Nu när vi snackar rollspelsdöden finns det ett perspektiv jag gärna vill ta upp, som ligger närmare perspektivet som tas upp i dokumentären:
Rollspelens död som en popkulturell faktor.
För rollspelen dog inte i och med att Äventyrsspel gick under, men det var snarare en effekt av att rollspel sågs som allt mer nischade. Och även om vi hade flera starka spel under "den mörka åldern" i Eon, Trudvang och M:UA så är perspektivet jag (främst) hör från den här eran rätt präglat av relativt inbitna rollspelare.
Jag själv började spela rollspel 2010 och då kändes det som en relativt främmande hobby, säger jag som ändå var rätt inbitet nördig då. Många av de jag stötte på var inte direkt jättebekanta vad gäller rollspel, utan de flesta som kände till det var oftast en generation äldre och hade nostalgiska minnen från när de spelade under Äventyrsspels glansdagar, eller KULT och Vampire, men inte som någon pratade om som något de höll på med längre – utan synen på dem var något historisk.. Det var en sådan hobby jag behövde förklara för många och något som folk var helt främmande till vad det ens var. Jag upplevde synen på rollspel som något nischat och det var något jag själv fick söka mig in i, där det aldrig kändes som de sökte upp mig. Det gjorde att rollspel för mig som ny rollspelare kändes relativt kulturellt döda.
Och när vi då pratar om deras uppståndelse och renässans tänker jag säga att det var något jag verkligen kände av, som en som inte ens reagerade på när de försvann. För sommaren 2016 förändrades allt – och med det min identitet som rollspelare. Helt plötsligt hamnade rollspelen på folks popkulturella kartor igen. Och då menar jag inte bara för rollspelarna, utan överlag! För helt plötsligt kom kollegor (icke-nördiga kollegor till och med!) fram och sade hur de hade sett Stranger Things eller lyssnat på De dödas röster och undrade om det var det jag höll på med på helgerna och när de fick mitt ja så svarade alla med "men det verkar ju jätteroligt! Det vill ju till och med jag prova!" Till och med min mamma hade bra koll på vad rollspel var och var sugen på att spela själv. Jag kunde nu förklara min hobby genom att bara säga "du vet, som i Stranger Things" och folk förstod vad jag menade. I samma veva drog jag igång QueerNördarna och blev ordentligt engagerad i Sverok, där jag successivt märkt hur intresset för rollspel ökat – där fler och fler vill prova.
Speciellt har intresset ökat bland yngre. Av många nördar i tonåren/yngre 20-årsåldern jag träffar idag är det ovanligt att träffa någon som inte är rollspelare – och även rätt många "icke-nördiga" tonåringar jag träffat är även de rollspelare. När jag hänger på SF Bokhandeln ser jag allt fler och fler unga som går in och bläddrar bland rollspelen och glatt pratar om deras egna kampanjer. Eller som att Matt Mercer, tack vare Critical Role, blev ett sådant dragplåster på Comic Con att köerna till honom sträckte sig kors och tvärs i lokalen. Det visar hur rollspel lyckas nå en helt ny publik idag. Vilket är en rätt far cry från mig själv, där rollspel inte var något som någon i min klass höll på med – och då gick jag ändå estetklass där så gott som alla var nördar – aka, den perfekta målgruppen!
Och det här tycker jag är superviktigt att prata om när det gäller rollspelsdöden, eller bara kulturen överlag. För, rent krasst är vi nog ibland fel folk att diskutera om det, för vi är lite för insyltade att det blir lätt att missa perspektiven hos de som inte alls varit så inbitna som vi har.