Båren bars fram genom den högljudda och entusiastiska soldathopen. Det skramlades med vapen sköldar och rustningar. Många försökte också tränga sig närmre båren för att få sig en titt men blev bortknuffade av pantarkens elitgarde. Båren bars fram till en hög kulle och en blek man klädd i rustning reste sig upp stödd av de knektar som burit båren. Pantark Osbald den välsignade vände sig mot soldathavet med ett matt leende. Med en svag handviftning tystade han dem. Hans röst ljöd klar och stark trots den blodbestänka rustningen och hans kraftlösa uppsyn.
- Idag har vi sannerligen varit välsignade! Kalanthur har styrt våra svärd och ledsagat våra pilar! Hedningarna har fallit som mogen säd under bondens skära! För var av våra egna som stupade dräpte vi ett dussin bondarkiska hundar! Deras falska gudar har visat sig maktlösa inför Kalanthurs förkämpar!
Soldaternas jubel kunde höras vida omkring. Solen blänkte på deras vapen när de höjde dem mot skyn. Pantarken tystade dem igen.
- Vila nu tappra krigare. Men minns att de svekfulla bondarkerna ännu inte är besegrade! I denna stund smider de dolska planer mot vårt folk! Helst vill de se oss alla som slavar under sina mörka gudar. Men det kommer Kalanthur aldrig att tillåta! Så länge ni bär med honom i era hjärtan kommer ni att vara segerrika!
Osbald höjde sitt eget svärd mot himmeln och framkallade ännu mer jubel än tidigare. Medlemmarna i hans livgarde såg oroligt hur en tunn blodstrimma rann ur hans mungipa. När han började vackla var de redan framme och tog emot honom. Han placerades än en gång i båren och bars skyndsamt tillbaka till sitt tält. Det dröjde dock länge innan soldaternas hyllningar dog ut.
Hur brukar ni gestalta kyrkan och dess hantlangare i era rollspel? Hur bra och användbar är egentligen den information om tro och religion som brukar medfölja de flesta fantasysspel?
- Idag har vi sannerligen varit välsignade! Kalanthur har styrt våra svärd och ledsagat våra pilar! Hedningarna har fallit som mogen säd under bondens skära! För var av våra egna som stupade dräpte vi ett dussin bondarkiska hundar! Deras falska gudar har visat sig maktlösa inför Kalanthurs förkämpar!
Soldaternas jubel kunde höras vida omkring. Solen blänkte på deras vapen när de höjde dem mot skyn. Pantarken tystade dem igen.
- Vila nu tappra krigare. Men minns att de svekfulla bondarkerna ännu inte är besegrade! I denna stund smider de dolska planer mot vårt folk! Helst vill de se oss alla som slavar under sina mörka gudar. Men det kommer Kalanthur aldrig att tillåta! Så länge ni bär med honom i era hjärtan kommer ni att vara segerrika!
Osbald höjde sitt eget svärd mot himmeln och framkallade ännu mer jubel än tidigare. Medlemmarna i hans livgarde såg oroligt hur en tunn blodstrimma rann ur hans mungipa. När han började vackla var de redan framme och tog emot honom. Han placerades än en gång i båren och bars skyndsamt tillbaka till sitt tält. Det dröjde dock länge innan soldaternas hyllningar dog ut.
Hur brukar ni gestalta kyrkan och dess hantlangare i era rollspel? Hur bra och användbar är egentligen den information om tro och religion som brukar medfölja de flesta fantasysspel?
