Dina spelledarsynder

[Gnovald]

Jag har börjat fråga spelarna hur SLPn de träffar ser ut. De får beskriva platsen, ex värdshusets utskänkingsrum osv. De har ännu inte kallat mig lat, men första gången jag använde metoden frågade en spelare "jag vet väl inte hur han ser ut?" och jag svarade "du står ju framför personen du träffar, du ser hur den ser ut, så beskriv personen för oss andra". Den spelaren tyckte hela konceptet var märkligt och hade svårt för det. Jag har tonat ned det lite men ber spelarna fylla en beskrivning någon gång då och då.

 

[Stareater]

Jag har noterat en sak efter att blivit inspelad när jag spellett och sedan sett på det i efterhand. Jag småskrattar omedvetet väldigt mycket när jag spelleder, oavsett genre. I synnerhet när rollpersoner hamnar i jobbiga situationer och måste göra svåra val. Så till den grad att det stör immersionen och jag aldrig skulle kunna spela med migsjälv som spelledare. Har dock blivit väldigt själveveten och nu proppar jag munnen full med godis om spelare är på väg in i en jobbig situation.

Edit: Lite förtydligande, det är inte ett sadistiskt drag utan att jag uppskattar och njuter av rollspel och berättelser där rollpersoner behöver fatta beslut som faktiskt har konsekvenser.

 

[Franz]

Just det ja. Jag har ett återkommande skämt som spelledare som spelarna i min vanliga grupp uppskattar men som har skapat lite butterhet på andra ställen. Om rollpersonerna hamnar i en strid mot sig en grupp stråtrövare kan jag ibland, när rollpersonerna vunnit striden, säga något i stil med ”Och så har dessa våldsfixerade dårar kallblodigt dödat dessa stackars människor som bara rövade för att de ville ha mat till sina svältande barn”. Detta är ett skämt som hänger kvar från när vi i spelgruppen var tonåringar och jag tyckte att spelarna tog till våld lite väl ofta. Men jag har några gånger råkat dra skämtet i en helt ny spelgrupp och det har inte mottagits så väl. Känslan har varit att jag ställt spelarna inför en situation och sedan skyllt den saken på dem. Och jag kan fatta det, utan kontext blir ju skämtet lite drygt.

 

[EvilSpook]

Jag har ett par brister jag jobbar med.

- Jag gillar inte och är dålig på gestaltning. Så alla mina SLP:er blir ganska mycket samma personlighet. Försöker preppa/förbereda olikheter för att motverka det, men det känns som rollpersonerna hela tiden möter agent Smith i mina äventyr.

- Jag gillar undersökande/mysterier i mina äventyr och vill att rollpersonerna ska driva på. Att träffa olika SLP:er, få information , nysta i ledtrådar och lägga pussel. Jag tycker också att det är sånt som kan få ta tid i spel. Men ibland (särskilt med spelare som inte har den läggningen) så gör det att tempot sjunker, de blir ställda, inte kommer vidare och flippar ut i side quests. Det här är dock enklare att upptäcka och sen ge dem en knuff.


//EvilSpook

 

[entomophobiac]

Vad in ditt eget spelledande (eller spelande) stör du dig själv på?

Jag är hiskeligt dålig på att beskriva miljöer. Mitt tålamod är helt enkelt för dåligt, och eftersom jag ser en "bild" i min egna fantasi brukar jag skippa förbi rätt mycket sånt som jag mest tycker är tjatigt. Om jag kommer på mig själv innan jag beskriver så anstränger jag mig lite extra, för jag vet om detta. Om inte så är min grupp rätt van att ställa frågor kring saker som blir oundvikligt otydliga.

 

[Bifur]

• Jag har svårt att vara tillräckligt koncis i mina beskrivningar. Inte så att jag tror att de inte är suggestiva, men att jag ganska ofta säger någon mening för mycket där jag kommer mig själv att det sista bara var upprepning.
• Jag har ibland ha svårt att förhålla mig på rätt nivå till skämtsamheter kring bordet. Och det gäller i lika hög grad som spelare. Jag kan verkligen tycka att ett förfluget skämt kan sänka stämningen i en scen, bryta inlevelsen och tvinga fram ett slags omstart, samtidigt som jag säkert minst lika ofta är den som är skyldig till det.

 

[entomophobiac]

Om inte så är min grupp rätt van att ställa frågor kring saker som blir oundvikligt otydliga.

Det bästa med detta är att jag då kan svara, "vad tycker du?"

För det jag lärt mig är att många spelare ändå får någon sorts bild, och gärna delar med sig av den. Om inte så får jag väl helt enkelt beskriva då! Jefla tjat...

 

[Zeedox]

Jag har noterat en sak efter att blivit inspelad när jag spellett och sedan sett på det i efterhand. Jag småskrattar omedvetet väldigt mycket när jag spelleder, oavsett genre. I synnerhet när rollpersoner hamnar i jobbiga situationer och måste göra svåra val. Så till den grad att det stör immersionen och jag aldrig skulle kunna spela med migsjälv som spelledare. Har dock blivit väldigt själveveten och nu proppar jag munnen full med godis om spelare är på väg in i en jobbig situation.

Edit: Lite förtydligande, det är inte ett sadistiskt drag utan att jag uppskattar och njuter av rollspel och berättelser där rollpersoner behöver fatta beslut som faktiskt har konsekvenser.

Jag är nästan exakt samma (men även som spelare)! Börjar fnittra om saker blir spännande. som spelledare är jag dock oftast så oroad över om mina idéer kommer vara ”rätt” att jag kan hålla mig… ett tag.

 

[luddwig]

- Jag gillar inte och är dålig på gestaltning. Så alla mina SLP:er blir ganska mycket samma personlighet.

Jag är kanske inte direkt dålig men heller inte bra på gestaltning. Har försökt skapa variation genom att tänka mig spelledarpersoner som olika personer ur verkligheten. När jag spelledde Askhem tänkte jag till exempel att polisintendent Albert Backe var Leif GW Persson. Det fungerade rätt bra.

 

[entomophobiac]

Jag småskrattar omedvetet väldigt mycket när jag spelleder, oavsett genre. I synnerhet när rollpersoner hamnar i jobbiga situationer och måste göra svåra val.

Jag med! Men jag kan "skärpa mig" dock. Idéer som att "rolla på" och "rolla av", exempelvis genom att flamsa loss först och sen spela en introlåt eller liknande som en sorts signal att vi börjar spela. För skräckspel tycker jag nämligen fnittrandet stör lite för mycket, även för mig själv. Ritualer hjälper. Även en så enkel grej som, "nu lägger vi alla våra mobiltelefoner i den här korgen" eller nåt kan fungera som startritual.

Brukar skriva med en liten "att göra"-lista ibland om jag skriver scenarier som behöver det:

Denna från Fyra StuG och en Scho-Ka-Kola.

 

[krank]

Jag tror att den sak jag gillar minst med mitt spelledande är att jag har så svårt att göra SLP:er som inte är lugna och resonabla. Rationella och målinriktade, liksom. Jag har väldigt svårt att göra och gestalta SLP:er som inte kan resoneras med och som inte kan övertygas ifall spelarna kommer med ett gott argument eller förslag.

IRL finns det ju gott om folk som trilskas, lätt går i affekt, tolkar allt som personliga förolämpningar, eller vägrar gå med på ens de mest rimliga förslag.

Jag tror helt ärligt min ovilja att preppa kommer från att det påminner om jobbet. Som lärare är planeringsarbetet en stor del av mitt yrke, jag har verkligen ingen lust att preppa inför rollspel då för någonstans känns det då som jag gör jobb.

Jag är också lärare och håller med om likheten – däremot är det nog för mig så att planeringsdelen är en av de delar av jobbet jag gillar… Jag brukar ju beskriva det som att jag verkligen gillar att förbereda saker som andra ska uppleva. Som att bygga julkalender, eller designa nöjesfält.

Däremot om något i spelledandet började likna rättning eller betygsättning… Då skulle jag nog krokna helt, för det är det värsta jag vet =)

 

[Franz]

• Jag har ibland ha svårt att förhålla mig på rätt nivå till skämtsamheter kring bordet. Och det gäller i lika hög grad som spelare. Jag kan verkligen tycka att ett förflutet skämt kan sänka stämningen i en scen, bryta inlevelsen och tvinga fram ett slags omstart, samtidigt som jag säkert minst lika ofta är den som är skyldig till det.

Håller med, det är supersvårt att ha fingertoppskänsla på vilken nivå man ska lägga skämten. Jag är ju en person som gillar att skoja generellt så jag måste verkligen lägga band på mig ibland.

 

[Zeedox]

Ett problem jag ogillar är att mina spelledarpersoner alltid tenderar att bli män. Fördelningen borde vara jämnare men mina kvinnor tenderar att bara poppa upp här och där, oftast som del av ett radarpar med en kvinna och man, eller som någon slags mellanchef. Så vaktkaptener är typ alltid kvinnor men borgmästare alltid män!

 

[Zeedox]

Däremot om något i spelledandet började likna rättning eller betygsättning… Då skulle jag nog krokna helt, för det är det värsta jag vet =)

Tex komplexa strids- och magiregler…?

 

[afUttermark]

Mina två värsta brister är att jag är helt ointresserad av reglelbiten i spel. Jag har typ inte koll på att en kosmiskfasa inte kan skadas av en mauserpistol så jag blir lika förvånad som spelaren.
Att pressa slag, fatepoints, initiativ och klurigheter i regelmekaniken kan ju ibland sätta käppar i hjulet på handlingen, och för mina slp som jag ibland håller på.
Den andra bristen är att jag vill att spelarna får dåligt samvete. Superskurkarna blir sjukt mänskliga och får hundvalpsögon i sista scenen.

 

[Zeedox]

Jag har väldigt svårt att göra och gestalta SLP:er som inte kan resoneras med och som inte kan övertygas ifall spelarna kommer med ett gott argument eller förslag.

Samma. Mina tre senaste äventyr kunde i stort sett lösas genom att fråga snällt. På samma sätt tycker jag att det är svårt att preppa mysterier och konflikter som är lösbara - ”varför skulle folk agera så mot varandra”?

 

[krank]

Tex komplexa strids- och magiregler…?

Eller… regler överlag kanske =)

Jag vet inte, jag tror inte det är riktigt samma sorts problem jag har med rättning och med regler, men kanske.


EDIT: Men ja, jag är såklart urusel på regler. Jag avskyr matte och plast, både som spelare och SL. Så jag passar ganska dåligt ihop med spelare som förväntar sig regelstyrt rollspelande… Det är dock en nackdel jag har som SL som är ganska lätt att lösa: bara att bygga spelgrupper som vill ha det jag levererar så att säga. Som inte förväntar sig en massa regelanvändande.

 

[entomophobiac]

Jag har typ inte koll på att en kosmiskfasa inte kan skadas av en mauserpistol så jag blir lika förvånad som spelaren.

Det här är ju det bästa, dock (tycker jag)! När vi har en gemensam upplevelse.

Att vara regeldomare betyder ju inte att du behöver kunna allt. Bara att din roll är att medla när tvister uppstår.

 

[Gnovald]

Eller… regler överlag kanske =)

Jag vet inte, jag tror inte det är riktigt samma sorts problem jag har med rättning och med regler, men kanske.


EDIT: Men ja, jag är såklart urusel på regler. Jag avskyr matte och plast, både som spelare och SL. Så jag passar ganska dåligt ihop med spelare som förväntar sig regelstyrt rollspelande… Det är dock en nackdel jag har som SL som är ganska lätt att lösa: bara att bygga spelgrupper som vill ha det jag levererar så att säga. Som inte förväntar sig en massa regelanvändande.

Jag har som sagt samma problem och jag har löst det genom att delegera regelkunskapen till en av spelarna. Så det ända jag behöver göra är att fråga den spelaren om just den regeln och spelaren slår snabbt upp regeln i sin bok och läser upp, sedan tolkar vi den tillsammans och jag bestämmer ett utslag av regeln. På så vis flyter det på smidigare än att jag ska sitta och febrilt bläddra i boken och sedan skifta fokus från berättandet till att läsa ett stycke om en regel och samtidigt förstå det jag läser. Oväntat bonus med detta är att jag har börjat lära mig en del regler

Och så är nuvarande spelgruppen överens om att vi inte behöver regeltjafs varje gång vi slår en tärning.

 

[God45]

Just det ja. Jag har ett återkommande skämt som spelledare som spelarna i min vanliga grupp uppskattar men som har skapat lite butterhet på andra ställen. Om rollpersonerna hamnar i en strid mot sig en grupp stråtrövare kan jag ibland, när rollpersonerna vunnit striden, säga något i stil med ”Och så har dessa våldsfixerade dårar kallblodigt dödat dessa stackars människor som bara rövade för att de ville ha mat till sina svältande barn”. Detta är ett skämt som hänger kvar från när vi i spelgruppen var tonåringar och jag tyckte att spelarna tog till våld lite väl ofta. Men jag har några gånger råkat dra skämtet i en helt ny spelgrupp och det har inte mottagits så väl. Känslan har varit att jag ställt spelarna inför en situation och sedan skyllt den saken på dem. Och jag kan fatta det, utan kontext blir ju skämtet lite drygt.

Det är ett great skämt! Jag gör ofta så också. Det visar sig att alla rövarna var 15 och under eller 70+.