ses som en överföring av ens verkliga livsprojekt. Andra gör inte så.
Och det kan ändras över tiden. En spelare kan gå från det ena till det andra.
Så det är lite en fråga som inte har något svar, riktigt. Ställer du den "skarpt", finns det något sådant samband för alla spelare, med alla deras rollpersoner, jämt - ja då är ju svaret uppenbart nej. Men som sagt, för vissa, ibland.
För min del var det mer så, när jag började spela rollspel - mycket beroende på att mina allmänna livserfarenheter var mer begränsade då och det var svårare för mig att leva mig in i roller som skiljde sig för mycket från det jag hade egen erfarenhet av, i 12-13-årsåldern. Men det ändrades faktiskt ganska snabbt. (Så det var inte bara avsaknaden av erfarenheter per se, det var också den rena ovanan av att ens tänka mig in i andra förutsättningar...)
Jag har pratat med andra rollspelare, och på något ytligt plan kan många hålla med om att de genomgått något liknande - men inte ens då, är det särskilt "hållbart" som generell förutsättning.
Det är helt enkelt ganska svårt att säga något generaliserande om rollspelares förhållande till sina rollpersoner. :grin:
