Tid...
Tid är vad jag tror komma vara den stora förändraren. Oavsätt om det gäller rollspel, tv-data spel, tv-serier, film, eller andra typer av medier/medium... och i livet som helhet också för den delen.
Så klart så hjälper det ju att människor ställer sig upp för förändringen, ställer sig bakom den, pressar fram mot en förändring... det behövs alltid, och är vad som leder fram förändringarna trots allt.
Men... som sagt... tid... tid är vad som i slutändan kommer behövas.
För jag personligen tror... är övertygad om... och med nästan säkerhet vet... att allt kommer bli bättre för kvinnor... för andra också som marginaliseras, förtrycks, hålls tillbaka, etc. Jag sitter ju visserligen inte med något framtids facit eller något, så jag vet ju inte igentligen... det är bara en kraftig känsla som jag har, som jag alltid haft... och jag antar väl även en viss tro på mänskilgheten... men även så har jag ett facit från dåtiden, där jag helt klart kan se den förändring som redan hänt... som redan har hänt under mina snart 37 år på denna jorden... eller den förändring som hänt under bara de senaste handfullen av år.
Jag har nog läst det mesta som skrivits om detta ämnet på denna sidan sedan jag har varit medlem, och läste det mesta av vad som skrevs för X antal veckor sedan när det verkligen drog igång igen. Jag deltog visserligen aldrig i konversationerna, även om jag ville... höll mig mest ifrån för att jag kände att jag antagligen skulle skriva så massivt stora inlägg, med så massivt mycket offtopic och konstiga skruvade bollar som man bara skulle se att de gick i mål om man lästa allt jag skrev (och om man inte missförstod mig), etc. Men höll mig även ifrån pga en rädsla över att jag skulle misstolkas och bli "påhoppad", eller något, pga det. Så jag höll mig ifrån att skriva, både för eran skull, och för min egen skull också (för sådana inlägg kan ta mig många timmar att skriva... en hel dag i extrema fall). I alla fall...
För mig är detta helt enkelt inte ett
"OM det kommer hända"... för mig är det ett
"det KOMMER hända". Många må anse att jag kanske är lite väl för optimisik om det, men jag kan helt enkelt inte känna på något annat sätt. Det kommer hända... punkt... liksom... det är hur jag känner om det.
Så åter igen, till att återgå till vad jag sa i början, tid... tid är vad som krävs. Den må kännas som den går långsamt fram med detta... men framåt går den, och lika så går förändringen framåt.
Missförstå mig inte här nu med vad jag säger härnest... men på många sätt och vis så skulle jag inte vilja att den går fram snabbare... att förändringen hände just nu, exakt i detta ögonblicket, eller något. För problemet med för snabba förändringar, oftast oavsätt vad det är, och oavsätt hur bra och riktiga och rätt de än må vara... är att sådant som förändras snabbt, kan lika snabbts förändras igen. Ja, vi vill alla (eller de flesta av oss i alla fall) att vi ska nå en punkt där kvinnor inte behandlas annorlunda, har samma möjligheter som män, etc... det är något som de flesta vill ha. Men om vi vill att dessa förändringar ska bli permanenta förändringar, så måste den tyvärr få ta sig sin tid. Den måste bli så ingrod i våra samhällens jord... växa ner sina rötter så djupt i våra samhällen... att det skulle vara nästan omöjligt att rycka upp den ur jorden, ur vårat samhälle, igen.
Och det tar tid... sådant tar tid... vi må inte gilla det, vi skulle vilja att förändringen hände "nu"... vi måste bara vara tålmodiga... fortsätta pressa framåt så klart, fortsätta ha konversationen, och försöka stödja de som springer i frontlinjen av det (jag har aldrig varit frontlinje typen av person med sådant här, trots att jag känner väldigt starkt för grejer som detta... jag håller mig hellre i backgrunden... för jag är för blyg, inte särskilt bra med det sociala, och tycker om att tänka igenom något innan jag säger det vilket kan ta så pass mycket tid att konversationen bytt ämne innan jag tänkt klart (varpå jag får börja om på det nya ämnet), kan också ta för lång tid för mig att få sagt vad jag har att säga när jag har något att säga... och allt sådant... för att ställa mig inför alla och prata... trots vad mina massiva inlägg än må måla mig som, i verkliga livet är jag allt som oftast den där tystlåtne som bara säger något once in a blue moon när jag är i grupp av andra... och online så skriver jag för mycket helt enkelt, vilket inte alltid är särskilt hjälpsamt... min tanke med detta inlägger var att det skulle bara vara typ ett eller två stycken långt, se var vi har hamnat nu, vägg av text, igen...
).
Så...
Ge det näringen det behöver, ge det det stöd det behöver, ge det tålamod, ge det tid... så ska vi se att vi kommer nå fram dit tillslut. För dit kommer vi komma... det kommer hända... det är jag som sagt övetygad om.